Fru talman! Attackerna mot Washington och New
York var det värsta anfallet mot demokratin i väst-
världen sedan andra världskriget. USA har aldrig
tidigare utsatts för anfall på egen mark av det slag
som nu har ägt rum. Attacken mot Pearl Harbour,
som i Sverige beskrivs som en parallell till attacken i
New York, riktades mot militära installationer. I New
York riktades terroristernas våld i stor medvetenhet
om den panik som detta skapar i samhället och eko-
nomin enbart och uteslutande mot civila män, kvinnor
och barn. I den meningen var attacken inte urskill-
ningslös, som Urban Ahlin tidigare sade. Vi ser tvärt-
om en ny terror både i detta mål och i skala.
Det är en annan värld efter den 11 september. Det
har visats med tragisk tydlighet att det finns organi-
sationer och möjligen också stater som kan och vill
skada världens demokratier. Dagens hot mot interna-
tionell fred och säkerhet klarar inget land att hantera
på egen hand. Det är en viktig insikt för Sverige.
Terrorn är ett gemensamt problem.
En lång skala av åtgärder behövs. Utbyte av in-
formation från personella källor, signalspaning och
satellitspaning mellan underrättelsetjänster, utbyte av
polisinformation och konkreta insatser vid enskilda
fall av gränsöverskridande terrorism, samarbete för
att bryta terrorns finansiella styrka, ekonomiska
sanktioner mot länder som på olika sätt stöder terror-
grupper, samarbete kring internationell flygsäkerhet
och gemensamt agerande och stöd vid insatser i en-
lighet med FN-stadgans principer är alla exempel på
nödvändig internationell samverkan.
Attackerna mot USA var krigshandlingar. Säker-
hetsrådet har konstaterat att terrordåden var att se som
hot mot internationell fred och säkerhet och att USA
äger rätten till självförsvar, på egen hand eller kol-
lektivt.
I den allians mot terrorism som USA initierat in-
går en rad muslimska länder, inte minst eftersom
extremismen strävar efter makt i muslimska länder.
Det är en aspekt som är bortglömd i den svenska
debatten. De fundamentalister som använder våld i
västvärlden är ett hot främst mot människor i sina
egna länder.
USA har i Kosovo, Kuwait och Bosnien försvarat
muslimer mot övergrepp, etnisk rensning och folk-
mord.
Det finns anledning att frukta att vi inte har sett
slutet på terrorn. Händelserna den 11 september var
inte isolerade utan hade föregåtts av en rad attacker
mot amerikanska mål i t.ex. Afrika och USA under
tidigare år. Dåden i USA planerades flera år i förväg,
och kan därmed inte heller, vilket sagts i den svenska
debatten, ha varit riktade mot George Bushs utrikes-
politik, eftersom han inte ens var presidentkandidat
när dåden planerades.
Även om baserna fallit i Afghanistan och terror-
nätverket därmed försvagats finns aktiva celler i och
utanför landet. Terrorn kan drabba också här. USA
var en symbol, men vi kan också drabbas.
Aktionerna som nu sker måste inriktas på att se
till att terroristerna inte kan slå till igen. Det är naivt
att som Vänsterpartiet tro att terrorn upphör av sig
själv.
Fru talman! Det är också en viktig poäng att det
inte går att förklara terroristers agerande med väster-
ländska politiska ögon, eftersom de per definition inte
resonerar på det sätt som demokrater gör.
Enskilda terrorister kan komma från många olika
länder, men det är bara ett fåtal länder som aktivt
stöder terrorister och därmed är medansvariga för
dåden. Dessa länder ger terroristerna möjlighet att
träna, ha baser, finansiera sin verksamhet och planera
terror utifrån sina territorier. De länder som samar-
betar med och understöder terrorismen är alla icke-
demokratiska länder med stort internt förtryck och
skriande sociala orättvisor.
Terrordåden den 11 september utfördes inte av en
organisation vars mål eller drivkraft det är att utrota
fattigdom eller förtryck i världen. Tvärtom har civil-
befolkningen i Afghanistan drabbats mycket hårt av
denna organisations och dess medlöpares förtryck.
Utveckling i ekonomisk eller annan mening är
omöjlig att förena med hårt förtryck av civilbefolk-
ningen, grova kränkningar av mänskliga fri- och
rättigheter, nedtryckning av kvinnor och krig.
Terrorn kan inte hindras av biståndsinsatser, efter-
som målet för terrorn inte är fattigdomsbekämpning.
Däremot, men det är delvis en annan sak, är bi-
ståndsinsatser nödvändiga för att bygga upp drabbade
länder och undanröja den fattigdom som utgör grund
för folkligt stöd, för uppgivenhet och för extrema
organisationer.
Fru talman! Även om det bedöms som mindre
sannolikt att terrorister i dag har tillgång till kärnva-
pen, trots vad de själva säger, så är risken att olika
grupper får tillgång till kemiska och biologiska
stridsmedel. Massförstörelsevapen är ett allvarligt hot
i terroristers händer.
Låt mig säga att det oroar mig att Sverige är på
väg att ha ett försvar som varken fullt ut klarar den
gamla tidens hot eller förmår att möta de nya med
socialdemokratisk försvarspolitik.
Vi ser att utöver de etablerade kärnvapenmakterna
finns det ett antal länder som beräknas ha kapacitet
att framställa kärnvapen.
Risken för fortsatt spridning av kunnande och
teknik också till terrornätverk eller skurkstater är
reellt existerande. Det är befogat att USA och andra
demokratier försöker skydda sig. Ett exempel på ett
sådant skydd är skapandet av ett gemensamt försvar
mot missiler med massförstörelsevapen.
Efter den 11 september framstår behovet av ett
försvar mot missilattacker från terrorister eller skurk-
stater ännu tydligare. Ett av argumenten mot ett så-
dant försvar har ju varit att ingen skulle vara dum nog
att rikta massförstörelseattacker mot civila i västvärl-
den. Men detta har, tragiskt nog, visat sig vara i grun-
den fel. Kriget kan komma till hemmaplan, i Nord-
amerika eller i Europa, på ett sätt som för bara en kort
tid sedan var otänkbart.
Hittills har diskussionen om ett gemensamt mis-
silförsvar fokuserats på hoten från missiler med just
kärnvapen, men även kemiska och biologiska vapen
kan hota civilbefolkningen. Det minns vi från
Gulfkriget.
En av regeringen förbisedd aspekt är att hot med
massförstörelsevapen skulle kunna användas för att
hindra och stoppa krishanteringsinsatser.
Ett gemensamt missilförsvar handlar därför inte
bara om att skydda våra länders civilbefolkning mot
terrorangrepp. Lika viktigt är att hindra att FN,
världssamfundet, och EU försätts i en utpressnings-
situation som omöjliggör krishanteringsinsatser och
upprätthållande av internationell fred och säkerhet.
Skurkstater eller terrorister får inte tillåtas diktera
villkoren för EU:s eller FN:s fredsinsatser, för då
riskerar mandaten från FN:s säkerhetsråd att förbli
ouppfyllda. Av denna anledning är diskussionen om
ett gemensamt missilförsvar också i Sveriges intresse.
Sverige har, som Urban Ahlin tidigare redogjort för,
varit ett av de mer aktiva länderna vid internationell
krishantering.
I samarbete med Europa och Ryssland kan grun-
den för ett gemensamt missilförsvar finnas. President
Bush har inbjudit "vänner och allierade", inklusive
Ryssland, till en diskussion om ett gemensamt fram-
tida heltäckande missilförsvar. Detta är det viktiga.
Det är ju hur ett missilförsvar byggs och vilka som
omfattas som avgör vilka effekterna politiskt blir av
ett sådant missilförsvar.
Regeringen måste vakna upp och se en ny värld
där USA, Ryssland och världens demokratier också
faktiskt har gemensamma säkerhetsintressen. Presi-
denterna Bushs och Putins deklarationer nyligen om
en drastisk kärnvapennedrustning visar just detta. Det
är paradoxalt att den svenska regeringens inställning
till missilförsvar har varit betydligt mer avvisande
och kategorisk än den ryska regeringens.
Sverige ska inte söka bevara det kalla krigets ter-
rorbalans och avvisa defensiva åtgärder för att försva-
ra länder och befolkningar mot attacker med massför-
störelsevapen. Missilförsvaret är, tvärtemot vad majo-
riteten skriver, ett svar på upprustning med massför-
störelsevapen och missiler i omvärlden - inte en or-
sak till upprustning.
Verkligheten har sprungit förbi ABM-avtalet i
dess nuvarande form. USA och Ryssland har båda
intresse av att revidera det. Det är också de som avgör
avtalets framtid, inte Sverige.
Det är ganska lätt att se det politiska intresse som
Ryssland skulle kunna ha både av att se över avtalet
och av att eventuellt bygga ett försvar tillsammans
med Europa och USA. Det är orimligt att, som den
svenska regeringen gör, a priori fördöma byggandet
av ett missilförsvar.
Fru talman! Behovet av en ny neutralitetskommis-
sion kvarstår. Våra farhågor inför problemen med
regeringens alternativ till en ny kommission riskerar
dessvärre att besannas. Majoriteten försöker bortse
från att man i betänkande 2000/01:UU4 skriver föl-
jande angående neutralitetsutredaren Ekéus uppdrag:
"För att tillgodose behovet av parlamentarisk insyn
menar utskottet att det är viktigt att riksdagens partier
ges möjlighet att följa utredningsarbetet t.ex. genom
att en parlamentarisk referensgrupp knyts till utred-
ningen i denna del." I direktiven står samma sak, att
riksdagens partier ska ges möjlighet att följa utred-
ningens arbete.
På den borgerliga sidan konstaterar vi gemensamt
att så har inte skett, trots vad majoriteten skriver.
Utifrån detta kan följande konstateras: Antingen har
utredningens arbete, trots att direktiven kom för mer
än ett år sedan, inte kommit i gång ännu - då finns
risken att det blir ett hastverk - eller också har utred-
ningsarbetet fortgått men utan att partierna getts möj-
lighet att följa arbetet. Då är det ett brott mot direkti-
vet. Något annat alternativ gives icke.
Förutsättningarna för granskning av tiden mellan
år 1969 och år 1989 måste vara lika goda som för den
första neutralitetskommissionen. Det skulle innebära
följande:
· Utredningen bör vara en huvuduppgift för den
som utreder. Så har nu inte varit fallet.
· Utredningen måste ha ett starkt och tydligt mandat
med ett brett stöd i riksdagen. Så har inte varit
fallet.
· Den tid som utredningen har till sitt förfogande
måste vara tillräcklig. Så har inte varit fallet.
· Också i övrigt måste de resurser som utredningen
har till sitt förfogande vara rimliga.
Regeringens alternativ till en ny neutralitetskom-
mission motsvarar inte dessa krav. Också de orimlig-
heter i hanteringen av frågan som socialdemokraterna
demonstrerat riskerar att drabba utredningens trovär-
dighet. Vi sökte partiledaröverläggningar för att nå en
bred enighet om formerna för en ny kommission - på
det sätt som föregick den första neutraliteskommis-
sionen, då direktiv och förutsättningar diskuterades
mellan dåvarande statsministern Bildt och Ingvar
Carlsson. Men socialdemokraterna avvisade detta.
Därtill körde de över de borgerliga partierna i riksda-
gen i både form- och sakfrågan.
Trots att frågan inte ens var med på dagordningen
för utrikesutskottets möte våren 2000 valde socialde-
mokraterna att under votering driva igenom att beslut
skulle fattas. Där skulle man avvisa en ny kommis-
sion.
Tidigare på våren 2000 bordlade utrikesutskottet
frågan på socialdemokratiskt initiativ därför att man
ville studera Rolf Ekéus direktiv innan frågan avgjor-
des i utskottet. Men eftersom Ekéus ännu inte hade
fått några direktiv och regeringen närmast dagligen
framträdde i medierna med nya besked om hur direk-
tiven skulle se ut kunde socialdemokraternas studier
av direktiven knappast ha varit slutförda när man
ändå bestämde sig för att driva igenom beslutet.
Riksdagen hölls i okunnighet. Varken utrikesutskottet
eller riksdagen som helhet informerades om hur rege-
ringen hade tänkt sig Ekéus utredning. Detta är inte
acceptabelt. Det rimliga hade varit att utrikesutskottet
hade fått veta hur uppdraget såg ut och fått veta förut-
sättningarna för utredningen innan ställning togs.
Socialdemokraternas framdrivna beslut i utskottet
framstår som ännu konstigare i ljuset av att yrkandet
om neutralitetskommissionen ingick i ett större be-
tänkande som bara preliminärjusterades och deljuste-
rades våren 2000. Slutjustering skedde först i mars
2001.
När det gäller hela denna soppa har det sedan låtit
som att riksdagens majoritet valde att i stället för en
ny neutralitetskommission förorda att ubåtsutredaren
Rolf Ekéus skulle få ett vidgat uppdrag. I stället ra-
diostyrdes majoriteten av regeringen.
Ekéus utredning skulle ha varit färdig om några
veckor, men utan att regeringen beviljat förlängning
har det nu sagts att den ska komma i slutet av första
halvåret 2002. Från den borgerliga oppositionens sida
kommer vi att noga följa såväl dess former som dess
innehåll.