Fru talman! Jag skall börja med att göra en mycket
tydlig markering eftersom också jag är mycket kritisk
mot arbetsmarknadsministerns sätt att hantera sitt
fögderi, till den låga ambitionsnivån i regeringens
politik och till den försämring av arbetsmarknadspo-
litiken som skett efter Centerns inträde i regeringsstal-
let.
Men jag vill väldigt tydligt markera en annan syn
än den som Per Unckel gav uttryck för. Jag tycker att
det är oerhört cyniskt och skamligt att en representant
från den regeringen som förde Sverige upp på re-
kordarbetslöshetsnivåer och som tog mycket lätt på
sysselsättningsfrågan här står och hoverar sig över
massarbetslösheten. Vad lämnade ni över efter era år?
Ni har gjort er så breda över Europapolitiken och
talat om det framgångsrika Europa, att Sverige kom-
mer efter och att vi ligger utanför. Europa har i tio år
levt i en miljö av massarbetslöshet!
Lösningen skulle vara att göra arbetsmarknaden
till en riktig marknad och låta människor av kött och
blod behandlas som varor på en marknad. Vi vet hur
det går. Den starke klarar sig. Den rike klarar sig.
Men många andra klarar sig inte.
Det är ganska symtomatiskt att Moderaterna inte
har någon arbetsmarknadspolitik. Det inser jag när jag
läser Moderaternas motion och reservationer. Det
finns inte ens några synpunkter på anslagen. Man har
inte ens funderat på att ta reda på hur mycket pengar
som skall gå åt i arbetsmarknadspolitiken. Man har
luftiga ideologiska formuleringar om hur allting skall
bli bra, men ingenting att säga om vad som skall hän-
da efter den 1 juli för de arbetslösa.
Den dödskyss som Per Unckel ger Anders Sund-
ström är kuslig: Det går framåt. Ni sänker ändå a-
kassan. Ni försämrar kvaliteten i arbetsmarknadspoli-
tiken. Ni för in ungdomspraktiken igen. Ni minskar
volymerna.
Folkpartiet ger samma goda betyg.
Fru talman! Jag är mycket kritisk till sysselsätt-
ningspolitiken, som är en viktig del av den ekonomis-
ka politik som regeringen för. Det saknas mål för
arbetslösheten här och i konvergensprogramsdiskus-
sionerna som gäller Europa.
Det är dåliga satsningar som sker. Det är en mind-
re volym på arbetsmarknadspolitiken. Det kommer att
bli sämre utbildningsinsatser. Det kommer att blir mer
av ALU och praktikinsatser med låga ambitioner -
just det som socialdemokratin tillsammans med
Vänsterpartiet i åratal har kritiserat den borgerliga
regeringen för.
Det är inte rimligt att ha en total arbetslöshet på 9,
10 eller 11 % om tre, fyra eller fem år här i Sverige.
Då har man givit upp. Vi kommer aldrig att acceptera
detta, hur mycket man än pekar på att EU ger möjlig-
heter och att Essenprogrammet från december 1994
ger goda erfarenheter. Det tycker inte jag att det gör.
Det är snack och prat om att arbetslösheten är ett
stort bekymmer. Men man undviker sorgfälligt att ta
upp de punkter som handlar om sänkta arbetskrafts-
kostnader vid sidan av de direkta lönerna bland de
fem punkter som Essenmötet formulerade. Det är att
sänka arbetsgivaravgifterna, och det var i stor ut-
sträckning meningen med RAS-förslaget.
RAS-förslaget kommer att prövas i Europa. Det är
uppe till debatt både i Holland och Tyskland och på
annat håll.
Likadant är det med arbetsföretagen, som presen-
teras som ett slags svensk lösning. Det är dåligt utrett
i Sverige, men visst förekommer det idéer av den
typen i praktisk verksamhet i Holland och i Tyskland.
Det är ingen egen uttänkt strategi för att bekämpa
arbetslöshet. Det är lösa, ytliga idéer som har vispats
runt i den europeiska diskussionen.
Den fjärde punkten från Essen gällde att man skall
gå igenom arbetslöshetsersättningar osv. för att skapa
goda incitament för jobb. Det är klart att sänkningen
av arbetslöshetsersättningen kom som på beställning.
Det är inte konstigt att arbetarrörelsens fackliga gren
protesterar med så stor kraft som möjligt mot denna
orättvisa politik. Det är inte på grund av brist på inci-
tament som människor inte har jobb i Sverige. Det är i
brist på erbjudna jobb. Det är en efterfrågechock som
har drabbat Sverige i första hand.
Långtidsutredningen går igenom arbetsmarkna-
dens funktionssätt fram till på 90-talet. Det är inte den
som har varit dålig. Vi har haft korta vakanstider. Vi
har liten andel långtidsarbetslöshet av hela arbetslös-
hetsstocken jämfört med Europa. Vi har god reallö-
neflexibilitet, som det så vackert heter bland dem som
forskar kring dessa frågor.
Men det är enkelt att skjuta på de arbetslösa och
skuldbelägga dem. Det finns ett sådant moment i
regeringens formuleringar kring arbetslösheten som
tilltar alltmer.
Jag skall inte gå för mycket in på den trista histo-
ria som Anders Sundströms politiska bidrag under
den tid som han har suttit som arbetsmarknadsminis-
ter utgör. RAS var, precis som jag sade tidigare, en
luftpastej. Det bar inte, och det hade vi alla argument
för.
Arbetsföretagen kom aldrig ens fram till riksda-
gens bord. Dåliga utredningar och luftiga idéer var
det. Man pratade mycket om nya idéer. Men det var
inga nya idéer, utan det var ytliga tankar utan verklig-
hetsförankring.
Det finns ett inslag i Arbetsmarknadsdepartemen-
tets politik av att kasta ur sig pressmeddelanden så
fort det kommer en arbetskraftsundersökning - jag
tycker att det här är tragiskt med tanke på att massar-
betslösheten nästan är permanentad - om att arbets-
lösheten har minskat mellan april 1994 och april 1995
med 7 000 personer.
Det går åt rätt håll. Nu är det fina fisken, tack vare
den aktiva politik som regeringen har formulerat,
säger Anders Sundström - som vore han reklammaka-
re på tivoli. Men det här är alldeles för allvarligt för
sådant.
Häromdagen kom ett pressmeddelande om kvin-
nornas situation. Det kan vara jobbigt. Skall vi ha en
chans att påverka utvecklingen skall vi sätta klackarna
i marken och samla kunskaperna. Det är särskilt ange-
läget när det gäller den ansträngda offentliga ekono-
min. Och sedan skär man ner radikalt i kommuner och
landsting. Man skär ner för kvinnorna när det gäller
barntilläggen. Det är redan många som har hoppat av
från sina komvuxstudier. Man angriper de deltidsar-
betslösa på olika sätt och sänker a-kassenivån. Det är
inte trovärdigt då att skicka ut pressmeddelanden.
Jag är mycket kritisk mot Anders Sundströms po-
litik, även om det inte är han, såvitt jag förstår, som
har förhandlat. Göran Persson tycks hålla i detta. Det
gick ju så långt att man skulle plocka bort även ut-
bildningsbidragsnivån som Vänsterpartiet och rege-
ringen för några månader sedan gjort upp om. Börje
Hörnlund ville ha bort nämnda nivå. Men som tur är
fanns det något kurage i den socialdemokratiska riks-
dagsgruppen, vilken sade nej.
Jag menar att Anders Sundström mycket hårdare
måste hävda arbetslinjen. Jag delar LO:s uppfattning.
I sina rapporter och i sitt program för arbetslösheten
sedan någon månad tillbaka, men också i en rapport
om fram till sekelskiftet som LO-ekonomerna gett ut,
varnas det med all kraft och uttalas farhågor för att
regeringen är på fel väg. Man drar åt för hårt på
hemmamarknadssidan, och man drar åt för hårt i
kommuner och landsting. Vi kommer att få ha en
permanentad massarbetslöshet.
Däremot går det bra, ja, bättre än förväntat, på ett
annat område: Större skatteinkomster kommer in och
budgetsaldot kommer att stabiliseras tidigare än man
förväntat sig. Jag menar att det är resultatet av de
uppgörelser som träffades i höstas och i vintras, fram-
för allt mellan Vänsterpartiet och regeringen.
Jag skall inte dra statistik här. Men även proposi-
tionen andas en väldigt glättig bild av läget. Utskottet
har i sin beskrivning av läget talat om hur utomor-
dentligt allvarligt läget är med tanke på att sysselsätt-
ningen ökar så litet, att arbetslösheten är så stor och
förväntas minska så litet och att deltidsarbetslösheten
ökar mycket kraftigt.
Detta är utgångspunkten för oss i Vänsterpartiet.
För oss är den absolut överordnade målsättningen att
bringa ner arbetslösheten.
Det finns i proposition 218 och i kompletterings-
propositionen ett drag av angrepp mot de arbetslösa,
av passivitet och av en låg kvalitet på åtgärderna. Det
finns också ett drag av att man låter bli att med flex-
ibilitet och övergripande målstyrning peka ut de rikti-
ga punkterna så riksdagen kan ta ansvar. I stället blir
det en väldigt luddig formulering kring volymen.
Sedan skall det hela genomföras, och AMS jagas för
att det skall gå.
Den som har någon kunskap om detta kan börja
titta på det här. När pengarna skall börja delas ut och
delas på olika åtgärder i de olika länen kommer peng-
arna inte att räcka - särskilt inte till de åtgärder som
är litet dyrare och som handlar om kompetens och
utveckling. Utbildningsinsatserna kommer att minska.
När det gäller ALU-platserna öppnar man med alla
medel. Vi höjer ju till 30 000 platser, men man säger
att det går att gå ännu längre och att det går att vända
sig till andra områden än kultur och miljö, som vi
tidigare talat om.
Man avvisar våra förslag om att det skall vara ett
branschgodkännande genom att arbetsgivare och den
fackliga parten skall godkänna inrättandet av ALU-
jobb.
Vänsterpartiets huvudsakliga program är inte en
arbetsmarknadspolitik där man skall komma till rätta
med arbetslösheten. I stället handlar det om att öka
efterfrågan. Vi menar att det skall ske en omfördel-
ning i samhället beträffande dem som har mycket
pengar och som spar och eventuellt skickar pengarna
till ställen där de slipper skatta för kapitalförsäkring-
ar. I stället skall vi behålla den a-kassenivå som vi
tidigare haft.
Det behövs mycket mer av investeringar. Närings-
politiken ligger fullständigt för fäfot i dag. Det gäller
energiområdet och miljöområdet. Det gäller ROT-
program osv. Vi har diskuterat det tidigare i bostads-
utskottets betänkande.
När det gäller småföretagsstimulanser står vi kvar
vid våra förslag om räntesubventioner till investering-
ar avseende småföretag för att gynna investerings-
verksamhet och därmed sysselsättning men också för
att minska belastningen när det gäller egenföretagare
och deras egenavgifter.
Vi har vidare föreslagit minskad tjänstebeskatt-
ning. Det rör sig om ett beting om 5 miljarder kronor.
Dessutom har vi föreslagit att 5 miljarder kronor
återförs, eftersom kommuner och landsting drabbas av
införandet av egenavgifter; detta också som en reduk-
tion av arbetsgivaravgiften.
Vi föreslår en framtidsfond i kraft av vinstdelning
där man framför allt i näringslivet får resurser för att
kompetensutveckla personal.
Vi föreslår en fond för sextimmarsförsök med sys-
selsättningsökning. Om detta lyckas får man nedsatta
socialavgifter.
Vi föreslår, som tidigare, en kraftig begränsning
av övertiden och att arbetstidsförkortningen påbörjas
senast 1997.
Vi föreslår kraftiga insatser när det gäller utbild-
ning och forskningsverksamhet. Vidare gäller det inte
minst kompetensutvecklingen i arbetslivet både inom
arbetsmarknadspolitikens ram och inom utbildnings-
ramen i stort. Då krävs det också bättre studiefinansi-
eringssystem.
Beträffande arbetsmarknadspolitiken kräver vi ett
socialt ansvar inom näringslivet. Det är orimligt att
man där resurserna finns inte bekostar någonting av
det som betyder arbetslöshet och dålig kompetensut-
veckling samt av det som skulle innebära rehabilite-
ring och att människor tas om hand som har skadats i
sitt arbete.
Vi vill ha högre volymer för att kunna åstadkom-
ma en arbetsmarknadsutbildning värd namnet.
Vi vill ha volymer för att kunna göra riktade ut-
vecklingsprogram och utbildningsprogram, inte minst
för kvinnor som rationaliserats bort inom kontorsarbe-
te och inom den offentliga sektorn. Än värre lär det
bli med den politik som regeringen har lagt.
Vi vill ha särskilda insatser när det gäller kvinnor
och, inte minst, när det gäller handikappade invandra-
re. Nu, liksom vi gjorde i januarimotionen, gör vi en
rejäl satsning på lönebidragssidan och på Samhallssi-
dan. Tidigare hade vi Centerpartiet med oss, men det
har nu offrat de handikappade - på, förmodar jag,
böndernas och småföretagarnas altare.
De handikappade är de som står svagast på svensk
arbetsmarknad. Där finns det goda instrument. Jag är
inte förvånad över att både handikapporganisationer
och de länsarbetsnämnder som man talar med vädjar
till riksdagen att inte skära ner på de här områdena.
Att däremot lyfta in regionalpolitiska system inom
ramen för arbetsmarknadspolitiken med 400 miljoner
kronor tycker jag är ofattbart. Jag minns den häftiga
argumentationen i denna kammare från Socialdemo-
kraternas sida för ett år sedan när den borgerliga re-
geringen gjorde samma sak. Det är tydligen värt
mycket att hålla Centern i handen. Det är naturligtvis
därifrån ett sådant här förslag kommer. Man kan säga
att småföretagen får pengar som tas från de handikap-
pade!
När det gäller de borgerliga partierna noterar jag
att Moderaterna inte har någon arbetsmarknadspolitik.
De har inga synpunkter på anslagen. Folkpartiet drar
ner med 4 miljarder kronor, hur nu det är möjligt, och
hänvisar till sina luftiga framtidssatsningar - sänkt
skatt osv. Kds har heller inga anslagssynpunkter, men
man har många synpunkter på detta med att det skall
finnas pengar för dem som genom regeringens politik
friställs från kommuner och landsting. Vi har anslagen
- ni har luftprat! Från Miljöpartiet ser jag heller inga
egentliga arbetsmarknadspolitiska förslag. Däremot
ser jag utomordentliga synpunkter på behovet av
skatteväxling och arbetstidsförkortning.
Vi kan inte lämna arbetsmarknadspolitiken åsido.
Där är jag överens med Anders Sundström. Detta
löser inte arbetslöshetsproblemen, men det är oerhört
viktigt.
Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitik framgår av
reservationerna. Vi har ytterligare två talare i denna
debatt, nämligen Ingrid Burman och Tanja Linder-
borg. De kommer att särskilt ta upp frågor om handi-
kappade och kompetensutvecklingsinsatser.
Jag nöjer mig med att av den serie reservationer
som vi har i detta betänkande yrka bifall till reserva-
tion 3 om den inriktning som vi föreslår, till reserva-
tion 22 om de obligatoriska arbetsplatspraktikantplat-
serna, till reservation 35 om kompetensutvecklings-
program, till reservation 38 om den anslagsökning på
ungefär 5 miljarder kronor som följer av våra förslag
samt reservation 42 om lönebidrag.