Fru talman! Fred- och säkerhet för vårt eget land
är ett övergripande mål för den svenska säkerhets-
och försvarspolitiken. Därtill kommer även som ett
grundläggande mål att solidariskt bidra till en fredli-
gare utveckling i omvärlden.
Urban Ahlin har i dag på ett bra sätt företrätt ma-
joriteten. Jag ska inte ta upp kammarens tid med att
upprepa väl framförda socialdemokratiska stånd-
punkter, utan jag tänkte avgränsa mig till ett område,
och då huvudsakligen till området vapenkontroll i
Afrika.
Debatten i dag har inte givit vid handen att man
på s. 53 har två rubriker som lyder Freds- och säker-
hetsordning för Afrika och Demobilisering, lätta
vapen. På s. 86 under rubriken Demobilisering, lätta
vapen kan läsa mer om dessa frågor. Vidare har också
utrikesutskottets tidigare betänkande om krigsmate-
rielexport med en del saker som har bäring på debat-
ten här i dag.
Framöver kommer vi att kunna ta del av en rap-
port från sommarens konferens i New York om lätta
vapen. Den konferensen har redan debatterats och
kommenterats här i kammaren. Jag vill bara peka på
utskottets beklagande av att USA:s representanter vid
konferensen motsatte sig ett exportförbud till icke-
statliga aktörer. Samtidigt välkomnar jag EU:s linje
att verka för ett förbud av export av lätta vapen till
icke-statliga aktörer.
Fru talman! En viktig faktor i den internationella
utvecklingen under 1990-talet är det civila samhällets
sammanbrott i en rad länder. Det berör flera världs-
delar, och en stor del av dessa länder ligger i Afrika.
Förändrade maktförhållanden efter det kalla kriget,
svåra ekonomiska förhållanden och bristande ledar-
skap är faktorer som har varit framträdande. Zim-
babwe är ett akut exempel på det senare.
Konflikter som har sin grund i etniska, sociala och
ekonomiska motsättningar har ökat, och konflikternas
karaktär har förändrats från huvudsakligen motsätt-
ningar mellan stater till motsättningar inom stater.
Till skillnad från mellanstatliga krig och konflik-
ter som vanligtvis utkämpas med större, tunga kon-
ventionella vapen som t.ex. stridsvagnar, attackflyg
och krigsfartyg är lätta vapen och handeldvapen ka-
rakteristiska för inbördeskrig och inomstatliga kon-
flikter.
Av de s.k. större konflikter som brutit ut sedan
1990 användes endast lätta vapen i 46 av dem, medan
tunga vapen dominerade endast i en konflikt, i
Gulfkriget. Dessa konflikter har resulterat i mer än 4
miljoner döda och över 40 miljoner flyktingar.
Att det är enkelt att få tillgång till lätta vapen är en
bidragande orsak till att många konflikter löses på
slagfältet i stället för vid förhandlingsbordet. Större
delen av dessa konflikter äger rum i världens fatti-
gaste länder, varav de flesta finns i Afrika.
Världssamfundet har i dag förhållandevis god
kontroll över den internationella handeln och sprid-
ningen av tunga konventionella vapen genom över-
vakningen. Det förs register bl.a. genom SIPRI. FN
för register över konventionella vapen.
Sedan det kalla krigets avslutande har denna han-
del också minskat kraftigt.
Kontrollen av handeln med och spridningen av
lätta vapen och handeldvapen är dock mycket liten.
Endast ett fåtal stater publicerade statistik över för-
säljning och handel. Ca 25 % av denna handel beräk-
nas ske på den illegala marknaden. Enligt relativt
pålitliga källor beräknas den internationella handeln
med lätta vapen uppgå till mellan fem och sju miljar-
der dollar per år.
Fru talman! Medan tunga vapen och vapensystem
i dag produceras av ett dussintal länder i den rika
världen produceras lätta vapen och ammunition i ett
50-tal länder, varav många tillhör tredje världen. Det
är t.ex. Brasilien, Chile, Egypten, Indien, Indonesien,
Iran, Irak, Israel, Mexiko, Nord- och Sydkorea, Pa-
kistan, Saudiarabien, Sydafrika och Turkiet.
Spridningen av små och lätta vapen sker både ge-
nom legal handel och via en grå och en helt svart
marknad. På den legala marknaden finns i dag mer än
300 företag i 50 länder. Det är en ökning med 25 %
under det senaste årtiondet. Man producerar och säl-
jer lätta vapen.
Under de senaste årtiondena har det producerats
ett stort antal automatkarbiner. Belgiska FAL produ-
ceras i 15 länder. Sovjetiska eller ryska automatkar-
biner produceras i ryska fabriker och på licens. Tyska
Heckler & Kochs G 3 produceras i 18 länder. Ameri-
kanska M 16 produceras i sju länder. I Kina produce-
ras sex miljoner automatkarbiner.
Den s.k. grå vapensektorn består av mer eller
mindre hemliga vapenleveranser, med stöd av rege-
ringar, till motståndsgrupper eller gerillastyrkor i
olika länder. USA stödde t.ex. motståndsrörelsen
Mujahedin under den sovjetiska ockupationen av
Afghanistan. Sovjetunionen stödde grupper i Central-
amerika och Afrika. Zaires f.d. ledare Mobuto sålde
stora vapenkvantiteter till Unitagerillan i Angola.
Efter det kalla krigets slut har militärer och va-
penproducenter i det forna Sovjetunionen deltagit i
stora internationella vapenförsäljningar. Något annat
som är värt att notera är de mutskandaler som före-
kommit i Frankrike.
Den illegala vapenmarknaden har vuxit snabbt
under 1990-talet på grund av ökad efterfrågan från
icke-statliga aktörer i interna och etniska konflikter.
Även FN:s ökade användning av vapenembargo mot
områden i konflikt har befordrat denna utveckling.
Den illegala vapenförsäljningen till t.ex. Bosnien
beräknas 1993 ha uppgått till mer än två miljarder
dollar. Den illegala marknaden har till stor del för-
sörjts av de väldiga vapenlager som efterlämnades i
stater som tillhörde Sovjetblocket.
Det finns ett starkt samband mellan den interna-
tionella narkotikahandeln och den illegala handeln
med lätta vapen, där kriminella nätverk utvecklat
sofistikerade metoder för både anskaffande, transport
och leverans - ofta i samarbete med korrupta rege-
ringar och statstjänstemän i de berörda länderna.
Fru talman! Afrika är den världsdel som drabbats
värst av vapenhandelns utveckling under 1990-talet.
Lokala, regionala och även nationella konflikter har
avlöst varandra. Informationen om vapenhandeln i
Afrika är mycket begränsad, men det finns uppgifter
om Sydafrika.
Man vet att det i Sydafrika pågår en debatt kring
lagförslaget Firearms Control Bill. Det kommer kritik
framför allt från vapenlobbyn, som är väldigt stark i
Sydafrika.
Man beräknar att det finns mellan en halv och en
miljon illegala vapen i cirkulation i Sydafrika i dag.
80 legala vapen rapporteras stulna varje dag.
Vid FN:s säkerhetsråds särskilda ministermöte om
små och lätta vapen framhöll Namibias representant
Martin Andjaba att Namibia, trots ansträngningar att
reducera antalet små vapen, fortfarande utsätts för
illegal vapenhandel och genomtransporter. Tillgången
till små vapen uppmuntrar utbrott av fientligheter och
fortsatt våld. Grunden till denna situation är att va-
penhandlare ostraffat kan fortsätta sin verksamhet
med att sälja vapen till regimer som bryter mot
mänskliga rättigheter, rebellgrupper och antinatio-
nella element.
Vapenhandeln har förödande konsekvenser för
den sociala, politiska och ekonomiska utvecklingen i
hela den subsahariska delen av Afrika, sade Andjaba.
Regeringarna i såväl de vapenexporterande länderna
som de mottagande har ett ansvar för denna situation.
Fru talman! På senare år har det växande proble-
met med lätta vapen också uppmärksammats alltmer.
Inte minst har vi talat om det här i kammaren. En rad
åtgärder har också vidtagits såväl internationellt som
regionalt och nationellt.
Lätta vapen och handeldvapen ingår för närvaran-
de inte i FN:s register över konventionella vapen.
Internationellt har handeln med lätta vapen och
handeldvapen lett till följande åtgärder.
Två FN-rapporter har skrivits av en expertpanel
med representanter för 16 olika länder. I den första
rapporten föreslås en rad åtgärder för att minska an-
samlingen och överföringen av små och lätta vapen
till vissa speciella regioner, som redan är hårt drabba-
de. Dessutom analyseras vilka typer av vapen som är
aktuella i olika konflikter. Den andra rapporten inne-
håller olika medlemsländers synpunkter på de före-
slagna åtgärderna.
En studie har gjorts av en FN-kommission om
medlemsländernas lagstiftning kring små och lätta
vapen.
Den 24 september 1999 höll FN:s säkerhetsråd ett
möte på ministernivå, där man för första gången lyfte
fram frågan om små och lätta vapen. Rådet krävde
bl.a. en effektivare tillämpning av vapenembargon
och stöd från medlemsländerna för att klara detta.
Vidare krävdes åtgärder för att minska vapenflödet
till konfliktregioner, och medlemsländerna uppmana-
des att skapa frivilliga moratorier för att hjälpa dessa
regioner till fred och försoning. Rådet betonade även
vikten av effektiva nationella regler och kontroll av
små vapen.
FN:s generalförsamling beslutade i december
1998 att hålla en särskild konferens på temat illegal
handel med små och lätta vapen under år 2001. Det
har jag tidigare kort kommenterat.
Kofi Annan har skapat en särskild aktionsgrupp
med uppgift att driva frågan systematiskt inom FN-
systemet.
Världsbanken har avdelat resurser för bl.a. demo-
bilisering av soldater och stridande och deras återin-
tegration i det civila samhället.
OECD har genom sin aktionsgrupp Conflict, Pea-
ce and Development Cooperation initierat åtgärder
för att begränsa vapenflödet i potentiella konfliktom-
råden.
Man har också vidtagit regionala åtgärder i Afri-
ka. I Västafrika har 16 stater inom Ecowas beslutat
införa ett moratorium avseende import, export och
tillverkning av lätta vapen. Moratoriet har fått stor
uppmärksamhet.
Internationellt följdes det i september 1999 upp
med en workshop i FN:s och Ecowas regi i Accra i
Ghana.
Vid denna workshop diskuterades bl.a. frågan om
att upprätta en afrikansk regional konvention om lätta
vapen. Konventionen skulle, till skillnad från morato-
riet, vara lagligt bindande. Huvudfrågan vid works-
hopen var skapandet av ett vapenregister och en data-
bas för praktisk hantering av registret. Enligt arrangö-
rerna skulle ett vapenregister skapa förtroende och
lägga grunden till ett särskilt samarbete mellan stater-
na i regionen.
OAS har också vidtagit åtgärder.
EU beslutade 1997, 1998 och 1999 om program
och gemensamma aktionsplaner för små och lätta
vapen. Vi vet att diskussionen fortgår.
Det är viktigt att väga samman de åtgärder som
görs med det som görs för att undersöka hur handeln
med lätta vapen finansieras. Den s.k. diamantrappor-
ten är ett väldigt bra exempel. Man visar hur den
smutsiga handeln med diamanter ofta finansierar
också vapenaffärer.
Jag vill också peka på regeringens rapport Kam-
pen mot internationell korruption, och särskilt kapitel
13 om handeln med krigsmateriel. Det är också en
viktig fråga att koppla ihop med frågan om de lätta
vapnen. Jag välkomnar att regeringen har tagit detta
till sig.
Jag tycker att denna debatt har varit oerhört viktig
som komplement till den debatt vi oftast för, dvs. den
om de lätta vapnens konsekvenser. Det är naturligtvis
en debatt som vi måste fortsätta med. Vi måste vid
tillfällen som detta utveckla vad som görs på områ-
det, för att visa på vad som har gjorts och vad som är
möjligt att bygga vidare på.
Ibland kan man nästan känna sig paralyserad när
man ser konsekvenserna - barnsoldater och stympade
människor. Men det är bra att ändå veta vad som görs
och vad vi kan bygga vidare på. Sedan krävs det ändå
ett mycket större ansvarstagande om vi ska komma
framåt och inte se de här hemska verklighetsbilderna
av de här vapnens konsekvenser i framtiden.
Jag stannar där.