Herr talman! Arbetslösheten får aldrig accepteras.
Det kan synas vara onödigt att säga det, men erfaren-
heten visar att tanken snabbt anpassar sig till nya och
högre nivåer. Sedan några år tillbaka står det helt klart
att Sverige står inför en svår uppgift när det gäller
arbetslösheten.
En radikal kursändring måste till inom arbets-
marknadspolitiken för att vi skall undvika att hamna i
en permanent massarbetslöshet i Sverige. Risken för
att det skall ske är dess värre stor. Den uppgång på
arbetsmarknaden som vi har sett de senaste åren ver-
kar nu vara bruten. Varslen om uppsägningar ökar
återigen temporärt och antalet lediga platser har stag-
nerat.
Kronkursen och räntorna ligger på för hela eko-
nomin farliga nivåer. De stora förlorarna är alla som
står utan arbete. Man kunde vänta sig att regeringen
skulle ta i med krafttag för att bekämpa arbetslöshe-
ten. Tyvärr är det inte så, eftersom regeringen i stora
delar för en felaktig politik, som leder till att fler och
fler hamnar utanför den ordinarie arbetsmarknaden.
Vem minns inte det jättestora mötet här ute på
Mynttorget, då 30 000 människor eldades av den
tidigare oppositionsledaren Ingvar Carlsson i ett yvigt
tal. Han sekonderades av den partipolitiskt lojale LO-
chefen. Det var många som trodde på budskapet, ett
regeringsskifte till socialdemokratisk ledning skulle
lösa problemen.
Men nu är det annorlunda. Statsminister Ingvar
Carlsson vill inte gärna träffa de fackliga ledarna,
enligt uppgifter i pressen. LO-chefen är lika diskret
som en legationssekreterare på sin första pryotjänst.
Herr talman! Socialdemokraterna är duktiga på att
elda massorna. Men den socialdemokratiska regering-
en har misslyckats med att häva massarbetslösheten.
Minst en halv miljon nya jobb behövs för att ar-
betslösheten skall sjunka rejält. Dessa jobb måste
dessutom komma inom det privata näringslivet. För
många politiker är detta en ny iakttagelse, då hela
sysselsättningstillväxten under efterkrigstiden har
skett i den offentliga sektorn. I den privata sektorn
finns det i praktiken inte fler sysselsatta än för 40 år
sedan.
Jag är förvånad, herr talman, över att regeringen
redan har ställt in sig på att arbetslösheten kommer att
vara nästan 10 % 1998. Det är märkligt med tanke på
att socialdemokraterna i valrörelsen gjorde ett stort
nummer just av sin förmåga att ta ned arbetslösheten.
Det är farligt att, som nu synes vara fallet, ge upp.
Från Folkpartiets sida har vi hävdat att arbetslösheten
går att dra ned med hjälp av en klok och samlad poli-
tik för tillväxt, kombinerad med en offensiv arbets-
marknadspolitik. Den har alltså inte enbart konjunktu-
rella orsaker. För att lösa arbetslöshetsproblemen
krävs också insikt om att arbetsmarknaden genomgår
förändringar till följd av att Sverige alltmer utvecklas
till ett kunskapssamhälle.
Herr talman! Alltsedan maktövertagandet i höstas
har Socialdemokraterna med stöd av Vänstern, ivrigt
påhejade av LO, genomfört åtgärder som på ett all-
varligt sätt försvårat för främst småföretagen att skapa
nya arbetstillfällen. Folkpartiet hävdar att det är i den
privata sektorn som vi nu måste hjälpa fram de nya
jobben och som regel i de små företagen.
Propositionen heter En effektivare arbetsmark-
nadspolitik. Man kan fråga: Vad är en effektivare
arbetsmarknadspolitik? Som framgår av utskottsbe-
tänkandet skiljer sig meningarna åt.
Regeringen gjorde bedömningen att RAS var ef-
fektivt samt att det var effektivt att återställa arbetsrätt
och arbetslöshetsförsäkring från årsskiftet i år. I den
nya propositionen kommer ett lappverk av åt-
gärdsändringar och vissa besparingar. I stället för att
gå in på varje enskild detalj tänkte jag uppehålla mig
mer vid några principiella markeringar.
När det gäller effektiviteten har jag en del syn-
punkter. Det är ju fråga om att främja sysselsättningen
genom ett näringsliv som klarar sig självt och expan-
derar. Det är också fråga om att hindra långtidsarbets-
lösheten från att få fäste.
Om man lyckas med dessa båda frågor blir det en
långsiktig effektivitet. Därför är det viktigt att föra en
politik som främjar näringslivets och särskilt de små
företagens expansion. Hindren för företagande måste
undanröjas.
Det är i detta sammanhang man måste bedöma de
små förändringar som den förra regeringen gjorde för
att anpassa arbetsrätten. Dessa innebar steg i rätt
riktning för småföretagens del. Dessa steg betydde
uppenbarligen nytt hopp och ny framtidstro för före-
tagarna.
Skattehöjningarna och återställandet av arbetsrät-
ten är alltså exempel på att det på ett mycket allvarligt
sätt blivit svårare för småföretagen att växa. Syftet
med reformeringen av arbetsrätten, som gjordes av
den förra regeringen, var just att göra lagstiftningen
flexibel och smidig för både företag och anställda.
Socialdemokraterna gjorde i oppposition gällande att
reformeringen skulle rasera hela arbetsrätten. Nu
verkar det faktiskt som om man t.o.m. från fackligt
håll ångrar en del av återställningen när antydningar
görs om att det vore bra för sysselsättningen med
längre provanställningar.
Regeringen är uppenbarligen på fel väg i syssel-
sättningspolitiken. Arbetsmarknadsministern påstod i
ett tidigt skede att RAS skulle ge över 100 000 jobb.
Det blev drygt 10 000 jobb. Ungdomsintroduktionen
skulle lösa ungdomsarbetslösheten. Det blev en flopp
- knappast några ungdomar fick något jobb. Tyvärr
har regeringens handlingsförlamning lett till att fler
jobb har slagits ut, och många har missat chansen att
få pröva sina krafter på arbetsmarknaden. Därmed har
vi fått många förlorare genom regeringens nuvarande
politik.
Herr talman! Vad har jag då att säga om vad som
borde göras? Folkpartiet har i motionen och i reser-
vationerna hävdat att det behövs en helhetslösning för
att öka sysselsättningen. Vi har ofta talat om att för att
få en fungerande arbetsmarknad behövs de "rejäla
ben" som jag har nämnt några gånger tidigare i den
här kammaren: För det första en aktiv arbetsmark-
nadspolitik, för det andra ett positivt näringsklimat
och för det tredje sunda och sanerade statsfinanser.
Vi vill ha en aktiv arbetsmarknadspolitik som sät-
ter individen i centrum. Men det handlar också om en
politik som inser marknadsekonomins värde och nöd-
vändighet. Endast genom en socialt styrd marknadse-
konomi kan vi få ekonomisk välfärd och social trygg-
het. En offensiv arbetsmarknadspolitik som vilar på
ett starkt näringsliv gör också att det går åt mindre
anslagsmedel till arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
I andra sammanhang har vi hävdat att skatter på
företagen bör sänkas, vilket leder till att fler företag
kan bildas och därmed ett antal nya jobb kan skapas.
Framför allt måste vi satsa på tjänste- och servicesek-
torn som kommer att stå för en stor del av ökningen
av jobben.
Regeringens förslag om ny byggstimulans säger vi
i Folkpartiet nej till. Vi menar att det är fel att gå in
med nya subventioner i byggbranschen. Man borde ha
lärt sig från 1980-talets överhettning att alltför
mycket byggsubventioner inte är bra. Visserligen kan
förslaget kanske ge en del jobb. Men vem skall bo i
de lägenheter som byggs med en för hög ränta? Vem
har råd att betala hyran? Förmodligen både jag och
arbetsmarknadsministern. Men jag tror att en stor del
av de kollektivanställda inte klarar en hyra i en ny-
producerad lägenhet på en överhettad byggmarknad.
Dessutom innebär byggstimulansen i praktiken att en
mansdominerad arbetsmarknad gynnas ensidigt. Detta
rimmar illa med regeringens och inte minst med Mona
Sahlins tal om jämställdhet på andra områden.
Regeringen föreslår att ett allergisaneringprogram
införs för att förbättra inomhusmiljön. Det är bra, men
vi föreslår att programmet skall vara permanent. Det
är fel att inomhusmiljön bara skall förbättras i tider då
många är arbetslösa. Allergier måste alltid bekämpas,
även i tider av högkonjunktur.
Vårt totala budgetalternativ innebär en forcerad
budgetsanering jämfört med regeringens förslag. Det
kommer på sikt att gynna sysselsättningen genom
sänkta räntor, som främst gynnar småföretagen. Till
detta kommer att vi håller fast vid en satsning på en
aktiv arbetsmarknadspolitik med en social profil.På
ett område har vi emellertid en "dyrare" politik än
regeringen. Vi anser att insatserna för arbetshandi-
kappade måste vara prioriterade och att arbetslinjen
skall gälla också för denna grupp. Det ligger i linje
med vår sociala syn att arbete har ett värde i sig. Både
lönebidrag och anställningar hos Samhallkoncernen
har visat sig vara värdefulla lösningar för arbetshan-
dikappade. Ersättningsnivån för nya beslut om löne-
bidrag bör därför nu inte sänkas.
Vi säger alltså nej till regeringens neddragningar
på lönebidragen och anslaget till Samhall för handi-
kappade.
Det är oklokt, för att inte säga asocialt, att i ett lä-
ge med hög arbetslöshet gå in och slå undan benen för
dem på arbetsmarknaden som har allra svårast att få
ett jobb.
Långtidsarbetslösheten måste alltså till varje pris
motverkas. Vi anser att det är en fara att vänja sig vid
höga arbetslöshetstal i samhället. De sociala aspekter-
na får inte tappas bort. Människor skall känna att de
behövs.
Att man nu sätter litet hårdare press på de arbets-
lösa från AMS sida kan vara berättigat, därför att
kraven faktiskt stärker människor i deras roll på ar-
betsmarknaden. Arbete har utöver lönen ett värde i sig
och det skall man ta vara på.
Det föreligger ju inte brist på arbete. Den stora pa-
radoxen är att arbetslöshet inte beror på arbetsbrist.
Bristerna är av annat slag: brist i företagets lönsam-
het, brist i den offentliga sektorns finansieringsförmå-
ga och brist på fantasi att organisera arbetslivet. Det
är, herr talman, de stora bristerna.
Låt mig också efter denna kritik - för att inte säga
klagan - lägga till att det också finns ljuspunkter i
regeringens politik. Vissa steg har tagits i en riktning
som ligger nära Folkpartiets. Det gäller speciellt åter-
ställandet av "återställarna" i den nya åtgärden ar-
betsplatsintroduktion, vilket innebär att åtgärderna
ungdomspraktik, akademikerpraktik och invand-
rarpraktik återuppstår - fast under annan skylt - nu
igen, höll jag på att säga.
Det är välkommet att tusenkronan kommer till he-
ders trots att Socialdemokraterna tidigare starkt har
kritiserat den.
Ändå får man säga att det blir en halvmesyr. Det
är i praktiken bara offentlig sektor som kan ha ung-
domspraktikanter utan krav på anställning, och jag
tror att det är en olycklig begränsning. Den enskilda
sektorn borde få samma villkor. Det skulle med stor
säkerhet ge tusentals jobb - långt fler än hugskottet
RAS och floppen ungdomsintroduktion.
Regeringen bör överväga dessa frågor och snarast
återkomma till riksdagen med kompletterande förslag.
Vidare anser vi att det är bra att det ställs tydligare
krav på den som skall få a-kassa och att det är arbets-
förmedlingen som skall avgöra vad som är lämpligt
arbete för den sökande och inte tvärtom, som det nu
ofta kan vara.
Särskilt viktigt är det för ungdomar att snabbt
komma in i ordnade förhållanden. Ett jobb eller en
utbildning är de två viktigaste vägarna till personlig
trygghet och medverkan i samhällsbyggandet.
Det måste tas flera steg på vägen mot många nya
jobb. Det behövs alltså en politik som kombinerar de
sunda statsfinanserna och en näringspolitik för tillväxt
med en aktiv arbetsmarknadspolitik.
Denna rätta mix av åtgärder finns i de förslag som
vi från Folkpartiets sida har presenterat här i riksda-
gen. Vi står självfallet bakom de Folkpartireservatio-
ner som finns i betänkandet, men jag vill här yrka
bifall till reservationerna 2 och 44.