Fru talman! U-världen har genomgått en demo-
kratisk och marknadsekonomisk revolution. Det är en
ny och annorlunda värld som vi har att hjälpa att ta
sig ur fattigdomsfällan.
Socialdemokraterna har det inte lätt med sin tro-
värdighet. De satte upp enprocentsmålet och talade
vitt och brett om det, men det var en borgerlig rege-
ring under Carl Bildts ledning som uppfyllde det.
Efter det senaste valet skar så socialdemokraterna hårt
i anslagen och började i stället tala om en "skammens
gräns" - FN-rekommendationen på 7 promille av
bruttonationalinkomsten.
Men inte heller den uppfyller man. Med kreativ
bokföring stoppar man in kostnader för invandrings-
och flyktingpolitiken inom den gränsen. Och eftersom
man inte uppfyllt tidigare åtaganden till u-världen har
man till yttermera visso pengar över i form av reser-
vationer på 3 miljarder som man tullar på och nu
använder en gång till för att uppfylla sina promil-
lemål. Det är verkligen återanvändning.
Andra verksamhetsområden har av statsministern
utlovats att få 10 friska miljarder - som inte finns
annat än i statsministerns förhoppningar - men så inte
biståndet. Här finns inga nya friska s-miljarder. Ändå
måste socialdemokraternas företrädare stå här och
bekänna sig till ett enprocentsmål, ett mål som ingen
tror att de kommer att uppfylla.
Det är faktiskt hög tid att efter 35 år av bistånds-
verksamhet göra en genomgripande analys av mål och
metoder. Det gemensamma för världens fattiga länder
är just fattigdomen. I övrigt skiljer de sig i mycket.
Det är därför just fattigdomen vi skall koncentrera oss
på att bekämpa. Det är det övergripande målet.
Mål som man enkelt kan uppfylla enbart genom
att förbruka en viss summa pengar är ingen särskilt
sofistikerad ledningsmetod. Speciellt inte i en verk-
samhet som pågått ända sedan 1962. Det är därför
som vi från moderat sida rekommenderar en övergång
från procentmål till effektivitetsmål i stället. Det är
mål av typen antal flickor som har fått basal utbild-
ning eller antal hushåll som har fått rent vatten. Vi
tycker att man skall kunna mäta vad man gör.
Landramarna - fasta summor över flera år till ett
visst land - bidrar till att biståndet blir mer av norma-
la budgetintäkter än insatser på speciellt angelägna
områden. Obundet s.k. importstöd - som t.ex. i Mo-
çambique medgav bilinköp till parlamentsledamöter-
na - är ännu mera tveksamt. Vi tror att kontraktsbun-
det projektbistånd tydligare markerar inriktningen på
utvecklingsinsatser. I det sammanhanget vill jag också
understryka att korruption och missbruk av biståndet
aldrig kan accepteras. Sådant skadar på sikt allvarligt
utvecklingen i våra samarbetsländer.
Det är angeläget att ha rejäla biståndsanslag i
många år framöver. Men det är än viktigare att de
används på ett riktigt sätt och att fattigdomen verkli-
gen utrotas på ett hållbart sätt. Miljön måste skonas
samtidigt som de i dag fattiga länderna på sikt måste
bli självförsörjande och välmående. Sedan behövs
varken Sida eller procentmål. Vad vi skall nå är en
värld av välmående demokratier, inte ett kontinuerligt
biståndsberoende och ett evigt enprocentsmål.
Regeringens trosvissa påstående att "en begyn-
nande global offentligt sektor" håller på att växa fram
genom biståndet är däremot enligt vår uppfattning
ingen höjdare. Det vet man i öst, och det vet man i
Argentina och Uruguay.
Det finns anledning till betydande optimism när
det gäller utvecklingen i u-länderna. Socialistisk pla-
nekonomi har nu övergivits nästan överallt. Diktatur
och förtryck förekommer visserligen fortfarande på en
del håll, men diktaturerna blir successivt allt färre.
Åtskilliga länder i Stillahavsasien har visat att de på
bara en generation, 20-30 år, har kunnat gå från abso-
lut fattigdom till relativt välstånd, och det även utan
fördelen av stora naturresurser. Vi bör lära oss av hur
de har agerat.
Sydasien är inne i en klar tillväxtfas, om den än
får betraktas som något osäker. Stora delar av Latin-
amerika är likaså bra på gång. Nordafrika och Mella-
nöstern har stort bistånd och ofta stora oljeresurser
och borde kunna utvecklas bättre än vad som nu sker.
Men det stora problemet är södra Afrika, dvs. Afrika
söder som Sahara. Det är här fattigdomen ökar, och
det är hit världens resurser alltmer måste koncentre-
ras.
Hur utrotar man fattigdomen? Vår främsta insats
borde vara att öppna våra och EU:s marknader för u-
världens produkter, inte minst på livsmedelsområdet.
Dessa länders handel är redan i dag mer än tio gånger
större än biståndet. Särskilt viktigt är det att vi inte
accepterar alla de nya handelshinder som nu föreslås
från olika oroade inhemska aktörer, inte minst på
miljö- och arbetsmiljöområdet. Låt oss i stället an-
vända biståndsmedel till att rätta till sådana bekym-
mer för de aktuella u-länderna.
Katastrofbistånd kommer vi alltid att vilja och be-
höva ställa upp med. Bland det övriga humanitära
biståndet vill vi prioritera basal utbildning för alla
barn, inte minst flickorna - det fattas fortfarande i
väldigt många av de länder vi samarbetar med - basal
hälso- och sjukvård och sådan infrastruktur som inte
är direkt kommersiellt lönsam. Det ryms alltid inom
10 % av BNP i ett u-land, men det uppfylls sällan ens
i länder med betydligt högre bistånd. Kraftverk och
liknande lönsamma projekt tycker vi däremot att
kommersiella krafter kan sköta på kommersiell bas.
Vi anser att det bistånd som ges direkt till statsmak-
terna bör begränsas till en nivå på 10 % av BNP, så
att regeringarna inte blir mer beroende av givarnatio-
nerna än av det egna folket. Sedan kan man mycket
väl och mycket gärna ge mer bistånd till en rad län-
der. Men i så fall skall det kanaliseras via enskilda
organisationer.
En hållbar tillväxt - det har vi lärt från Stillahav-
sasien - kräver ett rättssamhälle med institutioner och
respekt för mänskliga rättigheter. Det kräver en mark-
nadsekonomi och dess institutioner - man behöver
banker, börs, osv. - och det krävs en stabil demokrati
med fria medier. Här kan vi göra viktiga insatser. Det
är oacceptabelt att regeringen nu har dragit in den
noggranna redovisning av situationen när det gäller
mänskliga rättigheter i våra samarbetsländer som den
borgerliga regeringen bifogade biståndsbudgeten.
Riksdagen behöver den informationen inför ställ-
ningstagandena i budgethanteringen.
Kunskapsöverföring och kompetensutveckling är
viktigt. I u-länderna spelar jordbruket en stor roll.
Landreformer behövs ofta. En växande småförtag-
samhet - dessutom ofta i kvinnlig regi - behöver fasta
spelregler och rimliga lånevillkor. Hela tiden måste
man aktivt bevaka jämställdhetsaspekterna.
Skuldavskrivningar har diskuterats mycket. Det
kan vara ett verksamt sätt att hjälpa en ny demokratisk
regim att komma igång med utvecklingen. Där bör det
användas. Men det får inte vara ett sätt att möjliggöra
för en korrupt regim att överleva. Är man osäker tror
vi att ränte- och amorteringsfrihet under ett antal år
kan vara en väg att följa utvecklingen och få bättre
begrepp om framstegsvänligheten i den nya regimen.
Bretton Woods-institutionerna, Världsbanken, har
blivit en dominerande aktör i biståndet. Deras sätt att
byta fördelaktiga lån mot utvecklingsgarantier har
onekligen varit mycket framgångsrikt - men så är det
ju också deras asiatiska ekonomer som föreslagit det.
Deras uppföljnings- och utvärderingsverksamhet är
oersättlig. Vi tror att mer av det multilaterala bistån-
det bör kanaliseras den vägen.
EU håller på att se över Lomébiståndet, och Sve-
rige kan med sin långa och breda erfarenhet spela en
mycket viktig roll i det sammanhanget. Jag vill här ge
biståndsministern en eloge för den öppenhet han visat
riksdagen i det här avseendet, i varje fall så här långt.
I en globaliserad värld är det angeläget att ha en
samlad politik gentemot varje samarbetsland. I andra
sammanhang har jag understrukit betydelsen av att
UD och ambassaderna har det övergripande ansvaret
för handels- och investeringsfrågorna visavi andra
länder. Lika viktigt är det att biståndet är en integre-
rad del av vår utrikespolitik, och jag menar att mycket
av ansvaret därför bör föras tillbaka från Sida till UD.
Däremot bör utvärderingarna av biståndet på nytt
frigöras från dem som bedriver verksamheten. Sida
må ha internrevisorer, men ett fristående utvärde-
ringsinstitut är också en nödvändighet.
Statens egenregiverksamhet på biståndets område
bör efter hand minskas. Det stora statliga ämbetsver-
ket med sina många fast anställda specialister minskar
allvarligt den flexibilitet som en u-värld i ständig
förändring behöver. Ett kontraktsbundet projektbi-
stånd är i många fall mer effektivt. Dessutom tror vi
att en betydande del av Sida bör finnas där de stora
problemen finns, dvs. i södra Afrika. Att från Stock-
holms horisont leda en verksamhet på andra sidan
jordklotet är inte något att sträva efter.
De enskilda organisationerna, Röda korset, Rädda
Barnen, Lutherhjälpen, Diakonia, Forum syd och
många andra, är ovärderliga för biståndet. De finns på
platsen, de har mångårig erfarenhet, de är uppbyggda
för att arbeta flexibelt, de har ett spontant engage-
mang och de bidrar i hög grad till att öka biståndsvil-
jan här hemma. Vi vet att deras bistånd når fram till
de fattiga i u-länderna, vilket bistånd via statsmakter-
na långt ifrån alltid gör.
Successivt bör alltmer av biståndet kanaliseras via
frivilligorganisationerna. Deras mottagningskapacitet
är i dag begränsad, men den kan säkert ökas samtidigt
som den statliga egenregiverksamheten dras ned.
Även det stiftelseanknutna demokratibiståndet behö-
ver utvidgas.
Fru talman! En miljard människor vaknar varje
dag hungrande. De lever i absolut fattigdom. Vi har
ett ansvar för att medverka till fattigdomens avskaf-
fande genom att stödja u-länderna på vägen till fri-
handel, marknadsekonomi, ekonomisk tillväxt, ett
rättssamhälle, jämställdhet, demokrati och respekt för
mänskliga rättigheter. Historien har visat att detta är
vägen till välfärd.
Jag yrkar bifall till reservation 1 men står självfal-
let bakom våra övriga reservationer.