Fru talman! I regeringens framlagda proposition
finns inte ett enda förslag som på ett märkbart sätt
kommer att minska arbetslösheten. Propositionen
kännetecknas av fantasilöshet. Var finns kreativite-
ten? Fantasin inskränker sig till att man vill byta namn
på en del arbetsmarknadsåtgärder.
Sålunda införs begreppet arbetsplatsintroduktion i
stället för ungdomsintroduktion, arbetsprövning,
invandrarpraktik och akademikerpraktik. Jag har svårt
att tro att namnbytet skapar några nya jobb. Jag kom-
mer osökt att tänka på kejsarens nya kläder.
Den andra stora innovationen i propositionen är
att kommunerna skall få hela ansvaret för arbetslösa
ungdomar under 20 år. Hur många nya jobb det skall
ge framgår inte.
Det enda säkra jobb som skapas till följd av den
här propositionen är de som inrättas på arbetsförmed-
lingarna. Det är beklämmande att konstatera att vi har
en regering som saknar nytänkande på arbetsmark-
nadsområdet i ett läge där arbetslösheten har parkerat
på en nivå på över en halv miljon arbetslösa männi-
skor. Det motsvarar 12,8 % av arbetskraften.
Den höga arbetslösheten har vi trots att vi är mitt
uppe i en högkonjunktur. Många människor, även
politiker, känner inte igen högkonjunkturen. Därför
går de fortfarande och väntar på den och hoppas att
den skall lösa arbetslöshetsproblemet. Jag kan ha
förståelse för det eftersom högkonjunkturen inte ser
likadan ut den här gången.
Högkonjunkturen begränsar sig till endast export-
industrin. Hemmamarknaden är svag, och kommer att
så förbli på grund av det stora budgetunderskottet och
på grund av den jättelika statsskuld som vi dras med.
Det finns helt enkelt inte statsfinansiella förutsätt-
ningar att stimulera hemmamarknaden. Tvärtom fort-
sätter nedskärningarna, vilket gör att såväl hushållens
som kommunernas köpkraft förblir låg. Att en stor del
av befolkningen är arbetslös ökar inte köpkraften.
Trots konjunkturuppgången i exportindustrin har
arbetslösheten inte minskat med mer än 1,1 % det
senaste året från mars 1994 till mars 1995. De som
har jobb arbetar mer än förut. Övertidsarbetet breder
ut sig. I mars 1994 var det 10 % av alla anställda som
jobbade övertid. Ett år senare, alltså i mars 1995,
hade det ökat till 11,7 %.
Arbetslösheten fortsätter att öka bland de deltids-
anställda. Det drabbar mest kvinnor. Det har blivit
19 000 fler arbetslösa under det senaste året i denna
kategori.
Arbetslösheten har ökat även i åldersgruppen 55-
64 år under det senaste året, trots konjunkturuppgång-
en. Och ungdomsarbetslösheten är fortfarande hög -
nära 15 %.
Det är bara att konstatera att den arbetsmarknads-
politik som har förts under de senaste åren, både av
den borgerliga regeringen och av den socialdemokra-
tiska, inte på något påtagligt sätt har minskat arbets-
lösheten. Denna arbetsmarknadspolitik vill regeringen
fortsätta med. Det är naturligtvis ingen lösning på
problemet.
Miljöpartiet de gröna menar att vi måste ta helt
nya grepp för att få bort arbetslösheten. Vi måste
sänka arbetstiden snarast möjligt till 35 timmar per
vecka. På litet längre sikt måste den sänkas till 30
timmar per vecka. Vi måste dessutom genomföra en
skatteväxling på så sätt att beskattningen på arbete
minskar och i motsvarande grad ökar på energi.
Men hänvisning till vad jag här anfört yrkar jag bi-
fall till min reservation nr 4.
Miljöpartiet anser att det behövs särskilda åtgärder
för att få invandrare i arbete. En sådan åtgärd är att ge
lån för finansieringsändamål i företagsverksamhet.
Jag yrkar därför bifall till min reservation nr 18.
Andra åtgärder som Miljöpartiet föreslår är sänkta
arbetsgivaravgifter första halvåret till arbetsgivare
som nyanställer invandrare. Vi föreslår dessutom att
statusfyllda och internationella verksamheter med
fördel kan flyttas ut till invandrartäta områden.
Det av regeringen föreslagna pendlingsstödet ris-
kerar att utarma glesbygden alltmer samtidigt som det
medför större miljöförstöring.
Jag yrkar därför bifall till min reservation nr 25.
Regeringen föreslår slutligen lönebidrag med upp
till 50 % till arbetsgivare som anställer arbetslösa
över 60 år. Regeringen klassar därmed dessa männi-
skor som arbetshandikappade. Vad är det för diskri-
minering? Jag anser det mycket olyckligt om riksda-
gen sänder ut signalen att 60-årsåldern innebär ett
arbetshandikapp. Jag menar att lönebidrag skall an-
vändas för människor med verkliga arbetshandikapp
och inte till friska 60-65-åringar. Regeringens förslag
rimmar dessutom illa med förslaget om höjd pen-
sionsålder.
Jag yrkar därför bifall till min reservation nr 40.
Tack för ordet!