Herr talman! Sverige är ett av världens tre främsta
biståndsgivarländer, detta trots att vi av statsfinansiel-
la skäl under en kort period tvingades sänka bi-
ståndsnivån till 0,7 % av vår bruttonationalinkomst.
Den nivån skall jämföras med genomsnittet för in-
dustriländerna, som i dag bara ligger på 0,25 % enligt
färska siffror. Sverige bryter nu denna trend. Från år
2000 påbörjar vi återgången till vårt mål att avsätta
1 % genom en ökning till 0,72 %. Jag menar att detta
är en viktig signal och en viktig politik i en tid då de
internationella biståndsflödena drastiskt minskar.
Biståndsviljan i vårt land har av tradition varit
hög, men nu visar vissa opinionsundersökningar att
den sviktar. Det beror ju på att arbetslöshet och ned-
skärningar tär på solidariteten. Det gäller både för
biståndspolitiken och för flyktingpolitiken. Det är
måhända en mänsklig reaktion. Likväl kräver denna
sorts respons att vi inser vilket stort ansvar vi har i
denna kammare, vi som fastställer volymer, bi-
ståndsländer, flyktingkvoter och asylkriterier. Vi
måste ta på oss uppgiften att bättre förklara det inter-
nationella utvecklingssamarbetets roll, dess innehåll,
den miljö den har att verka i, våra mål och hur vi når
dit. Om vi skulle fastna i upprepad och steril konfron-
tation om procentsatser, ökar vi inte förståelsen för
den internationella solidariteten och för det upplysta
egenintresse som både biståndspolitiken och flykting-
politiken är uttryck för.
Hur vi reagerar på orättvisor och förtryck, på fat-
tigdom och förföljelse, säger något viktigt både om
oss själva och om vårt land. Det handlar om huma-
nismen i vårt land och om humanisten inom oss själ-
va. Men det handlar kanske framför allt om de fattigas
rätt till frihet, utveckling och fred. Konsekvenserna av
globaliseringen undgår ingen. Globaliseringen är vår
tids hot och möjlighet. Den internationaliserade eko-
nomin ökar klyftorna. Det drabbar de svagaste männi-
skorna i alla länder och de svagaste bland länder. Lika
viktigt som det är att bistå socialt och ekonomiskt
utsatta enskilda människor via nationell välfärdspoli-
tik, är det därför att bistå socialt och ekonomiskt ut-
satta nationer via internationell välfärdspolitik. Där
ingår just biståndet som en viktig del.
Nationellt och internationellt hör ihop. Därför
måste också samma värderingar styra vår inrikespoli-
tik och vår utrikespolitik. Är det en tillfällighet, frågar
jag mig, att samma parti här i riksdagen, Moderaterna,
som vill genomföra väldiga nedskärningar i den
svenska välfärden, också vill skära ned med
8,5 miljarder kronor i biståndet och flyktingpolitiken
under de kommande tre åren?
Fred, demokrati och utveckling hör ihop. Man får
inte det ena utan det andra. Biståndet är därför ingen
nådegåva i dagens sammanflätade värld. Det är både
ett uttryck för solidaritet med svaga och utsatta och ett
sätt att skapa säkerhet för alla. På samma sätt är en
god flyktingpolitik ingen välgörenhet. Det handlar om
förföljda medmänniskors rätt att söka och få skydd
undan terror och tortyr.
Sverige har nu mer än 30 års erfarenhet av bi-
stånd. Det är en god grund att stå på för att utveckla
ett nytt, modernt och effektivt internationellt utveck-
lingssamarbete för 2000-talet. Vårt övergripande mål
är just att bekämpa fattigdomen och fattigdomens
orsaker, som många har sagt. Låt mig lyfta fram tre
delar av den strategi som vi vill använda för 2000-
talet.
För det första. I en sådan strategi måste alltid hel-
hetssyn och långsiktighet finnas med. De komplexa
katastroferna och de mänskliga tragedierna i f.d. Ju-
goslavien och Centralafrika borde med smärtsam
tydlighet ha inskärpt hos oss alla nödvändigheten av
att ingripa på ett tidigt stadium innan en konflikt bry-
ter ut. Alltför ofta har världssamfundets olika aktörer
tvekat och tövat inför de kostnader som sådana pre-
ventiva ingripanden skulle medföra för att efter kata-
strofen bara konstatera att både det mänskliga och
materiella priset med bitter råge överskridit vad ett
tidigt och resolut ingripande skulle ha kostat. FN har
under de senaste åren spenderat fem gånger så stora
resurser på humanitär hjälp och fredsbevarande ope-
rationer som på de långsiktiga utvecklingsprogram-
men.
Vi har också fått lära oss att det inte räcker med
att rycka ut med humanitärt bistånd den ena dagen,
fredsbevarande styrkor den andra dagen, diplomati
och politiska insatser den tredje dagen och återupp-
byggnad och flyktingåtervändande på den fjärde da-
gen. Framväxten av regionalt samarbete är byggstenar
för fred och utveckling. Vi ser det i många områden i
dag, främst i Europa, i vår egen Östersjöregion, i
södra Afrika, i Latinamerika och Karibien, kring
Medelhavet och i Sydostasien.
Vi hoppas nu att de diplomatiska ansträngningar i
Afrika, främst under Nelson Mandelas och Thabo
Mbekis ledning, kring de stora sjöarna bidrar till att
lägga grunden till en ny samarbets- och fredsordning i
Afrika. Här vilar också ett stort ansvar på de gamla
kolonialmakterna, utländska storföretag och andra
som under årtionden skott sig på Afrikas naturtill-
gångar och stött korrupta regimer.
Lärdomarna för biståndsgivare och andra aktörer
är just att vi behöver ett helhetsgrepp och en långsik-
tighet för att skapa slagkraft och hållbarhet. Det är
samma politik som vi förordar som land inom EU i
t.ex. Lomésamarbetet, där över 70 nationer ingår.
Herr talman! Jag har just kommit hem från Mella-
nöstern. Fredsprocessen där hade ju väldigt god styr-
fart under Jitzak Rabins och Shinom Peres ledning.
Freden var så nära, och den hade också omvärldens
samlade stöd. I dag är Israel mer splittrat och mindre
säkert än någonsin, och Arafat får allt svårare att hålla
militant missnöje i schack. Men även om vi just nu
upplever en utveckling där dödläget i fredsprocessen
motverkar också våra långsiktiga biståndsmål måste
biståndet finnas där. Våra insatser lindrar lidande och
nöd och understöder i bästa fall de pågående fredsan-
strängningarna och bidrar till att lägga grunden till det
vi alla åsyftar, nämligen ett demokratiskt Palestina
som kan leva i fredlig samexistens till ömsesidig nytta
med staten Israel.
Ett sådant integrerat synsätt skall alltmer prägla
den svenska politiken där vi väver samman bistånd
och handel, diplomati och säkerhetspolitik. Det var ju
också ett avgörande skäl till att regeringen integrerade
flyktingfrågorna och handelspolitiken inom Utrikes-
departementet.
För det andra. I ett modernt och effektivt interna-
tionellt utvecklingssamarbete måste ett nytt part-
nerskap med Afrika finnas med. Huvuddelen av vårt
bilaterala bistånd går till Afrika. Där finns också 40 %
av världens flyktingar. Liksom Europa efter det kalla
kriget nu söker sig en ny väg, gör Afrika det också
efter kolonialismen och apartheid. Nu när den politis-
ka friheten har uppnåtts gäller det att stödja den eko-
nomiska frigörelsen. Vi ser hur en ny generation av
politiker och företagare banar väg för ett nytt Afrika.
Det behövs nytt tänkande och nya insatser, inte bara
från afrikanerna utan också från oss. Det är bakgrun-
den till den nya politik vi nu försöker utarbeta till-
sammans med afrikanerna i Partnerskap Afrika.
Många länder i Afrika uppvisar nu glädjande nog
betydande ekonomisk tillväxt. Men vad krävs då för
att bibehålla och öka denna tillväxt? Vad krävs det för
att den skall bidra till att verkligen förbättra de fatti-
gas livsvillkor? Hur blir afrikanskt näringsliv en del
av den internationella ekonomin? Dessa frågor och
andra skall vi försöka besvara tillsammans med våra
afrikanska vänner. Liksom befrielsen från apartheid
var framför allt afrikanernas eget verk, måste också
vägen till utveckling stakas ut av afrikanerna själva.
Med tanke på demokratibiståndets ökade betydel-
se inte bara för Afrika och det intresse som riksdagen
har visat i dag och vid andra tillfällen, vill regeringen
också få till stånd en fördjupad diskussion här i kam-
maren. Därför kommer vi i höst att överlämna en
skrivelse till riksdagen med en politik för bistånd till
demokratisering och för respekten för de mänskliga
rättigheterna.
Afrikas folk har alltför länge drabbats av negativt
inflytande utifrån. Det är hög tid att Afrika nu får ett
positivt inflytande utifrån. Det mest akuta läget är
förstås situationen i f.d. Zaire och runt de stora sjöar-
na. Här drogs konstlade gränser upp mellan nationer
och folk för 150 år sedan i Berlin. Detta måste nu
överbryggas genom regionalt fredligt samarbete i
vardagen mellan människor på alla sidor om gränser-
na.
Centralafrika är ett område som har sargats
mycket svårt av krig och katastrofer. Trots detta är det
ett område som kan bli Afrikas rikaste. Här finns
råvaror, mineraler och mark och en kapacitet att inte
bara föda den egna befolkning utan att också bli en
viktig exportör av mat för alla.
Sverige har bidragit med över 600 miljoner kronor
till regionen kring de stora sjöarna sedan 1994. Vid
regeringssammanträdet nu på torsdag kommer vi att
fatta ett nytt beslut som vi också hoppas kan bidra till
att få till stånd en riktig demokratisering i Kongo. Så
skall alltså en ny svensk Afrikapolitik präglas av
positivt inflytande, samarbete med partners och ett
strategiskt och långsiktigt handlande. Vi kommer
också att presentera en skrivelse till riksdagen om
detta.
För det tredje. I ett modernt och effektivt utveck-
lingssamarbete måste kunskapen vara motorn. Det är
lätt att fastna i ett slags förlamande konstaterande av
att globaliseringen innebär så mycket negativt. Men
globaliseringen bär inom sig också sina egna positiva
motkrafter, och dem skall vi utnyttja. Kapital är i dag
inte längre bara pengar. Kapital är också kunskap. Vi
ser det i inrikespolitiken där regeringens kunskapslyft
med stora satsningar på högskolor och informations-
teknik för lågutbildade och arbetslösa är det viktigaste
verktyget för att försvara och skapa en hållbar ut-
veckling av vårt välfärdssamhälle. Den solidaritet som
kunskapslyftet i vårt land ger uttryck för gäller också
internationellt och globalt.
Ett viktig mål måste därför vara att bidra till att de
fattiga inte ytterligare marginaliseras. De som t.ex.
inte har tillgång till IT-revolutionen riskerar att bli en
del av en strukturell global underklass. Att göra den
nya tekniken, med bl.a. informationstekniken, till-
gänglig för de fattiga länderna är oerhört viktigt. Vi
har många exempel på hur tekniken kan hjälpa både
utvecklingen och demokratin.
När man demonstrerade i Belgrad i februari för-
sökte Milosevicregimen att stoppa radiostationen B92
som stöds av Sverige. Man kopplade in störande brus.
Men då kunde radion via telefonledning koppla upp
sig på Internet. Det enda alternativet för regimen att
stoppa detta var att lägga ned hela telefonnätet i Ser-
bien.
Ett annat exempel på denna tekniks betydelse för
utvecklingen är det stöd som Sverige tillsammans
med Världsbanken nu ger för utbildning i palestinier i
just IT. Det handlar om att göra kunskap tillgänglig
om utveckling av mikroföretag, banker för fattiga,
utbildningsreformer osv. En del av utbildningen är att
skapa Internetprogram som är anpassade just för
palestiniernas behov - detta folk som ännu inte har ett
eget land.
Inom tio år kommer en och en halv miljard männi-
skor att vara sammanlänkade med hjälp av den nya
informationstekniken. Med hjälp av detta nya verktyg
kan långt fler än i dag få en inträdesbiljett till den
globala kunskapsmarknaden.
Det är en ny möjlighet som kan bli en språngbräda
för många för att komma ikapp utvecklingen och ta
steget ut ur fattigdomen.
Därför kommer regeringen, herr talman, att öka
satsningarna på kunskapsutveckling och utbildning i
sin kommande proposition.