Herr talman! Till det här betänkandet finns 150
yrkanden som har resulterat i 21 reservationer. Det
tyder på en viss samsyn i utskottet vad gäller bi-
ståndspolitiken. Reservationerna handlar om bistån-
dets målsättning, om hur man skall hantera biståndet
praktiskt på det för alla parter effektivaste och bästa
sättet, om Sidas organisation - över huvud taget om
förändring och förnyelse av biståndets innehåll och
former.
Ämnesinriktning av biståndet har Miljöpartiet all-
tid talat för. Vi har i våra biståndsmotioner under den
här riksdagsperioden betonat speciella stora äm-
nesprioriteringar, t.ex. stöd och undervisning för
kvinnor, förnybar energi, vattenresurser och global
vattenförsörjning, decentraliserat ekologiskt jordbruk
och småskalig teknik.
Vi har också talat om skuldavskrivning för fattiga
länder och om solidarisk handel. Solidarisk handel
tror vi är någonting som vi måste titta närmare på i
fortsättningen.
För nästan ett år sedan införde vi i Sveriges ut-
vecklingssamarbete ett sjätte mål - jämställdhet. Det
påpekades då att inget av de sex målen står framför
något av de andra, men redan då diskuterades de olika
målen ivrigt, i synnerhet det övergripande: att målet
för biståndsgivningen är att höja de fattiga folkens
levnadsnivå. I Maastrichtavtalet slås också fast att
fattigdomsbekämpningen skall vara det övergripande
målet för EU-ländernas utvecklingssamarbete.
I förra månaden hade UNDP, dvs. Förenta natio-
nernas utvecklingsprogram, en konferens i Stockholm
där man diskuterade nya former för biståndet. En
rubrik på en tidningsartikel jag läste om konferensen
lydde: Nya former för bistånd efterlyses. Detta ligger
tydligen i tiden; det är ingenting nytt. Tankarna om att
förändra biståndet har funnits länge. En rad fattiga
länder anses ha blivit biståndsberoende, vilket har
kvävt både deras ekonomiska och politiska utveck-
ling, och kampen mot fattigdomen i de länderna har
misslyckats.
UNDP är alltså FN:s centrala organ för utveck-
lingssamarbete. Det är den största givaren av gåvobi-
stånd, som består av frivilliga bidrag från medlemssta-
terna.
På konferensen konstaterade man att gapet mellan
fattiga och rika länder hade fördubblats på 30 år. Man
konstaterade också att de länder som går under be-
nämningen OECD-länderna, dvs. länderna i Europa
samt Japan, Nordamerika, Australien och Nya Zee-
land, som inte är några fattiga länder precis, aldrig har
gett så litet i utvecklingsbistånd som nu.
För ett år sedan chockade New York Times sina
läsare med rubriken: Världsbanken satsar på kapital-
ism. Man citerade bankens verkställande direktör,
som sade att kapitalism är ett bättre redskap när det
gäller att bekämpa fattigdomen. Handel, inte bistånd,
är nyckeln till globalt välstånd. Det låter mycket kon-
troversiellt, men det var egentligen bara rubriken som
var sådan. När man hör hur han vidareutvecklar sina
idéer låter det inte på samma sätt. Han vill engagera
den privata sektorn i de fattiga länderna hellre än att
låta staten vara den som driver och äger företagen.
Han nämner som exempel det mycket effektiva stöd
som små lån till småföretagare ger. Det har vi sett
svenska TV-program om. 100 dollar till kvinnlig
verksamhet som utvecklats på ett utomordentligt bra
sätt.
Konferensen i Stockholm gick ett steg längre än
Världsbankens chef gjorde för ett år sedan. I Stock-
holm diskuterade man hur privata finansiärer på ett
effektivt sätt skall motiveras att satsa i utvecklings-
länderna. I en intervju som gjordes under konferensen
med Anders Wijkman, som är chef för UNDP:s po-
licy- och programavdelning, sade han någonting som
är mycket viktigt om man talar i sådana här termer.
Han sade att företag som tjänar stora pengar i tredje
världen bör vara med och ta ansvar för den långsikti-
ga utvecklingen i de länderna.
De flesta länder som är med i WTO, världshan-
delsorganisationen, är just utvecklingsländer. Progno-
serna för början av 2000-talet talar om stora ökande
vinster. Men frågan är hur vinsterna fördelas. Man
räknar redan nu i prognoserna med att de exporteran-
de industriländerna tjänar mest och de fattigaste län-
derna tjänar minst. Några tjänar ingenting alls.
Miljöpartiet tar i sin biståndsmotion upp närings-
livsutvecklingen i biståndsländerna. De nuvarande
mönstren menar vi är en orsak till underutveckling i
vissa länder. För överlevnad och utveckling är de
flesta utvecklingsländer beroende av sin råvaruexport.
Samtidigt som deras priser på råvaror sjunker, höjs
priserna på de varor de måste importera. Det är därför
av avgörande betydelse att börja i biståndspolitiken
och att påverka handelsavtal och näringslivsutveck-
ling, globalt och nationellt, för att minska risken att
man blir så beroende av råvaror och råvaruexport att
det slår negativt i budgeten. Detta gäller såväl till-
gången på naturresurser som sättet att ta fram råvaror
och själva produktionen. Det gäller också de sociala
aspekterna. Det räcker inte med bara miljökon-
sekvensbeskrivningar. Det behövs också sociala kon-
sekvensbeskrivningar.
Man undrar: Hur för man kampen mot fattigdo-
men bäst? Det gäller ju ett lands utveckling. Med
ökande ekonomisk tillväxt minskar fattigdomen, är ett
vanligt svar. Ja, men det är alltid en fråga om, som jag
sade nyligen, hur de nya resurserna fördelas, om de
verkligen fördelas eller om bara en liten utvald skara
av ett lands befolkning får en bit av kakan.
Miljöpartiet menar att utveckling och tillväxt inte
är samma sak. De behöver inte ens hänga samman.
Här skulle jag också kunna citera Human Right
Watch, som är inne på samma idéer. Utveckling bör-
jar inte med varor. Den börjar alltid med människor
och deras utbildning, organisation och arbetsförmåga.
Det är det mänskliga kapitalet man skall starta med.
Det är det som förräntar sig snabbast. Utan männi-
skors utbildning, organisation och arbetsförmåga blir
tillgångarna dåligt eller inte alls utnyttjade. Det första
steget ur fattigdomen för en region kan vara att inrikta
sig på t.ex. ett lokalt jordbruk och lokal konsumtion.
I det fallet kan det vara intressant att se på Sveri-
ges nya biståndsavtal med Indien. Enligt indiska re-
geringen har siffran för andelen fattiga sjunkit. När
man analyserar det förutvarande indiska biståndspro-
grammet visar det sig att de fattigdomsinriktade socia-
la programmen för hälsa och undervisning som nått
kvinnor och barn varit mycket framgångsrika. Ett av
skälen är, det ser man tydligt i mönstret, att program
på just delstatsnivå, också ett centraliserat bistånd på
delstatsnivå, har större genomslagskraft än det stöd
som går till de landsomfattande programmen. Projekt
som baseras på folkligt deltagande och som samtidigt
har erhållit resurser från centralt håll har varit mycket
framgångsrika. Sida ämnar att i framtiden speciellt
prioritera utbildning och hälsovård för kvinnor och
barn samt miljö som är inriktad på naturresurser och
det man kallar den moderna sektorns miljöproblem,
på miljöskydd och energiutnyttjande.
I många sammanhang här i kammaren har man
talat om den nya hotbilden som präglar världen. Man
har talat om att det inte längre är ett hot som består av
mängden soldater och vapen. Hotet mot vår gemen-
samma säkerhet är kopplat till just fattigdomsproble-
matiken i världen, som i sin tur generellt är beroende
av en snabb folkökning, knappheten på naturresurser
och förstöringen av miljö och natur.
I ett meddelande från EU-kommissionen till rådet
och parlamentet om ett frågeformulär om samband
mellan hjälpaktioner och utvecklingsinsatser i tredje
land och EU:s medlemsstater, påpekar man att med-
lemsstaterna ännu inte har utformat särskilda politiska
riktlinjer för sina hjälpaktioner. Men det står också att
vid en förfrågan hos länderna tycks förebyggandet av
konflikter vara ett område som medlemsstaterna varit
snabbare att formalisera. De flesta av dem svarade att
just förebyggande av konflikter betraktar man som
sammanhängande med ländernas utvecklingspolitik.
Det bör man tänka på, eftersom Europeiska unionen
och dess medlemsländer tillsammans i dag står för
mer än hälften av hela världens utvecklingsbistånd.
Merparten av stödet utgörs av ländernas egna bistånd.
Men det är viktigt med en gemensam politik, såväl
när det gäller att samordna länderna som att samordna
länderna inom EU.
Biståndet som ett säkerhetspolitiskt instrument har
ofta nämnts som ett argument, speciellt i samband
med neddragningen av biståndsanslagen när enpro-
centsmålet sjönk till 0,7 %. Här nämns det direkt som
ett konfliktförebyggande instrument. Biståndet har nu
fått en större dimension än att enbart handla om poli-
tisk, demokratisk och ekonomisk utveckling eller om
naturresurser, rätten till en god miljö och om att ut-
veckla det mänskliga kapitalet.
De två nya dimensioner som jag har tagit upp
handlar om fred, alltså biståndet som ett säkerhets-
politiskt instrument och biståndet som ett konfliktfö-
rebyggande instrument. När man nu söker förändra
biståndet, söker nya former, vill effektivisera det och
även samordna givarinsatser, projekt och program, är
kampen mot fattigdomen fortfarande ett huvudmål.
Men det krävs fred, som i sin tur är beroende av de
två nya dimensioner jag talade om, för att kampen
mot fattigdomen skall bli framgångsrik. Riksdagen
har fattat beslut om att det säkerhetspolitiska begrep-
pet från att ha handlat enbart om militära hot också
skall innebära det hot som miljöförstöring, vatten- och
livsmedelsbrist innebär.
Jag skall till sist ta upp ett av Miljöpartiets yrkan-
den som gäller miljöfrågorna i FN-samarbetet. Vi
menar att vattenfrågan i dag ingår som en säkerhets-
politisk faktor i den internationella politiken och att
Sverige därför bör verka för att vattnet och den globa-
la vattenförsörjningen blir en permanent dagord-
ningspunkt för säkerhetsrådet.
Säkerhetsrådet har enligt FN-stadgan inte mandat
att behandla miljöfrågor, eftersom miljöfrågor hittills
har ansetts som mera generella frågor. Rådet har haft
den möjligheten när det har gällt konkreta ländersi-
tuationer som rör internationell fred och säkerhet som
t.ex. en miljöskada eller miljöförstöring som har be-
dömts som ett miljöhot. Men i dag är situationen
annorlunda än den var när stadgarna skrevs. Brist på
vatten betyder i dag brist på mat, och kampen mot
fattigdomen hör ihop med ett lands förmåga att pro-
ducera livsmedel till en befolkning som vi vet bara
ökar i de allra flesta länder. Den globala vattenför-
sörjningen och de globala vattenresurserna är inte
längre bara en långsiktig planeringsfråga som ligger
utanför mandatet. Det är frågor som fordrar omedel-
bart akut ingripande på flera ställen på jorden.
Det finns bara en sak som kan driva Jordanien att
frivilligt gå ut i krig, och det är vatten och brist på
vatten. Det sade kung Hussein för ett par år sedan. I
dag kan vi läsa i tidningarna om att Israel och Jorda-
nien är i konflikt om fördelningen av vattnet från
Jordanfloden, det som kommer genom bifloden Yar-
muk. Det är ytterligare ett praktiskt exempel på vilken
politisk betydelse vattenförsörjningen har. Vattnet
finns redan i storpolitiken. Vattenproblem ligger i alla
länders intresse att lösa - det är ingenting konfliktfyllt
- och de löses bäst med samarbete.
Jag har en fråga till biståndsministern. Jag har
varit i Vitryssland och har sett att situationen i de
områden som har drabbats av Tjernobylkatastrofen
inte på något sätt har blivit bättre. Jag har också varit i
Korea som står inför en smygande hungerkatastrof,
och jag undrar: Hur länge varar ett katastrofbistånd?
Finns det någon tidsram för det? Jag tycker att det
fortfarande råder katastroftillstånd i Vitryssland i
dessa områden, och vi står inför en katastrof i Korea,
även om den inte har brutit ut ännu.
Till sist vill jag bara säga att jag naturligtvis stöder
våra samtliga yrkanden och reservationer, men jag
yrkar bifall till två, nämligen nr 7 och nr 18.