Fru talman! Att ungdomsarbetslösheten minskar
tror inte jag bestrids av det faktum att en enskild må-
nad visar ett annat resultat. Men även där får man se
på den långsiktiga tendensen.
Att åtgärderna minskar stämmer inte riktigt, om
man räknar in det faktum att vi faktiskt gör den största
insatsen nu, nämligen den insats som vi gör för alla
18-19-åringar. Vi engagerar kommuner att aktivt hitta
olika åtgärder som är bra och viktiga för ungdomar så
att de kan komma in på arbetsmarknaden och få bättre
kompetens. Det är en sanning med modifikation.
När det sedan gäller utbildning i företag öppnar vi
för att fler av de mindre företagen får möjlighet att
använda systemet med utbildningsvikariat.
Beträffande beräkningsgrunderna i förslaget pekar
regeringen och riksdagen, om vi fattar det beslutet,
enbart ut att vi vill ha dessa 240 000 människor i
åtgärder och att vi avsätter en viss summa för det.
Sedan är det upp till dem på den lokala nivån att be-
sluta om på vilket sätt man väljer att använda pengar-
na. Det kan vara till kompetensutveckling, till utbild-
ning och till olika former av aktiva åtgärder som inte
berör utbildning. Den tilltron måste man faktiskt ha,
att lokalt och ute på arbetsförmedlingarna finns för-
mågan att se vad som är bäst. Jag tycker att man
ibland kan känna en tveksamhet över att låsa upp
detta.
På något sätt borde kanske Hans Andersson ut-
trycka någon liten glädje över att det han sade i mars
faktiskt till viss del genomförs. Det skulle jag i alla
fall känna. Det tycker jag Hans Andersson kan visa
litet uttryck för ibland. Det skulle vara så mycket
roligare i debatten då.