Fru talman! Det är naturligtvis roligt att vi mellan
partierna här i riksdagen är överens i stora drag. Det
Pierre Schori redovisar om fattigdomsbekämpning,
vikten av konfliktförebyggande insatser osv. - allt
detta står samtliga partier bakom.
Jag beklagar att Pierre Schori inte hade tillfälle att
svara på några av de frågor som flera av oss fram-
ställde i våra anföranden. Jag vill återkomma till någ-
ra av dem.
Först frågan om de biståndspolitiska målen. Vad
jag förstod utifrån den utredning som gällde jäm-
ställdhetsmålet fanns det redan där en hel del underlag
och en vilja att gå vidare. Man konstaterade när man
lade till ytterligare ett mål att man också borde göra
en översyn, men det ledde inte fram till det i själva
betänkandet. Därför vill jag fråga: Varför skulle det
inte finnas förutsättningar för det?
Sedan till frågan om den sviktande biståndsviljan.
Pierre Schori redovisade vissa orsaker: dålig ekonomi
i Sverige, arbetslöshet osv. Men har man i regeringen
själv gjort särskilt mycket för att motarbeta den bris-
tande biståndsviljan?
Pierre Schori talar nu om en signal i vårproposi-
tionen. Men det finns ju ingen tidsangivelse, det finns
ju ingen plan. Precis som Inger Näslund tog upp:
Följer man regeringens plan tar det mer än 40 år. Det
kan väl ändå inte vara rimligt!
Till slut, Pierre Schori, frågan om skuldlättnader,
som jag tog upp utifrån ärkebiskopens inlägg i Da-
gens Nyheter. Tänker regeringen gå vidare och stå
bakom jubelaktionen år 2000? Tänker man gå längre
än vad finansministern faktiskt har angett för att få till
ett verkligt alternativ, för att få skuldlättnader som
betyder någonting för de fattigaste länderna?