Herr talman! Den svenska energipolitikens mål är
att på kort och lång sikt trygga tillgången på energi på
villkor som är konkurrenskraftiga med dem som gäl-
ler i omvärlden. Energipolitiken skall utgå från vad
natur och miljö kan bära. Landets energiförsörjning
skall tryggas genom ett energisystem som i största
möjliga utsträckning grundas på varaktiga, helst in-
hemska och förnybara energikällor samt genom en
effektiv energihushållning.
Dessa riktlinjer lades fast i överenskommelsen år
1991, och de gäller.
Riksdagen beslutade i juni i år med stor majoritet
om en omställning av energisystemet till en uthållig
energiförsörjning. Detta grundade sig på folkomröst-
ningen 1980. Som vi alla minns vann linje 2 den
gången. Vi socialdemokrater sade då i valkampanjen
att kärnkraften skall börja avvecklas i slutet av 1990-
talet och vara avvecklad senast år 2010. Vi sade också
att kärnkraften skall avvecklas i den takt som är möj-
lig med hänsyn till sysselsättning och välfärd.
Energikommissionen har sagt att en reaktor kan
tas ur drift utan störningar.
Vår partikongress 1996 sade:
"Enligt vår uppfattning bör kärnkraftsavveckling-
en inledas under mandatperioden och därefter fortsät-
ta i jämn takt. Omställningen ska genomföras på ett
sådant sätt att den elintensiva basindustrins konkur-
rensläge inte äventyras. Den redan genomförda om-
och avregleringen av elmarknaden får inte leda till
ökade elpriser generellt sett för hushållen, eller för
hushåll i särskilda områden, t ex i glesbygden. Om så
sker måste åtgärder vidtas. Den nationella utmaning
som ligger framför oss på energipolitikens område
kräver mångas medverkan och delaktighet."
Kongressen 1997 sade samma sak.
Denna riksdag beslutade i juni i år att kärnkraften
skall börja avvecklas men att årtalet 2010 inte längre
gäller. Vad vi skall göra i dag är att skaffa oss lag-
rummet för att kunna genomföra det beslut vi fattade i
juni.
För kammaren vill jag bara kort nämna något om
lagens innehåll.
Förslaget är att regeringen får besluta att rätten att
driva en kärnreaktor, med stöd av tillstånd enligt
kärntekniklagen för att utvinna kärnenergi, skall upp-
höra att gälla vid en viss tidpunkt. Tillståndet, och de
skyldigheter som är förknippade med detta, kvarstår
dock i övrigt efter ett sådant beslut. Ett beslut om
upphörande av rätten till reaktordrift ger rätt till er-
sättning av staten för förlusten. Ersättningen bestäms
huvudsakligen enligt expropriationsrättsliga principer
och på det sätt som expropriationslagen anger.
Kärntekniklagen tillämpas i övrigt vad gäller drift
och avveckling av verksamheten.
En departementspromemoria upprättades och sän-
des på remiss. De flesta remissinstanser har tillstyrkt
eller inte haft någon erinran. Några har avstyrkt.
Lagförslaget sändes till Lagrådet för synpunkter.
Lagrådet godtog förslaget, för säkerhets skull två
gånger, men ansåg att lagtexten skulle justeras på
några punkter. Regeringen följde Lagrådets förslag i
propositionen.
Förslaget betraktas av några som kontroversiellt,
och starka intresseorganisationer har hört av sig till
utskottet och till partigrupperna.
Lagen är generell, vilket det är viktigt att påpeka.
Konstitutionsutskottet har yttrat sig till näringsutskot-
tet och bl.a. berört detta. Konstitutionsutskottet säger
att utskottet liksom Lagrådet anser att lagen uppfyller
kravet på generell utformning i och med att den inte
är begränsad till stängning av reaktorerna i Barsebäck
utan enligt sin utformning kan tillämpas även när det
gäller upphörande av driften vid andra kärnkraftsreak-
torer.
Lagen är också förenlig med Europakonventionen.
Det säger både konstitutionsutskottet och Lagrådet.
Konstitutionsutskottet skriver att den föreslagna lagen
inte kan anses stå i strid med Europakonventionen och
avvisar påståendena i motionerna från moderaterna
och kristdemokraterna.
Är lagförslaget förenligt med EG-rätten? Konsti-
tutionsutskottet gör bedömningen att så är fallet, lik-
som Lagrådet. Konstitutionsutskottet skriver att lagen
inte strider mot EG-rätten och inte heller är oförenlig
med några EG-rättsliga principer beträffande egen-
domsskyddet.
Enligt 2 kap. 18 § regeringsformen är varje med-
borgares egendom tryggad genom att ingen kan tving-
as avstå sin egendom till det allmänna eller till någon
enskild genom expropriation eller annat sådant förfo-
gande eller tåla att det allmänna inskränker använd-
ningen av mark eller byggnad utom när det krävs för
att tillgodose allmänna intressen.
Detta har prövats av Lagrådet och av konstitu-
tionsutskottet. Lagrådet skriver:
"Mot bakgrund av det anförda kan det enligt Lag-
rådets mening knappast göras gällande att lagstift-
ningen strider mot 2 kap. 18 eller 20 §§ regeringsfor-
men genom att de tilltänkta regeringsbesluten inte
skulle kunna anses påkallade av angelägna intressen"
Konstitutionsutskottet delar denna uppfattning.
Lagförslaget är förenligt med regeringsformen.
Konstitutionsutskottet har haft två utfrågningar i
detta ärende, och näringsutskottet har haft möjlighet
att närvara. Många frågor ställdes och samtliga har
besvarats på ett tillfredsställande sätt. Jag menar att
inga frågor är utestående efter den beredning som
gjorts dels av propositionen, dels av utskottets betän-
kande.
Flera skrivelser har kommit till utskottet från Syd-
kraft med många frågor. Dessa frågor har besvarats av
företrädare för Närings- och handelsdepartementet
och Finansdepartementet.
Varseltiden har varit föremål för diskussion. I
propositionen på s. 10 och framåt berättar man hur
riksdagen har behandlat energipolicyfrågorna sedan
folkomröstningen 1980. Gång på gång har man slagit
fast att kärnkraften skall vara avvecklad senast år
2010 och att man skall iaktta sträng hushållning och
effektivisering samt satsa på de förnybara energikäl-
lorna. Åtskilliga riksdagsbeslut har fattats, och pro-
positioner och överenskommelser har lagts fram.
Ända fram till 90-talet har det sagts att man bör kunna
avveckla en kärnkraftsreaktor utan problem. Det säger
också Energikommissionen. Man har inte talat om
annat än avveckling.
Trepartiöverenskommelsen blev känd i februari i
år. Visserligen har moderaterna gjort allt för att för-
hindra och försena detta beslut, men varseltiden kan
enligt min mening räknas längre än från dagens da-
tum.
Herr talman! Fyra motioner har väckts med an-
ledning av propositionen. Framför allt Moderaterna,
men även Folkpartiet och Kristdemokraterna har
försökt hitta fel, luckor eller kryphål men har inte
lyckats.
Diskussionen i dag är ju en fortsättning på den de-
batt som vi hade i juni, när vi tog beslutet om en om-
ställning av energisystemet. Debatten handlar i grun-
den om frågan: Vill vi ha en uthållig energiförsörjning
eller inte?
Det är där vi skiljer oss åt, vi i majoriteten och ni i
oppositionen.
Ni moderater påstår i er motion bl.a. att lagen är
oförenlig med viktiga rättsprinciper, att den strider
mot proportionalitetsprincipen, att det erfordeliga
allmänna intresset saknas, att kravet på generell lag-
stiftning inte uppfylls, att lagen strider mot expropria-
tionsrättsliga principer m.m.
Så är det ju inte. På punkt efter punkt faller era
påståenden enligt Lagrådet och andra lagkunniga.
Folkpartiet - vi stod ju tillsammans för linje 2 -
hur har ni nu hamnat i Moderaternas knä? Ni skriver i
motionen att en successiv omställning av energisys-
temet är att föredra framför kortsiktiga beslut. Det är
ju just det som riksdagen beslutade om i juni. Vi
stänger en reaktor 1998. De övriga är villkorade. Vi
skriver i betänkandet att efter avställningen av Barse-
bäcksverket skall en uppföljning ske av utvecklingen
av elpriser, investeringar, miljöpåverkan, sysselsätt-
nings- och fördelningseffekter, elmarknadens funk-
tionssätt m.m. Resultatet skall utvärderas och till-
sammans med erfarenheterna från stängningen utgöra
underlag för kommande beslut om den fortsatta om-
ställningen.
Det beslut som vi tog i juni innebär alltså att nya
ställningstaganden fordras från riksdagen innan ytter-
ligare avställningar av kärnkraftsreaktorer kan genom-
föras med stöd av denna lag. Riksdagen kommer att få
ta ställning till om villkoren är uppfyllda.
I er motion påstår ni att redan dagen efter det att
energiuppgörelsen presenterades började många före-
tag att se över sina investeringsplaner. Vilka företag
då? Eftersom ni påstår att de är många kan ni kanske
inte räkna upp alla. Det vore ändå intressant om
Torsten Gavelin litet grand kunde förklara detta.
Och Kristdemokraterna - det gamla linje 3-partiet,
som 1980 ville avveckla på tio år - hur i all sin dar
har ni hamnat tillsammans med Moderaterna som väl
inte alls vill avveckla?
Hur kan ni svänga 180 grader på kort tid i en fråga
som på sin tid måste ha varit en hjärtefråga för er?
I ert särskilda yttrande skriver ni, och detta bekräf-
tades av Dan Ericsson här i talarstolen:
"I och för sig motsätter sig inte Kristdemokraterna
lagstiftning som ett led i en genomtänkt avvecklings-
strategi, grundad på en helhetssyn på energipolitiken."
Det är precis vad vi gör, och det var så vi argu-
menterade i debatten i juni. Om ni står fast vid vad ni
sagt, inför folkomröstningen och i debatten senare, att
ni vill avveckla, varför då inte ansluta er till majorite-
ten?
I dag försöker ni alla tre partier gömma er bakom
förmenta oklarheter i texten i lagförslaget för att
egentligen säga något annat.
Herr talman! Karl XI:s reduktion har nämnts. Ef-
tersom det är några år sedan herr talmannen, jag och
övriga gick i skolan har jag gått tillbaka till historie-
böckerna. Jag har funderat över vad reduktionen in-
nebar.
För att föra krig behövdes officerare och ämbets-
män. Dessa skulle avlönas. I ett samhälle som fortfa-
rande i hög grad litade till naturahushållning måste
det ske med jord. Sverige var ett bondesamhälle. Man
betalade skatt eller arrende för den jord man brukade.
Men adeln, som innehade alla högre tjänster, var i
princip befriad från att betala skatt för sin jord, s.k.
frälsejord. Därför fick staten minskade inkomster när
sådan jord som staten ägde, kronojord, gavs bort eller
såldes till adeln eller när adeln fick rätt att uppbära
skatteavgifterna för den bondeägda jorden, skattejor-
den. Skattebördorna blev helt enkelt för tunga för
bönderna.
I slutet av 1640-talet fanns det ett starkt missnöje i
landet riktat mot adeln och dess privilegier. Stora
donationer av jordegendomar hade gått till adeln. Det
hade skett under Gustav II Adolfs tid, fortsatt under
förmyndarregeringen och kraftigt ökat under Kristinas
regering. De svenska adelsmännen upptäckte att adeln
ute i Europa hade en mäktigare ställning och ville ha
det på samma sätt. Den feodala uppfattningen att
bönderna var adelns, inte statens, underståtar började
vinna insteg. Men präster och borgare tyckte liksom
bönderna att adeln började bli för anspråksfull. Följ-
den blev att kraven på reduktion, att staten skulle ta
tillbaka jord från adeln, blev alltmer högljudda. Sär-
skilt intensiva blev de inför 1650 års riksdag. Drott-
ning Kristina var då regent. Vid denna riksdag krävde
de tre ofrälse stånden reduktion, men man lyckades
inte den gången. Kravet återkom. En mindre reduk-
tion skedde under Karl X Gustavs regeringstid.
När sedan Karl XI övertagit regeringsmakten fick
han klart för sig att den ekonomiska ställningen var
ohållbar. Vid 1680 års riksdag spelade han ut de
ofrälse mot adeln och lågadeln mot högadeln. På så
sätt lyckades han driva igenom en strorreduktion.
Adeln förlorade hälften av sin jord. Kronan och skat-
tebönderna kom vardera att äga ungefär lika mycket
som adeln. De svenska böndernas fria ställning hade
bevarats. Så var det med reduktionen, herr talman.
Jag vill avsluta med att yrka bifall till utskottets
hemställan och avslag på reservationerna.
(Applåder)