Fru talman! Efter det att utskottets talesman här
har betat sig igenom en högtidligt inledning - där det
inte fanns så mycket invändningar- blev han snabbt
irriterad över att kritiken är så massiv över att rege-
ringen har misslyckats med sin arbetsmarknadspolitik.
Hans fältrop blir: Ge er till tåls, vi har ju regerat kor-
tare tid än ett år.
Sedan sade han så träffade: Arbetslösheten var ett
centralt tema i valrörelsen. Egentligen skulle jag ha
velat höra honom säga att arbetslösheten är ett cent-
ralt tema i debatten i dag.
Jag menar att den inte är så centralt uppfordrande
som situationen ger anledning till. Statsministerns och
regeringens undanträngande av den frågan är illavars-
lande. I dag kan man läsa i LO-tidningen att när det
gäller arbetslösheten möter man en dämpad statsmi-
nister. Ja visst, tonen är dämpad. Men det borde
egentligen vara arbetslösheten som med kraft skall
dämpas.
Martin Nilsson säger att det är närmast oanstän-
digt att stå här och klaga. Min fråga är om Martin
Nilsson ändå inte blir bekymrad över att varslen ökar,
att antalet lediga platser stagnerar och att vi har en
arbetslöshet på en nivå som är helt oacceptabel med
mått baserade på svensk tradition och en anständig
ambition - för att nu försöka travestera Martin Nils-
sons egna ord.
Jag påstod att RAS var en felbedömning och att
ungdomsintroduktionen blev en flopp. Var det ett
misstag, Martin Nilsson, att RAS sattes i sjön här?
Var det ett misstag att ungdomsintroduktionen över
huvud taget drogs i gång?