Herr talman! Jag försökte under den gångna hel-
gen hämta litet inspiration till den här dagen. Det
borde ju gå bra, eftersom det är hänryckningens tid.
Jag letade upp en bok som heter Resten av världen -
svenska brevröster om solidaritet. Det är en brevanto-
logi. Jag fastnade faktiskt för förordet, och det är ju
synd om de författare som har skrivit i antologin. Det
finns två avsnitt där som jag skulle vilja referera. Det
första lyder:
Att vi betraktar oss själva som ett centrum är inte
märkligt, även om vi skulle bli lyckligare om vi kunde
lära oss att i stället placera centrum mellan oss och
någon annan. Detta finner jag vara en grundläggande
kristen tanke, att vi tillhör någon annan och inte oss
själva. Men just för tillfället har tankar på andra svårt
att få plats. I den meningen lever vi i en oförnuftig tid.
Ty ett förnuft som bara tjänar vår självbevarelse utan
att vidga oss är inget förnuft.
Förordet som är skrivet av Per-Arne Axelsson,
som bl.a. gör TV-program från Örebro, avslutar sitt
förord med att citera författaren John Berger om sy-
nen på vad som är centrum. Jag refererar detta:
Vill vi skapa en mittpunkt i dag är vårt enda hopp
att göra hela jorden till en sådan. Bara en världsom-
spännande solidaritet kan överskrida den moderna
hemlösheten.
Jag skall fortsätta att referera citatet av John Ber-
ger. Trots att jag är broderskapare, kan jag inte un-
danhålla er avslutningen, eftersom det är tänkvärt:
Broderskap är ett alltför lätt undfånget begrepp.
Genom att glömma Kain och Abel utlovar de en lös-
ning på alla problem. I verkligheten är många olösli-
ga, därav det oändliga behovet av solidaritet.
Mot bakgrund av den tid som vi lever i vill jag
också reflektera över Runebergs dikt om bonden
Paavo. Han och hans familj hade det knapert bland
Saarijärvis moar. Årets skörd slog fel. Makan fick
blanda till hälften bark i brödet. Också nästa års skörd
slog fel. Kölden tog det sista. Makan fick blanda
dubbelt med bark i brödet. Tredje gången var det gillt.
Då blev det god skörd, och makan "ville leva glada
dagar" och "kasta barken undan". Men trots allt ar-
mod för familjen tog Paavo hustruns hand och sade:
"Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas, som en
nödställd nästa ej förskjuter. Blanda du till hälften
bark i brödet, ty förfrusen står vår grannes åker!"
Vad har jag då velat förmedla till kammaren, men
faktiskt även till svenska folket, med denna poesi,
som för övrigt också kan passa i den föregående in-
terpellationsdebatten om relationerna till våra invand-
rare? Jo, att vi måste se längre än till oss själva. Vi
har en relation till andra. Vi lever inte bara för vårt
eget. Det är oförnuftigt. Att leva ut solidaritet, det är
att vara i centrum. Ibland - och det är vi duktiga på i
den här kammaren - hänvisar vi till lösningar på alla
problem. Man skulle kanske kunna påstå att vi flyr in
i det begreppet. Det finns lösningar på alla problem,
och därför behöver vi inte ta ett vidare ansvar. Vi
lämpar över ansvaret på någon annan. Men även om
det skulle vara så att det kanske inte finns något pro-
blem som är olösligt, rymmer vägen till lösning ett
oändligt behov av solidaritet.
Även om vi har det kärvt, finns det de som har det
värre. Att ställa upp för grannen men att också ha
beredskap att avstå går an när det finns överflöd. Då
avstår man från något som man kan undvara. Men
verklig solidaritet det innebär att man är beredd att
avstå till någon annan något som man själv gärna vill
ha. Det är verkligen att avstå.
Denna uppoffringens solidaritet har problem i dag.
Det är arbetslöshetstider, och det är en bristande väl-
färd som naturligtvis frammanar andra sidor hos
svenskarna. Det är förståeligt. Men hela tiden måste
vi kämpa med att inte fastna i bara vårt eget utan att
leva med perspektiv och inte glömma andras villkor.
Det finns också en internationell kris. I budget-
propositionen står det: "Det är en volymkris som
också är en moralkris, eftersom gjorda åtaganden inte
honoreras längre av alla givarländer." I propositionen
står det att biståndet har sjunkit till totalt 59 miljarder
dollar, vilket motsvarar 0,27 % av BNI 1995. I går
fick jag lära mig att det nu är nere på 0,25 %. 1990
var det 0,33 %. USA:s snabbt sjunkande bistånd är nu
nere på 0,1 % och hamnar först på fjärde plats, t.o.m.
om man räknar i dollar. Nordens samlade bistånd är
två tredjedelar av USA:s. Se vilken skev fördelning
av bördorna vi har.
Vi skall inte debattera volymen i dag, utan det är
innehållet vi skall debattera. Jag måste ändå säga att
det är väldigt bra att Sverige nu i vårpropositionen
markerar en vändning.
Inställningen hos svenska folket enligt Sidas mät-
ningar visar på en snabbt fallande biståndsvilja. Men
om man tittar på överlevnadsfrågorna så ser man att
de visar på motsatsen. Frågorna om fred och miljö,
om livsmedelstillgång och vatten osv. får ett starkt
stöd. Det är precis vad biståndet syftar till, vad man
skall ta itu med. Ordet bistånd tycks vara förknippat
med negativa saker som bristande funktion och kor-
ruption.
Man missar helt målet för vad biståndet skall an-
vändas till. Det är viktigt att vi tillsammans för ut just
vad vi använder biståndet till. Men bistånd är inte
enbart en fråga om solidaritet, utan bistånd är faktiskt
också en fråga om ett egenintresse. Det är inte fel att
lyfta båda sidorna.
Bistånd förhindrar krig och våld. Det motverkar
flyktingströmmar och håller undan miljökatastrofer.
Det skapar överlevnadsmöjligheter, bl.a. genom för-
stärkt handel. Det skapar ett kulturellt samspel. Ja,
bistånd bygger helt enkelt en global säkerhet. Åter-
igen: Alltför många glömmer biståndets uppgifter.
Samtidigt är bistånd inte den primära insats som vi
kan göra, utan biståndet är kompletterande. Det pri-
mära är att vi får en fungerande världshandel och att
vi får en frihandel som verkligen är fri sett ur u-
ländernas perspektiv. Där kan EU spela en mycket
viktig roll, och har mycket kvar att göra. Men också
den förebyggande utrikes- och säkerhetspolitiken är
grundläggande. Vi kan se på misslyckandet i Bosnien,
ett misslyckande av utrikes- och säkerhetspolitiken
som leder till att vi får lägga ut stora pengar på flyk-
tingkostnader och bistånd. Tänk om utrikes- och sä-
kerhetspolitiken inom EU och globalt hade fungerat i
det sammanhanget! Vad billigt det då hade blivit och
vad bra för människorna det då hade blivit. Men utri-
kes- och säkerhetspolitiken fungerade inte. Vi var för
sent ute, och detta är inte det enda exemplet. FN har
här en oerhört viktig roll att spela och måste natur-
ligtvis skärpa sig på det här området.
Också den globala miljöpolitiken är grundläggan-
de för att undanröja konflikter. Först därefter skall vi
tala om bistånd som komplement till bl.a. de tre
nämnda områdena. Det är också väldigt viktigt att de
olika politikområdena samverkar, för det är genom
samstämmiga insatser som vi kan få en effekt. Här är
Sverige, får man väl ändå säga, väldigt bra. Men vårt
samarbete i EU pekar på en organisation som vi är
med i och som inte alls fungerar bra på det här områ-
det. Där är vi utmanade att göra en insats.
Vi måste självfallet också ha perspektiv på vad
biståndet kan göra. Kvalitetsfrågorna är mycket vikti-
ga. Biståndets innehåll är alltså mycket viktigt.
Därmed hamnar jag i det aktuella betänkandet
UU15, som är en uppföljning av höstbehandlingen av
budgetmedlen i UU2. Vi talar alltså nu om inriktning
och innehåll. Vi talar om utvecklingsländerna, inte om
Central- och Östeuropa. Jag skall inte uppta tid med
att återge vad som sägs i de skrivelser som bl.a. ligger
bakom dagens betänkande. Jag vill ändå peka på
några punkter i budgetpropositionen, som ju är hu-
vudskälet till vårt betänkande.
Målinriktningen slås först fast. Det gäller det
överordnade målet, att höja de fattiga folkens lev-
nadsnivå, och de underordnade målen, som handlar
om att bidra till resurstillväxt, ekonomisk och politisk
självständighet, ekonomisk och social utjämning, en
demokratisk samhällsutveckling och en framsynt
hushållning med naturresurser, omsorgen om miljön
samt, givetvis, jämställdheten mellan kvinnor och
män. Det talas om att vi går mot en tredje fas, ledd av
globaliseringen, som bygger på ett minskat bistånds-
beroende och på ett stärkt eget ansvar i mottagarlän-
derna och som bygger på mer av partnerskap och mer
av en situation där de olika länderna klarar sig på
egen hand.
I budgetpropositionen pekar man på nio viktiga
punkter för inriktningen av biståndet - jag nämner
dem bara rubrikmässigt: intensifiering av det multila-
terala reformarbetet, fyra centrala områden där politi-
ken behöver tydliggöras i särskilda handlingsprogram
- fattigdomsinriktningen, demokrati, mänskliga rät-
tigheter, jämställdhet, miljösamarbetet och den håll-
bara utvecklingen - prioritering av konfliktförebyg-
gande insatser, nysatsning avseende en hållbar vatte-
nanvändning, en förnyad Afrikapolitik byggd på part-
nerskap, en svensk EU-strategi som vi successivt kan
bygga på, specialstudier för att skärpa politiken inom
olika områden genom expertgruppen för studier i
utvecklingsfrågor exempelvis när det gäller ett mins-
kat biståndsberoende, en bättre erfarenhetsåterföring
och skydd för barnen, förbättring av den strategiska
styrningen av biståndet och, som sista och nionde
punkt, budgetprioriteringar som vi diskuterat i föregå-
ende debattomgång. Det handlar då om NGO, miljö,
demokrati, MR och FN.
Mot den bakgrunden skall jag litet grand kommen-
tera några frågor i betänkandet. Framför allt gäller det
några reservationer. Jag förutsätter att biståndsminis-
tern här fortsätter och utvecklar debatten i policyfrå-
gorna. Agneta Brendt från utskottsmajoriteten kom-
mer senare i debatten in på betänkandets avsnitt om
demokrati, MR, jämställdhet och barnens situation
samt på frågor om hälsovård och utbildning.
Innan jag kommer in på det yrkar jag bifall till
hemställan i utrikesutskottets betänkande UU15, In-
ternationellt utvecklingssamarbete, i alla delar som är
föremål för beslut. Vidare yrkar jag avslag på samtli-
ga reservationer.
Först vill jag göra några kommentarer till några få
reservationer.
Beträffande den parlamentariska utredningen om
de biståndspolitiska målen finns det en reservation
från Moderaterna, Folkpartiet och Vänstern. Jag
skulle vilja hävda att tidpunkten inte är den rätta för
en sådan utredning. Det har ju gjorts en större översyn
av det överordnade målet när det gäller fattigdomsbe-
kämpningen. Vi har precis fått del av texten, som är
ett första utkast och som vi dessutom får en chans att
vara med och påverka. Vidare har vi översynen av
målet om demokrati. Båda delarna kommer riksdagen
att kunna behandla. Det finns också särskilda utred-
ningar om samarbetet med Afrika och Asien. Dess-
utom handlar det om en omorganisation av UD och
Sida. Jag har litet svårt att se att det nu skulle vara
rätta tidpunkten för att göra en stor översyn av hela
biståndspolitiken, men jag vill inte utesluta att en
sådan kommer.
Sedan har vi det överordnade målet om fattig-
domsbekämpningen. Det handlar om att höja de fatti-
ga folkens levnadsnivå. Folkpartiet talar om två olika
överordnade mål. Man talar dels om utvecklingsmål i
samband med texterna, dels om demokratimål. Men
att anta ett allmänt utvecklingsmål skulle innebära att
vi frångick de mest behövande. Samma sak gäller
demokratimålet, för fattigdomen är huvudorsaken just
till bristen på demokrati. Jag skulle t.o.m. våga mig på
att påstå att fattigdom driver fram diktatur. Rätta
grogrunden för demokratin finns när vi kan trycka
tillbaka fattigdomen. När människor får ork och tid att
tänka, analysera och dra slutsatser får de också ork att
ställa krav på inflytande. Detta med att klara mil-
jöproblemen förutsätter också att fattigdomen trycks
tillbaka. På samma sätt förhåller det sig när det gäller
konflikter.
Moderaterna vill ha tillväxten som det överordna-
de målet, men det tycker jag är väldigt konstigt. Till-
växten är ju inget mål i sig, snarare ett medel. Bertil
Persson talade här i talarstolen om något annat än det
som faktiskt står i texterna.
Att rå på fattigdomen är alltså grundläggande. Den
är stor som Kinas befolkning. Det vore fel att lämna
den huvudinriktningen när vi fortfarande befinner oss
så långt från målet.
Jag tycker att Folkpartiet i reservation 4 hårdrar
vad oberoendemålet, ekonomisk och politisk själv-
ständighet, står för. För att vi skall klara av att vara
beroende krävs det någon sorts bas av oberoende.
Detta är inte bara en formell fråga, utan också en reell
fråga. Oberoendemålet har ingenting med inåtvänd
politik att göra. Vem har sagt att man skall tolka det
så?
Folkpartiet talar i sin reservation om marknadsbe-
roende, men inte ens marknaden underlättar alltid
beroendet. Ibland utestänger den ju svaga länder så att
de hamnar i ett påtvingat oberoende. Det gäller exem-
pelvis jordbrukspolitiken. Många svaga länder kan
inte fungera på i-ländernas villkor. Oberoendemålet
kan göra det lättare att klara globaliseringens beroen-
dekrav. Jag tycker att det inte heller nu finns skäl att
ändra på det målet.
Moderaterna tar upp frågan om ansvarsfördel-
ningen mellan regeringen och Sida. Egentligen förstår
jag inte vad det är i majoritetstexten som avviker från
det som Moderaterna vill. Det är väl självklart att det
skall vara samma ansvarsfördelning på detta område
som på andra områden i statlig verksamhet. Eller vad
vill Moderaterna egentligen med sin reservation? Jag
förstår den inte.
Moderaterna talar om att man skall flytta ut en Si-
daenhet. Men vad är det för poäng med att slå sönder
Sida? Vilka logistiska problem skulle det innebära om
en del av Sida förlades till Afrika? Vad vill egentligen
moderaterna med sitt förslag? Vad är syftet bakom
det?
Vidare tas frågan upp om man i säkerhetsrådet
skall diskutera vattenproblemen. Säkerhetsrådet an-
vänds faktiskt för andra frågor än vattenproblemen
primärt, vilket motionären redan har varit inne på.
När Bodil Francke Ohlsson säger att man inte alls kan
behandla vattenfrågor i säkerhetsrådet har hon fel.
Det är självklart att man kan göra det. I anslutning till
olika konflikter kan vattenfrågan tas upp, men det
som vi vänder oss emot är att man skall sätta upp
vattenfrågan som en permanent punkt på säkerhetsrå-
dets dagordning.
Den sista reservation som jag skall kommentera i
mitt anförande - de resterande reservationerna får jag
ta upp under debatten som följer - gäller moderater-
nas förslag om att biståndet skall begränsas till 10 %
av BNP. Varför detta magiska tal? Det finns många
problem knutet till det. Hur skall man definiera brut-
tonationalprodukten i dessa länder? Varför begränsa
biståndet till just 10 %?
Sedan talar moderaterna om att biståndet för kon-
sumtion borde begränsas. Jag tycker att det är helt
feltänkt. Om det är någonting som biståndet skall
användas till så är det väl till investeringar som ger en
ökad möjlighet till ett bättre liv. Budskapet är helt
enkelt otydligt.
För att inte uppta kammarens tid ytterligare förut-
sätter jag att en del av de andra reservationerna tas
upp i den efterföljande debatten.
Jag vill avsluta med att mitt sammantagna intryck
när jag har följt vår genomgång av biståndsbudgetens
innehåll är att åsiktsskillnaderna är ganska små. Det är
glädjande att vi har en så stor och bred samsyn kring
dessa frågor. De flesta reservationer handlar mer om
de marginella än om de stora och viktiga frågorna. Så
tycker i alla fall jag.