Herr talman! Dagens debatt om jobben utgör på
sitt sätt finalen på riksdagens första arbetsår efter
valet, och i än högre grad finalen på regeringens
första år vid makten i dess allra mest vitala fråga. Få
löften var ju för Socialdemokraterna så heliga som när
partiet i valrörelsen förra hösten lovade att klara sys-
selsättningen.
"Jag är på väg att föra landet ur massarbetslöshe-
ten", förklarade följdriktigt också en karsk arbets-
marknadsminister redan några månader efter sitt till-
träde - dock, redan då, inför en alltmer undrande
allmänhet.
Herr talman! I dag vet vi hur det har gått. Sverige
är bokstavligen på väg att fastna i massarbetslösheten.
Trots högkonjunkturen sjunker arbetslösheten endast
mycket långsamt, t.o.m. långsammare än vad rege-
ringens eget arbetsmarknadsverk tidigare hade hop-
pats och trott. Allt om allt står en miljon människor
och litet till i dag utanför den ordinarie arbetsmarkna-
den.
Herr talman! Det är egentligen ännu värre än så.
Av den proposition som riksdagen nu diskuterar
framgår att regeringen inte ens själv tror på att den
klarar att pressa ned arbetslösheten till acceptabla
nivåer. I de egna långsiktiga bedömningarna kommer
man inte längre ner än till knappt 10 % arbetslöshet.
Dessa prognoser förutsätter dessutom att allt, bok-
stavligen allt, regeringen företar sig skall lyckas till
100 %. De senaste årens erfarenheter på arbetsmark-
nadsområdet låter antyda att sådana antaganden inte i
alla delar är direkt realistiska.
Att socialdemokraterna accepterar en arbetslöshet
på 10 % på toppen av en högkonjunktur är anmärk-
ningsvärt. För enskilda och för samhällsekonomin är
det tragiskt. Att partiet tidigare har misslyckats med
att uppnå sina sysselsättningsambitioner är förvisso
uppenbart. Men att också själva ambitionerna nu
förefaller avvecklade är såvitt jag kan förstå historiskt
unikt.
Herr talman! Jag skall inte spekulera i vad detta
kan få för konsekvenser för det socialdemokratiska
partiet som parti. Om sådant kan den intresserade
själv varje vecka läsa i LO-tidningen eller i andra
partiet närstående publikationer. Här och nu finns det
skäl att notera att initiativen för att främja bättre vill-
kor för nya jobb måste komma från andra. Socialde-
mokraterna har kapitulerat i fråga om jobben.
Att initiativen måste komma från andra under-
stryks också av det gångna årets mera konkreta erfa-
renheter av arbetsmarknadspolitiken.
När den socialdemokratiska regeringen övertog
ansvaret i höstas stod en s.k. förnyelse av arbetsmark-
nadspolitiken högt på dagordningen.
Tre bärande inslag i denna förnyelse var ett riktat
anställningsstöd - RAS -, en ny s.k. ungdomsintro-
duktion samt någonting som hade fått namnet arbets-
företag. Samtliga dessa tre ingredienser i arbetsmark-
nadspolitiken står redan i dag som snabbresta monu-
ment över en feltänkt politik.
För att börja med RAS så har denna nya form för
stöd till företag blivit det misslyckande som praktiskt
taget alla - Anders Sundström oräknad - tidigt varna-
de för. 20 000 ansökningar om stöd har det, såvitt jag
förstår, till slut blivit, jämfört med de över 100 000
som arbetsmarknadsministern tidigare utlovade. Hur
många av dessa 20 000 som i sin tur avser anställ-
ningar som inte skulle kommit till stånd annars är det
dessutom ingen som i dag vet.
De sysselsättningsmässiga effekterna av RAS blir
därmed precis så minimala som man kunde befara.
Långsiktigt har RAS gjort betydande skada dels ge-
nom att det ytterligare har bidragit till bidragstänkan-
de i företagen, dels därför att det ytterligare en bit
underminerar tilltron till en arbetsmarknadspolitik
värd namnet.
I en tidningsintervju häromdagen uttalade sig ar-
betsmarknadsministern om RAS-debaclet och be-
stämde sig därvid för att skylla problemen på företa-
gen. Många skulle nog ha ansett det klädsamt om
arbetsmarknadsministern hade varit karl för sin hatt
och medgivit att det var han som hade fel och kriti-
kerna som hade rätt. En regering som vägrar att er-
känna det uppenbara kommer nämligen att få svårt att
bli tagen på allvar när arbetslöshetsbekämpningen nu
måste gå vidare.
Herr talman! Ungdomsintroduktionen var rege-
ringens andra arbetsmarknadspolitiska förnyelse. Ett
anställningskrav bands till insatserna för att bereda
flera unga kontakt med företag och arbetsmarknad.
Resultatet lät inte vänta på sig - återigen blev det
som kritikerna från början hade varnat för. Antalet
ungdomar som kunde bli delaktiga i de särskilda
insatserna minskade lika snabbt som en sten sjunker.
Det innebar att färre fick möjlighet att visa för en
kommande fast arbetsgivare vad de egentligen gick
för. Härigenom förvärrades ungdomsarbetslösheten i
onödan.
På detta område blev bevisen för misslyckande till
slut så överväldigande att t.o.m. regeringen nu har
kastat in handduken. Det är bra att det som för Soci-
aldemokraterna för några månader sedan var högsta
visdom nu har blivit tvärtom. Ännu bättre hade det
emellertid varit om regeringen från början hade
"öppnat dövörat".
Det tredje elementet i regeringens förnyelsepoli-
tik, arbetsföretagen, förefaller - gudskelov är man
beredd att tillägga - inte ens ha överlevt utrednings-
stadiet. För detta skall i ärlighetens namn möjligen
arbetsmarknadsministern hyllas. Det är emellertid en
källa till en än mer vidsträckt oro att förslagets upp-
hovsman nu har vandrat vidare till europeiska uppgif-
ter. Det finns skäl att med stor uppmärksamhet följa
det europeiska arbetet för flera jobb från denna spe-
ciella utgångspunkt.
Herr talman! Arbetsmarknadspolitiken är en del -
men bara en del - av förklaringen till att arbetslöshe-
ten i dag är onaturligt stor. Att de regeringsförslag
som riksdagen i dessa dagar diskuterar på några
punkter innebär helt om är mot denna bakgrund väl-
kommet.
För det första skall den ungdomspraktik som av-
skaffades för några månader sedan återinföras åtmins-
tone delvis.
För det andra skall akademikerpraktiken som ock-
så avskaffades för några månader sedan återinföras,
om än under nytt namn.
För det tredje sänks ersättningsnivån i a-kassan,
efter det att regeringen tidigare i vår utmålat sådant
som utslag av den hemskaste högerpolitik.
Herr talman! Tillåt mig att i det senare hänseendet
uppriktigt gratulera regeringen för att den rakryggat
bestämt sig för att på denna punkt byta ståndpunkt.
Jag ber också att för framtiden få anbefalla moderata
partimotioner till läsning. Vi är glada varje gång vi
ser att modet sprider sig.
Herr talman! Aldrig så många åsiktsbyten inom
arbetsmarknadspolitiken kommer emellertid inte att
klara jobben. Jobben kommer inte att kunna uppstå
med mindre än att villkoren för Sverige som företags-
och tillväxtnation förändras i grunden.
I dessa avgörande hänseenden finns få, om ens
några, tecken på att regeringen förstår vad det är som
krävs för att kreativitet och utvecklingsförmåga skall
kunna främjas. När regeringen i höstas chockhöjde
skatten på företagande, minskade provanställnings-
möjligheten och återreglerade arbetsrätten bevisade
man - tyvärr - hur litet man har förstått om villkoren
för växt.
Det är min övertygelse att Sverige i dag står inför
ett betydelsefullt val av färdriktning. Skall vårt land
kunna klara en ny tids utmaningar, tillväxten och de
nya jobben måste företagandet som företeelse, livsstil
och kultur ges försteg framför annat. Skatter och lagar
måste prövas bokstavligen mot frågan om de gynnar
tillväxt av företagande eller motverkar sådant. Det
som inte gynnar tillväxt av företagande måste avveck-
las. I annat fall kommer Sverige att fortsätta att rut-
scha utför - tillväxten förblir låg och arbetslösheten
hög.
Att sätta företagandet som motor för Sverige och
som motor för de nya jobben är, herr talman, modera-
ternas linje. En sådan linje och bara en sådan kan
pressa arbetslösheten under regeringens 10-
procentsnivå. Ett fortsatt harvande inom de ramar
regeringen anger leder inte till ett acceptabelt resultat,
vilket regeringens egna prognoser i dagens debattun-
derlag bekräftar.
Väljs inte företagsvägen är den ofrånkomliga kon-
sekvensen inte bara att arbetslösheten kommer att
fastna på en hög nivå, utan också att våra samlade
tillgångar blir knappare. Det ger lägre löner, sämre
sjukvård, sämre skola och en mindre trygg ålderdom.
I fråga om företagandet skramlar regeringspoliti-
ken som tomma tunnor. Näringsministern är försvun-
nen. Det regeringen gör går åt fel håll.
Moderaterna har, herr talman, presenterat sitt pro-
gram för att förbättra villkoren för flera, riktiga arbe-
ten. Det är ett program i sju punkter som finns utveck-
lat i den motion som är vårt alternativ till dagens
regeringsförslag.
1. Företagen måste kunna växa och fler företag
etableras. En tillfredsställande riskkapitalförsörjning
måste tryggas.
2. Skattesystemet måste ge goda förutsättningar
för arbete och företagande, genom att skatterna sänks.
Det gäller särskilt skatten på arbete. Dubbelbeskatt-
ningen avskaffas. Löneskatterna sänks. Skatten på
tjänster utformas så att skattekilarna reduceras.
3. Lönebildningen måste främja rekrytering av ny
arbetskraft, men också av karriär och arbetsbyten.
Arbetsmarknadsparterna bär ett huvudansvar för att
åstadkomma en bättre fungerande arbetsmarknad.
4. Arbetsmarknaden måste bli en verklig marknad.
Dagens arbetsmarknadslagstiftning måste reformeras
och generella möjligheter öppnas för enskilda an-
ställningsavtal mellan företag och medarbetare. Beslut
bör omedelbart fattas om en liberalisering av arbets-
lagstiftningen.
5. Socialförsäkringarna måste ändras så att de be-
främjar arbete, men också för att medge nödvändigt
skydd när rörligheten på arbetsmarknaden tilltar.
Arbetslöshetsförsäkringen skall vara allmän. Möjlig-
heten till evig rundgång mellan a-kassa och arbets-
marknadsåtgärder bryts.
6. Utbildningen måste vara av hög kvalitet. Den
bör kunna fortgå under hela yrkeslivet för att främja
kompetenstillväxt och rörlighet. Ett system med per-
sonliga utbildningskonton introduceras liksom en ny
yrkesteknisk utbildning.
7. Arbetsmarknadspolitikens effektivitet måste
höjas, bl.a. genom sådana ersättningsregler att ett
aktivt arbetssökande främjas. Arbetsmarknadsutbild-
ningen reformeras. Arbetsmarknadsverkets domine-
rande ställning inom arbetsmarknadspolitiken ses
över.
Detta, herr talman, är vårt program för att skaffa
Sverige nya arbeten.
Just nu är det särskilt viktigt att understryka bety-
delsen av en resolut avreglering av arbetsmarknaden
och av sådana skatteförändringar som kan bidra till en
kombination av nyindustrialisering och expansion av
tjänstejobb. Här, herr talman, behövs inga utredning-
ar, utan ett ledarskap som kan ge Sverige en ny start.
Få gånger är det så uppenbart som i fråga om tjäns-
terna att ett riksdagsbeslut får snabba och konkreta
effekter. Varför säger socialdemokraterna nej?
Herr talman! Det finns ingen brist på arbetsuppgif-
ter i det svenska samhället. När arbetslösheten biter
sig fast på orimliga nivåer är detta ett tecken på poli-
tiska, och för den delen fackliga, tillkortakommanden
när det gäller att skapa förutsättningar för att dessa
arbetsuppgifter också skall kunna utföras på en öppen
marknad.
Politiken kan inte ordna jobben, det är den dyr-
köpta läxan av den s.k. svenska modellen. Däremot
kan politiken skapa villkor som leder till att andra kan
göra det. Det är denna uppgift politiken nu med all
kraft och kompromisslöshet borde ta sig an.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reserva-
tionerna 1 och 6 till arbetsmarknadsutskottets betän-
kande och i övrigt understryka att moderaterna själv-
klart står bakom också övriga reservationer med mo-
derata namnunderskrifter.