Fru talman! Terroristattackerna mot USA den 11
september var en attack mot vårt demokratiska och
öppna samhälle. Det är det värsta exemplet hittills på
en ny typ av hot som riktas mot vårt samhälle. Det
var också en urskillningslös terrorhandling som rikta-
des mot oskyldiga människor mitt i den amerikanska
vardagen. Man använde inte bara civila människor
som vapen, man använde också civila människor till
måltavla.
Terroristattackerna visar på det moderna samhäl-
lets sårbarhet. Handlingarna har av världssamfundet
karakteriserats som kriminella och som ett hot mot
internationell fred och säkerhet. Detta illustrerar på
ett tragiskt sätt att den säkerhetspolitiska bilden har
en ny dimension. Målet för dem som begår den här
typen av våldshandlingar är att genomföra attacker
mot politiska och ekonomiska värden och att skapa
störningar i civila samhällsfunktioner för att på det
sättet uppnå sina syften.
Det är utomordentligt betydelsefullt att världssam-
fundet har bildat en gemensam front mot terrorismen.
Det är av stor vikt att FN:s säkerhetsråd har agerat
enhälligt på ett mycket tydligt och framåtsyftande vis
i det uppkomna läget.
Jag passar på att tacka för Henrik Landerholms
stöd till regeringens hållfasthet i denna fråga.
Sedvanerätten utvecklas genom att nya regler ac-
cepteras av en överväldigande majoritet av världens
stater. I resolution 1368 sätter säkerhetsrådet för
första gången internationell terrorism i samband med
hot mot internationell fred och säkerhet. Man gör
också en koppling mellan begreppet självförsvar i
FN:s stadga och kampen mot internationell terrorism.
Från att tidigare ha betraktat internationell terro-
rism främst som en kriminell handling har tolkningen
av FN:s stadga i och med detta utvecklats så att det
nu också är ett hot mot internationell fred och säker-
het och även utlöser rätten till självförsvar. Ett enigt
säkerhetsråd står bakom resolutionen och därmed
denna tolkning av FN:s stadga.
Det finns väl nästan bara en på det här jordklotet,
nämligen Vänsterpartiets partiledare, som fortfarande
uttrycker tveksamhet till FN:s säkerhetsråds rätt att
uttolka FN-stadgan.
Det råder inte någon tvekan om att en förskjutning
har skett i avvägningen mellan människors säkerhet
och staters suveränitet. Denna utveckling måste väl-
komnas. FN har trots det en avgörande roll när det
gäller ansvaret för internationell fred och säkerhet.
Rätten att besluta om våldsanvändning bör förbli hos
säkerhetsrådet. Den viktigaste uppgiften är nu i stället
att påverka arbetssättet så att vetot inte används mer
än i undantagsfall.
Det internationella samfundet måste utöver att
hålla samman för att bekämpa internationell terrorism
även samarbeta för att hantera andra globala problem.
Människor i världen ställer högre krav på delaktighet.
De vill ha en större del av globaliseringens frukter.
En stor utmaning för det internationella samfundet är
att minska gapet mellan de rika och de fattiga. Glo-
baliseringens fördelar måste nå ut till alla. Mer än en
miljard människor lever i dag i absolut fattigdom.
Generalförsamlingen antog hösten år 2000 ett mål om
att halvera fattigdomen i världen till år 2015. Det är
bra. Men för att detta ska ske måste fler länder uppnå
FN:s mål om 0,7 % i bistånd. Vi måste ge utveck-
lingsländerna marknadstillträde. Vi måste öka vår
handel. Vi måste ha rättvisare villkor. Allt detta,
liksom kraftfulla initiativ för att bringa långvariga
konflikter till en varaktig lösning, kan rycka undan
grunden för möjligheterna att rekrytera nya terroris-
ter.
Fru talman! När kommunismens ok lyftes från vå-
ra grannfolk i öster sökte de genast gemenskapen med
oss. De sökte vår frihet, de sökte vår demokrati, de
sökte vår marknadsekonomi och allt annat som de
under årtionden av kommunistiskt förtryck förnekats.
Under de lite mer än tio år som har gått sedan muren
föll har en enastående utveckling ägt rum i dessa
länder. Människors frihet har ökat och äntligen får de
också del av det ekonomiska välstånd som vi svens-
kar alltför ofta tar för givet. Demokratiska värdering-
ar är fast förankrade, och ingen tror längre på allvar
att utvecklingen kan rullas tillbaka. Denna fantastiska
utveckling sedan kommunismens fall har också gyn-
nat oss.
Säkerhet kan endast byggas i samarbete. Varje
land har rätt att självständigt välja sin säkerhetspoli-
tiska linje. Grannrelationer måste bygga på utvecklat
förtroende och på ömsesidig respekt. EU-
utvidgningen är central. Utvidgningen av EU har en
mycket betydelsefull säkerhetspolitisk effekt då kra-
ven på institutionell stabilitet som garanterar demo-
krati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och respekt
för skydd av minoriteter har haft avsevärda positiva
effekter. Dessa länder kommer i och med ett EU-
medlemskap att integreras i vårt system för krishante-
ring, som är under uppbyggnad inom ramen för EU.
Detta har också en oerhört stabiliserande verkan.
Den transatlantiska länken har en mycket viktig
roll att spela i den alleuropeiska freds- och säkerhets-
ordning som vi eftersträvar.
Sverige har alltsedan den återupprättade själv-
ständigheten för tio år sedan stött Estlands, Lettlands
och Litauens stärkande av sin suveränitet, uppbygg-
naden av rättsstatens demokratiska strukturer samt en
nationell totalförsvarsförmåga. Det svenska stödet har
på ett verksamt sätt bidragit till att dessa länder har
kunnat göra sina självständiga säkerhetspolitiska val.
Det är ett starkt svenskt säkerhetsintresse att dessa
grannländer inte förnekas den rätten, utan kan för-
verkliga sina egna säkerhetspolitiska målsättningar.
Estland, Lettland och Litauen har valt att söka sin
säkerhet genom medlemskap i EU och Nato och ge-
nom goda grannrelationer. Processen att sätta stopp
för det kalla krigets uppdelning i vår del av Europa är
inte avslutad förrän också dessa länder har förverkli-
gat sina säkerhetspolitiska mål.
Vad avser förutsättningarna för Natomedlemskap
och vilka länder som ska ingå i en kommande utvidg-
ning så är detta frågor som Nato och dess egna med-
lemsstater har att ta ställning till. Det ankommer inte
på Sveriges riksdag att ta ställning i dessa frågor.
Sverige deltar fullt ut i EU:s gemensamma utri-
kes- och säkerhetspolitik och är drivande i dess ut-
veckling av en integrerad civil och militär krishante-
rings- och konfliktförebyggande förmåga. ESDP
utvecklas i nära dialog med och i samverkan med
Nato, FN, OSSE och partnerländerna. Genom denna
process bidrar vi till att skapa ett mer jämbördigt och
fruktbart samarbete mellan EU och USA på krishan-
teringsområdet.
Ett fortsatt fördjupat euroatlantiskt säkerhets-
samarbete är av grundläggande betydelse för att han-
tera konflikter i Europa och dess närhet. Nato har,
liksom EU och OSSE, stor betydelse för säkerheten i
Europa. Sveriges samverkan med Nato på Balkan,
samt inom ramen för EAPR och PFF, är uttryck för
den vikt vi fäster vid Natos centrala roll som militär
krishanterare i Europa. På samma sätt är samverkan
mellan EU och Nato inom ramen för ESDP ett viktigt
instrument för att utveckla vår krishanteringsförmåga.
Fred och säkerhet för vårt eget land är ett övergri-
pande mål för svensk säkerhets- och försvarspolitik.
Vi har också som grundläggande mål att solidariskt
bidra till en fredlig utveckling i världen.
Sveriges säkerhetspolitik syftar till att i alla lägen
och i former som vi själva väljer trygga en handlings-
frihet att såsom enskild nation och i samverkan med
andra kunna utveckla vårt samhälle.
Det är Sverige självt som definierar vår innebörd
av den militära alliansfriheten. Den sätter, bortsett
från avtal om ömsesidigt stöd till försvar mot väpnat
angrepp, inga som helst hinder för ett svenskt allsi-
digt och aktivt deltagande i internationellt säkerhets-
samarbete. Vi har i dag möjlighet att delta i alla for-
mer av internationellt samarbete, med undantag en-
dast för det förpliktigande samarbete med Nato som
gäller ömsesidigt stöd till försvar mot väpnat angrepp.
I Sverige finns en bred politisk uppslutning och en
stark folklig förankring kring vårt val att vara militärt
alliansfria.
Sverige är inte inom en överskådlig framtid hotat
av en invasion från främmande stat. Men det gör inte
att alla faror är borta. Vi i Sverige har under lång tid
diskuterat det vidgade säkerhetsbegreppet. Vi har
studerat hur miljökatastrofer, flyktingströmmar, terro-
ristattentat och annat har kunnat påverka vår säkerhet.
Efter den 11 september vet vi att detta inte bara var
hypotetiska seminarieövningar. Terroristattackerna
visade oss i blixtbelysning att framtidens hot ser an-
norlunda ut än gårdagens.
Sverige och det svenska försvaret har tidigare än
de flesta andra påbörjat en strukturell förändring för
att kunna möta också framtidens hot. Det finns både
politisk vilja och förmåga att förändra Sveriges sä-
kerhetspolitik för att möta hot och utmaningar som
landet i framtiden kan ställas inför. Den nya helhets-
synen på säkerhet och sårbarhet, vårt allt bredare
internationella säkerhetssamarbete för att förebygga
och hantera olika typer av hot, konflikter och kriser
samt ominriktning av det svenska försvaret är exem-
pel på hur denna politiska vilja har manifesterats i
konkret handling.
I utskottets betänkande behandlas också regering-
ens förslag till avtal mellan Danmark, Finland, Norge
och Sverige om stöd för industrisamarbete inom för-
svarsmaterielområdet.
Den försvarsindustriella förändringsprocess som
inletts i Europa och i Norden främjar vitala svenska
säkerhets- och försvarspolitiska intressen.
Försvarsindustrins internationalisering är en förut-
sättning för att Sverige ska kunna bibehålla industri-
kapacitet i landet och på det sättet säkra vår försvar-
smakts behov av materiel på den militära alliansfri-
hetens grund. Detta nordiska samarbetsavtal ger ock-
så de bästa förutsättningarna för en ekonomiskt sund
försvarsindustri, vilket är av vikt för att säkra en ef-
fektiv användning av försvarets resurser för materie-
lanskaffning.
Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag
till beslut.