Herr talman! När kristdemokraternas nyvalde
ungdomsförbundsordförande intervjuades i Göte-
borgsposten häromdagen fick han några ord att asso-
ciera till. Det är ju ett känt grepp av journalister när
de vill ge en bild av en person nu för tiden. Ett av
dessa ord var Zaire. Hans associationer var: Afrika-
fattigdom-svält. Det kanske inte är så underligt om
man tänker på den massmediabild som har följt oss
ända sedan oktober förra året, och när man tänker på
Afrika i allmänhet är detta ju den bild som vi har fått
under långa tider: fattigdom, svält, svåra förhållanden,
problem, problem och problem.
Det fick mig att fundera över mina egna associa-
tioner. Vilka skulle de spontant vara när det gällde
Zaire? Afrika - så långt stämmer det, men sedan?
Afrika-fattigdom-svält? Nej, för min del är faktiskt
associationerna helt andra för Zaire: Afrika-rikedom-
möjlighet. Det kan ju tyckas övermaga att få dessa
associationer när man tänker på Zaire eller Demokra-
tiska republiken Kongo just nu, men det var ändå den
association som jag först fick.
Är detta en realistisk bild? Finns det någon rea-
lism i den bilden? Ja, det är faktiskt en bild som har
präglats av min egen erfarenhet och viss kunskap.
Zaire är ett stort vackert land mitt i Afrika med ovan-
ligt stora naturliga rikedomar, ett land med resurser i
form av jord, vatten och mineraler, framför allt ett
land med unga, vetgiriga, kreativa och positiva män-
niskor och därför ett land med oändliga outnyttjade
möjligheter.
Vi vet inte vad som kommer att hända med De-
mokratiska republiken Kongo nu, under ett nytt ledar-
skap. Vi vet att det har varit en tid då en diktator har
styrt, då landet har utarmats och då vi har haft en
person i spetsen som har riktat sig själv på sitt lands
och sina medborgares bekostnad. Vi vet inte vad den
nye ledaren kommer att föra med sig. Många säger att
det inte kan bli sämre, och vi hoppas innerligt att det
skall bli mycket bättre, att detta lands outnyttjade
rikedomar, inte minst när det gäller humankapital,
skall kunna få blomstra.
Det var i f.d. Belgiska Kongo som jag för 35 år
sedan, när man i Zaire för precis ett år sedan hade
upplevt sin uhuru, frihet, och då blev republiken
Congo-Kinshasa, fick mina första direkta personliga
intryck av ett u-land. Vilka var då mina intryck?
Jag kom dit som lärare för att utbilda kongolesiska
lärare. Jag träffade vetgiriga, vakna ungdomar på ett
internat där vi kom nära varandra och där vi över små
tea-parties, till vilka man inbjöd några elever i taget,
hade tillfälle att diskutera livet. Det man upptäckte då
var att vi, trots många och stora olikheter i bakgrund
och förutsättningar, som unga människor - jag var ju
också ung på den tiden, och åldersskillnaden var inte
alls stor - hade oerhört mycket gemensamt när det
gällde förhoppningar om framtiden och att vilja ut-
vecklas, utbildas och få vara med och se hur ett land
växte fram. Man hade också hört talas om demokrati
och diskuterade detta. Man var t.o.m. intresserad av
världshändelserna. Under den perioden omkom Dag
Hammarskjöld i dåvarande Katanga, som nu har åter-
gått till detta namn. Det var eleverna som kom en
morgon och berättade detta för mig.
Detta bestod också i en härlig respons och i för-
troende och tillgivenhet som jag kanske aldrig har
mött på samma sätt under min mer än trettioåriga
lärarbana som jag gjorde under 1 ½ år när jag var i
Kivuprovinsen. Det fanns också en vältalighet som
verkade vara en naturgåva som jag sällan har mött hos
så unga människor senare i livet.
Någonting som också gjorde intryck på mig var
hängivna biståndsarbetare. Man gjorde vad nöden
krävde. Rwanda, som har varit på allas läppar under
de senaste åren, var redan då en oroshärd. Vi fick runt
om vårt seminarium ta emot ungefär 10 000 flykting-
ar, wanyarwandier, som egentligen är av samma släkt
som de banyamulenge som började rebellrörelsen just
i Kivu.
Man gjorde vad som behövdes för att ge dem mat,
kläder, ett första utsäde och därmed möjlighet att på
ett enkelt sätt börja en ny tillvaro.
Det var också någonting annat som gjorde intryck
på mig, och det var känslan av att man ute i ett sådant
här arbete skall tjäna de människor som är runt om-
kring en och föra den känslan vidare till de medarbe-
tare som man engagerar från traktens befolkning. Det
faktum att man kan lyckas med detta kom tillbaka till
mig nu i februari.
Jag vill här nämna att det just på Lemera, där jag
var på ett seminarium, senare blev ett sjukhus. En del
av er som är minnesgoda kommer kanske ihåg att
rebellrörelsen i oktober gjorde ett av sina första
spektakulära dåd med anfallet på sjukhuset Lemera.
Seminariet hade då flyttats till Bukavu. Där mördades
31 patienter och 3 sjukvårdare.
Jag träffade sedan i februari Mkegi, en ung infödd
läkare, som var chefsläkare på sjukhuset. Han råkade
vara bortrest när överfallet skedde. Jag träffade ho-
nom sedan i Stockholm, och hans röst hördes också
från Tinqi-Tinqi, som var ett av de stora flyktingläger
där många barn dog varje dag. Han tog sig naturligt
till de flyktingläger dit han kunde komma för att göra
en insats när han inte längre kunde vara på sitt eget
sjukhus, och han kom hit för att vädja om hjälp. Jag
upplevde då att han hade tagit med sig någonting från
sin utbildning, nämligen att hans uppgift var att an-
vända sin kunskap och sin utbildning där den allra
bäst behövdes i en svår krissituation för hans land och
hans folk. Det räckte till inte bara för hans eget folk
utan också för de flyktingar från Rwanda som hade
kommit in i hans del av Zaire och där utgjorde ett hot,
genom att mycket mat och mycket av miljön förstör-
des och genom att mycket gick åt som hans eget folk
skulle ha behövt. Han gjorde där en direkt insats för
att komma dessa människor till hjälp, därför att de
befann sig i en så svår humanitär situation.
Det här är ett av skälen till att jag tror på att bi-
stånd lönar sig. Det är sett litet grand från mikronivån,
från det perspektiv som Bodil Francke Ohlsson här
förde fram, nämligen att det egentligen handlar mest
om människor, vad människor kan åstadkomma om
de har en vision och tror på att man kan uträtta nå-
gonting även om de yttre förhållandena är svåra, även
om man tycker att det är bara en droppe i havet. Insat-
ser lönar sig.
Jag hörde också om just det här sjukhuset när jag
var i Burundi för några år sedan. Där träffade jag en
rwandisk parlamentariker som på 70-talet hade
kommit som flykting just till Lemera. Han berättade
hur man där hade tagit till vara hans kunskaper och att
han hade fått gå in i arbetet som sjukvårdare. En flyk-
ting kommer dit och har stora behov, men man kan
också utnyttja hans kunskaper i det arbete som pågår.
Jag träffade en ung dam som arbetade inom Unicef,
och hon gav väldigt goda vitsord till just det här sjuk-
huset. Hon sade: Om jag, som arbetar i Uvira, i Buka-
vu osv., skulle bli sjuk skulle jag söka mig till det
sjukhuset, därför att jag vet att det fungerar och att
man hjälper alla som behöver hjälp.
Det här var en litet personlig syn på vad bistånd
kan åstadkomma. Hur komplicerad situationen i ett
utvecklingsland än kan vara lönar det sig att inte ge
upp, att föra arbetet vidare, att se de nya behov och de
nya möjligheter som finns i den svåraste krissituatio-
nen, att hjälpa alla som är beroende av hjälp oberoen-
de av grupptillhörighet samt att ta till vara människors
resurser i alla situationer och att gå vidare och göra
den insats man kan.
Det finns många skäl för utvecklingsarbete och
bistånd. Det har vi hört gång på gång. Det är 1,3 mil-
jarder människor som lever under existensminimum,
medan vi som tillhör den rikaste miljarden tar åt oss
80 % av världens samlade BNP. Vi har ett gränslöst
beroende av varandra. Utvecklingen är sned när det
gäller miljö. När det gäller situationen i världen över
huvud taget drabbas också vi som har en mer privile-
gierad situation.
Vår känsla av solidaritet är att vi har skrivit under
barnkonventionen, att vi har lovat att till det yttersta
av våra resurser söka förverkliga barnens rättigheter.
Och vi vet att det hos barnen finns oerhörda behov.
Säkerhetspolitiska skäl har inte minst kommit i
förgrunden under senare tid. Det handlar om männi-
skors livsvillkor. Ju mer vi kan främja en demokra-
tisk, social och ekonomisk utveckling, desto mindre
risk är det för väpnade konflikter. Det är ett sätt att
förebygga konflikter på ett tidigt stadium. Utveck-
lingsarbete ger också oändligt mycket tillbaka.
Det är många saker i biståndet som vi är överens
om. Mycket av den inriktning som det har kan vi
ställa upp på. Några områden där vi kanske skulle
vilja se ännu mer hända - vilket har kommit till ut-
tryck också i våra reservationer, även om de inte är så
många - gäller bl.a. att vi tycker att det är oerhört
viktigt att det görs en extern, oberoende analys och
utvärdering av det svenska biståndet. Det är angelä-
get, därför att det skall vara ställt utom allt tvivel att
biståndsresurserna hanteras på ett effektivt och oklan-
derligt sätt och för att försäkra oss om att det svenska
biståndet svarar mot högt ställda kvalitetskrav.
När man talar om att skärpa revisionen - det görs
från statsministerhåll - när det gäller den offentliga
sektorn, menar vi att en oberoende granskning, utvär-
dering och uppföljning av biståndet är någonting som
borde ha fått fortsätta. Vi hade ett sådant utvärde-
ringsinstitut under den förra regeringen, och vi menar
att vi skulle ha en liknande extern inrättning även nu.
Jag vill fråga biståndsministern om han kan tänka
sig att upprätta ett oberoende utvärderingsinstitut för
att granska alla biståndets olika delar utifrån.
Vi har också tyckt att det är viktigt att lyfta fram
vatten som en symbolfråga när det gäller miljön. Då
har vi speciellt velat lyfta fram det faktum att vi tyck-
er att det skall finnas en vattenkonvention. Vi vet att
det görs ett väldigt bra arbete från svensk sida i bl.a.
Global Water Partnership, som är ett nätverk som
arbetar med den frågan. I Rio de Janeiro 1992 för-
band man sig att stå för särskilda kostnader som är
förknippade med utvecklandet av resurssnåla tekniker
och uthållig fysisk planering när det gäller vatten. Där
kom också tanken fram att det borde finnas en global
vattenkonvention.
Jag vill ställa en fråga till biståndsministern: Är
man från svensk sida villig att driva den här frågan?
Vi tror att det skulle vara bra för att kunna förhandla
om hur man nyttjar de ändliga vattentillgångarna, för
att skapa instrument för ett globalt samarbete och för
att få till stånd spridning av tekniken. Det är också
fråga om hållbara lösningar när det gäller dricksvat-
tenförsörjningen men också saniteten, som blir en stor
fråga när alltfler utvecklingsländer går framåt.
Jag vill också lyfta fram flexibiliteten inom bi-
ståndet. Vi har vänt oss mot landramar med fleråriga
samarbetsavtal.
Vi förstår att man tillsammans med samarbet-
spartner måste lägga upp en plan för det framtida
samarbetet. Men samtidigt vill vi komma bort ifrån
låsningar och ha en större flexibilitet. Vi vet att Sida
har krävt detta och att det har börjat gå i den riktning-
en igen. Men vi menar att man skulle kunna göra mer
i detta sammanhang. Jag vet att de stora reservationer
som vi har delvis beror på att en del mottagarländer
inte har kunnat ta emot så mycket bistånd som vi har
velat ge dem. Men det finns ju oändligt stora behov
på andra håll, och då skulle vi ha större flexibilitet att
snabbare kunna flytta över detta bistånd till de områ-
den där det för tillfället bättre behövs och där man
kan tillgodogöra sig det.
Jag skulle också vilja ställa en fråga som rör
skuldlättnader, som vi tror är ett effektivt medel att på
ett bättre sätt få i gång länder. Är biståndsministern
villig att verka för att arbetet med skuldlättnader fort-
sätter och att det blir ännu effektivare, så att man kan
finna vägar att få detta att fungera bättre?
Jag vill också understryka att vi naturligtvis är
varma förespråkare för att handelshinder gentemot
utvecklingsländerna tas bort. Vi tror naturligtvis att
detta betyder oerhört mycket för att länderna skall
utvecklas på ett snabbare sätt.
Jag har här bara berört några av de områden som
vi anser är väsentliga för ett bra bistånd. I mångt och
mycket kan jag ställa mig bakom detta betänkande. Vi
har inte några avvikande åsikter om alla de viktiga
områden och de metoder för att nå framgång som lyfts
fram.
Jag yrkar bifall till reservation 8 som rör en global
vattenkonvention, reservation 13 som rör flexibilitet i
samarbetet och reservation 15 som rör ett fristående
utvärderingsinstitut.