Herr talman! När man hör debatten och vad några
här säger, verkar det som om det vi skall prata om i
dag är, för att använda Mikael Odenbergs ord, något
plötsligt. Enligt Torsten Gavelin är det något abrupt
som kommer att hända. Det är inte riktigt sant. Det är
inte riktig på det viset. Mikael Odenberg hade ett
ettårigt perspektiv på den här debatten. Det är möjligt
att han skall ha det. Men vi har hållit på ett tag att
diskutera de här frågorna.
Själv kom jag i kontakt med den energipolitiska
delen av kärnkraften någon gång i början av 70-talet,
1972-1973, när Birgitta Hambraeus utförde en av
pionjärinsatserna i den här frågan i riksdagen. Sedan
dess har frågan om kärnkraften varit på debattens
översta sida - alltså väldigt länge.
Vi har diskuterat den. Miljöorganisationer har en-
gagerat sig i den. Jag är glad att kunna säga att Cen-
terpartiet - inte minst dess ledare; Torbjörn Fälldin,
Karin Söder och naturligtvis Olof Johansson - med
starkt engagemang har drivit kärnkraftsfrågan. Det har
gällt kraven på att kärnkraftsavvecklingen skall börja
och att omställningen skall genomföras.
Så kom vi till den folkomröstning som vi hade
1980. Den har ju redan olika debattörer försökt refe-
rera till. Mikael Odenberg låtsas som om det är linje 3
som genomförs nu. Det är inte riktigt på det sättet -
tyvärr skulle man kunna säga. Linje 3 innebar ju att vi
skulle ha stängt av alla de sex reaktorer som fanns då
under en tioårsperiod fram till 1990. Men det blev
inte så. Linje 3 vann inte. Det blev framför allt linje 2
som skulle tala om hur utvecklingen skulle bli. Och i
beskedet från linje 2 låg ju 2010 som slutår.
Nu är vi klara över att det inte går att nå 2010. Jag
tror att det är en klok och riktig iakttagelse. Vi måste
ta nya tag på något sätt. Det sker också genom den
uppgörelse som vi har gjort och de beslut som vi
hittills har fattat. Men det var det som alltså var folk-
omröstningsresultatet - tyvärr, kan man återigen säga.
Det blev alltså linje 2 som skulle genomföra det här.
Det är klart att det var litet smärtsamt på den ti-
den. Det var litet olika opinioner, inte minst i de egna
partierna. Det är med viss undran man hör Torsten
Gavelin tala om hur opinionerna ser ut i dag. Om jag
kommer ihåg rätt var ju Folkpartiet i den folkomröst-
ningen delat i tre nästan exakt lika stora delar mellan
linje 1, linje 2 och linje 3 sin interna opinion. När
man vet det, kanske man skall vara litet försiktig och
ödmjuk när man talar om att det finns litet olika syn
på den här frågan i alla politiska partier i dag. Ett mer
splittrat parti i den här frågan än Folkpartiet får man
väl leta efter.
Sedan har det gått litet tid efter det här. Man trod-
de att en del avarter i debatten hade försvunnit. Men
Mikael Odenberg kan inte avhålla sig från att kalla
material från regeringen för sladdriga A 4-sidor och
att tala riksdagsledamöter här i kammaren som att de
sprattlar när regeringen har en åsikt. Det är en typ av
resonemang som fanns i den tidiga energidebatten,
men som alltså uppenbarligen fortfarande återkommer
litet i marginalen.
Annars har ju debatten gått framåt. Vi står alltså i
dag vid en lagstiftning som skall vara ett instrument
för att genomföra inledningen av kärnkraftens av-
veckling. Nu är inte lagstiftningen något nytt i det här.
Som instrument har ju lagstiftning förekommit väldigt
länge i debatten kring kärnkraftens avveckling.
Många partier har arbetat för detta och motionerat. Vi
har gjort det i Centern under många år. Då har det
närmast varit för att förändra kärntekniklagen. Det
trodde vi var en framkomlig och riktig väg. Andra
partier - Folkpartiet och Kristdemokraterna om jag
kommer ihåg rätt - har också motionerat och agerat
för att åstadkomma en lagstiftning.
Det är naturligtvis inte så att den lagstiftning som
vi i dag har förslag till på riksdagens bord i varje
kommatecken är fullständigt optimal. Det kan natur-
ligtvis inte vara på det sättet. Men det är alldeles klart
att regeringen och Regeringskansliet, inte minst de
juridiskt ansvariga, har gjort ett fantastiskt jobb för att
få fram ett material som stämmer väl med svensk
grundlag, med Europakonvention och med EG-rätt på
ett sådant sätt att den kommer att fungera. Den kom-
mer att bli en hjälp för avvecklingen av kärnkraften
på ett juridiskt och instrumentellt riktigt sätt.
Men det är också klart, herr talman, att de partier
som inte vill kärnkraftens avveckling kommer att
fortsätta att stapla bråte i vägen för en avveckling på
alla sätt. Det är uppenbart. Det sker på litet olika sätt.
Man försöker gå in på detaljer i lagstiftningen. Man
försöker förkasta det med hänvisning till det interna-
tionella arbetet, rättstryggheten och vad det nu vara.
Man får väl ha litet respekt också för att man använ-
der det sättet att arbeta, men det är fel. Den lagstift-
ning som vi är på väg att besluta om i dag är bra. Den
är korrekt. Den är riktig. Den kommer att följa svensk
lag. Den kommer att följa internationella överens-
kommelser.
Nu är det naturligtvis inte lagen som är grunden
för den här diskussionen. Synen på lagen är inte grun-
den till att vi står här och pratar. Det är för att vi har
olika syn energikällan. Så är det förstås. Vi har olika
syn på kärnkraften. Det är därför vi diskuterar lag-
stiftningen. Det är olika syn på energiomställningen
som gör att vi står här och pratar. Det är viktigt att
komma ihåg att det inte är en renodlad lagteknisk
politisk debatt vi har. Det är naturligtvis en energi-
politisk debatt i grunden.
Jag tycker att det kan vara viktigt att återvända till
de skäl man anför i denna debatt. Vi är väldigt tydliga
i att vi tycker att kärnkraften är en dålig energikälla.
Den har ett avfallsproblem. Den har en koppling på
olika sätt till risken för en ökad kärnvapenspridning.
Det finns också risker för haveri i reaktorerna. Även
svenska reaktorer, blågula reaktorer, är behäftade med
dessa risker.
Det är naturligtvis den grundsynen som har gjort
att vi mycket tidigt har tagit avstånd från kärnkraften.
Samtidigt har vi sett möjligheterna i energisystemet.
Vi har framför allt sett möjligheterna till en effektivi-
sering, en klokare användning av olika energikällor
och energiformer till riktiga ändamål. Vi har också
sett möjligheter att tillföra energi, ny energi, på olika
sätt i energisystemet.
Jag noterade Dan Ericssons fråga till Barbro An-
dersson. Det var den vanliga frågan: Kan man garan-
tera om det finns... Har det tillförts...
Vi har en rejäl omställning på gång. Så mycket
kan man säga. Redan i dag är det på det sättet. Jag vet
att Dan Ericsson vet att bioenergin ökar i Sverige i
dag med 4-5 Twh per år, inte i form av el utan i form
av värme, men ändå på ett sådant sätt att den tillför-
seln gör att vi kan ersätta dagens uppvärmningsformer
med t.ex. biobränslen. Det är en rejäl tillförsel. Allt är
inte jämförbart i energisystemen, men det är en rejäl
tillförsel och en rejäl omställning. Vi ser alltså till
möjligheterna på det sättet i Centern.
Vi har naturligtvis även sett på den historiska eko-
nomin, att kärnkraften har gynnats, jag höll på att säga
otillbörligt, genom åren forskningsmässigt och ut-
vecklingsmässigt, när det gäller trygghet och ansvaret
för olyckor och mycket annat. Jag kan nämna ett
exempel tillbaka i tiden, som jag vet att Mikael
Odenberg inte vill ta upp, eftersom han har det ettåri-
ga perspektivet. Det svenska kärnkraftsäventyret
inleddes med tungvattenprojektet Marviken. Det
innebar att 1 miljard kronor av svenska skattepengar
tippades i vattnet till ingen nytta. Det finns en eko-
nomi i bakgrunden som gör att kärnkraften har funnits
i ett drivhus.
Vi ser också till trygghetssystemen. Vi skall förse
svensk industri med el till konkurrenskraftiga priser.
Det är naturligtvis tryggare för den svenska industrin
att slippa konkurrera med bostäder och lokaler om
elen för uppvärmning på det sätt som i dag sker. Det
är naturligtvis bättre och tryggare för den svenska
industrin om vi sköter en mängd uppgifter i samhället,
som lika bra kan skötas med hjälp av annat än kärn-
kraftsel, med hjälp av de andra energikällorna och,
skulle jag nästan kunna säga, reserverar en klok elan-
vändning för den industri och det näringsliv som
behöver den. Det måste vara tryggare för det svenska
näringslivet och för den svenska industrin. Och det är
naturligtvis tryggt för hushållen, för vanliga männi-
skor, att ha en energiförsörjning baserad på inhemska
förnybara och, vågar jag säga, miljötryggare energi-
källor.
Många frågar varför vi skall stänga just Barse-
bäck. Det är en fråga som kan vara rimlig att ställa.
Det bygger på den enkla insikten att det finns ett sam-
band mellan närhet till en reaktor och konsekvenserna
av en olycka. Så är det. Då vet vi att Barsebäck är
sällsynt dåligt placerat. Det ligger nära stora tätorter.
Det gör att man snabbt bör fokusera blicken på Bar-
sebäck. Det är många som har gjort det. Men samti-
digt är det många som hävdar att det finns reaktorer
på andra håll, inte minst i Sveriges närområde, som är
sämre, osäkrare, osv.
Herr talman! När man titta på Östersjöländerna är
det märkligt att det bara är ett Östersjöland som har
bett ett annat Östersjöland att stänga av reaktorer.
Och det är inte Finland som har bett att Ryssland skall
stänga Sosnovyj Bor, och det är inte Sverige som har
begärt att Litauen skall stänga Ignalina. Det är Dan-
mark som har begärt att Sverige skall stänga Barse-
bäck. Den danska regeringen, det danska folketinget
och det danska folket har krävt av Sveriges regering,
av Sveriges parlament och av Sveriges folk att Barse-
bäck skall stängas. Detta kan man ha litet olika för-
hållningssätt till. Man kan försöka sig på resone-
manget att danskarna inte begriper detta. Det tror jag
är ett dumt sätt att resonera. Man kan också säga att
danskarna säger detta bara för att de vill sälja kol till
oss. Det har samma bärighet som att säga att engage-
manget från bl.a. svensk industri att bygga om energi-
systemet österut har sin bäring i att ABB vill sälja
elutrustning. Jag tror att man skall ta litet seriösare på
resonemanget och verkligen tro på att danskarna är
oroliga för Barsebäck.
Dessutom är det så att om man stänger Barsebäck
så stänger man en station. Det tycker jag har en po-
äng. Eftersom det bara är två förhållandevis små reak-
torer i Barsebäck så blir man av med en station om
man stänger dessa båda reaktorer, vilket jag tror är
viktigt.
Sedan är frågan vad som nu händer. I dag fattas
förhoppningsvis beslut om den lag som det ligger
förslag om på riksdagens bord. Då börjar omställ-
ningen. Vi kommer att stå fast vid denna omställning
och denna avveckling. Jag tror att det i någon mening
innebär en ny start och en ny injektion i Sverige. Jag
tror att det kommer att spela en stor roll för en svensk
utveckling av energisystemet, av svensk industri och
av svensk ekonomi. Nu tror inte alla det.
Mikael Odenberg kommer, som han sade, att be-
kämpa denna lag. Han kommer att se till att lagen rivs
upp. Jag återkommer gärna till den fråga som jag
ibland ställer till Mikael Odenberg utan att få svar, det
är därför som jag upprepar den. Kan Mikael Oden-
berg och Moderaterna lova väljarna att en tänkbar
borgerlig regering efter valet kommer att se till att den
lag som vi i dag skall fatta beslut om rivs upp? Är det
något som Mikael Odenberg och Moderaterna kan
lova väljarna?
Herr talman! Jag skall slutligen rikta ett tack till
Birgitta Hambraeus för de insatser som hon har gjort
för att åstadkomma detta första steg av den sista delen
av hanteringen av kärnkraften som dagens beslut
kommer att innebära. Jag tycker att det är viktigt att
rikta ett tack till den svenska miljörörelsen och till de
många svenskar som har engagerat sig i detta arbete.
För många svenskar väcktes det politiska engage-
manget när denna fråga lyftes upp på bordet. Jag tror,
herr talman, att riksdagen så småningom också kom-
mer att få ett tack av det danska folket och av det
svenska näringslivet som kan börja se på framtiden på
ett annat sätt. Jag tror att det svenska folket till slut
kommer att tacka riksdagen för dagens beslut.
(Applåder)
I detta anförande instämde Elving Andersson,
Marianne Andersson, Lennart Brunander, Birgitta
Carlsson, Kjell Ericsson, Anders Svärd, Sven Berg-
ström, Birgitta Hambraeus, Sivert Carlsson, Margare-
ta Andersson, Eskil Erlandsson, Agne Hansson, Ro-
land Larsson, Rigmor Ahlstedt och Rolf Kenneryd
(alla c).