Fru talman! Folkpartiet liberalerna har också en
reservation när det gäller utnämningspolitiken. Vi
lyfter fram det som statsministern själv medger, näm-
ligen bristen på balans mellan män och kvinnor vid
tillsättningen av statliga chefsposter. Vi menar att vid
en framtida översyn måste rekrytering av kompetenta
chefer av båda könen ingå som en av huvudfrågorna.
På samma sätt som ökningen av kvinnliga ledamö-
ter i riksdagen enligt Lena Wägneruds nyligen publi-
cerade avhandling har förändrat politiken och partier-
na kan fler kvinnliga chefer förändra den statliga
styrningen på ett för medborgarna positivt sätt. För
detta finns det olika hinder, inte minst strukturella.
Jag är övertygad om att dagens chefskap åtmins-
tone på två sätt innebär svårigheter för kvinnor. För
det första är det svårt att vara fullt godkänd som kvin-
na om man är kvinnlig chef och ledare. Det ligger
nära till hands att man sägs vara manhaftig, okvinnlig,
kall, självupptagen och egoistisk och ha ben i näsan -
allt dåliga kvinnliga egenskaper, enligt konstruktionen
av kvinnlighet. För det andra innebär kvinnliga ledare
ofta ett hot mot de manliga ledarnas självuppfattning.
Många av oss kommer väl ihåg mannen som inför
Vasaloppet i TV sade: Kan vi inte åtminstone få ha
Vasaloppet för oss själva? Vi behöver få känna att vi
är tuffa män som klarar det.
Eftersom kvinnliga sysslor generellt betraktas som
mindre värda och fler kvinnor inom ett yrke sänker
statusen blir det förstås också logiskt ur manlig syn-
punkt att försöka hålla undan kvinnor från chefsyrken.
Det skulle kanske annars bli svårt att hävda löner på
miljoner i månaden eller jättestora avgångsvederlag
även för dem som har blivit sparkade på grund av
oskicklighet.
Det märks inte minst i språket att detta är en man-
lig struktur: resultatenheter, målstyrning, coaching,
strategi, finansiella muskler osv. Det märks också på
de myter som finns runt chefskap och ledarskap vilka
hjältarna är. Tänk på Percy Barnevik, som för några
år sedan utnämndes till Europas mest respekterade
företagsledare! Hur ser den officiella bilden av honom
ut? Tuff, arbetar ständigt, dag och natt, ringer sina
medarbetare när som helst på dygnet, ställer enorma
krav på sig själv och på andra - allt enligt myten. Hur
det verkligen är vet i alla fall inte jag, men i det här
fallet är det myten som är intressant.
Vad vi också kan förstå av myten är att de enorma
kraven gäller rollen som chef - aldrig rollen som
make, far eller son. Chefskap, det är ett jobb för rikti-
ga karlar!
Jag och Folkpartiet menar i det här sammanhanget
att kvinnors möjligheter, eller brist på möjligheter, att
bli chefer och göra karriär inte är en kvinnofråga. Det
är ett organisationsproblem och i förlängningen ett
samhällsproblem.
Att endast 10 % av professorerna är kvinnor, att
6 % av cheferna i företag är kvinnor och att, enligt
den nyligen genomgångna diskussion vi har haft,
20 % av nytillsatta statliga chefer är kvinnor uppfattar
flertalet män inte som ett problem. De lever fortfaran-
de efter föreställningen att det är kompetens som
räknas och inte kön. Vad skulle hända, fru talman, om
män började se sig själva som män, dvs. som tillhöri-
ga könet man, och tvingades inse att de själva blivit
könskvoterade till sina chefskap?
Fru talman! En gång betydde kompetens utbild-
ning. När nu även kvinnor har lika kvalificerade ut-
bildningar har begreppet kompetens omdefinierats.
Nu gäller begreppet i stället att ingå i vissa nätverk,
att ha känsla för vad som rör sig i tiden, dvs. bland
män.
Det jag säger är, och det sade jag även till Göran
Persson i den utfrågningen, att det finns kvinnor som
är kompetenta och att det gäller att leta och identifie-
ra. Det gäller att förändra de strukturer som kvinnor
skall verka inom, som både män och kvinnor skall
verka inom.
Av det jag har sagt här, fru talman, framgår väl att
Folkpartiet har ett annat stuk på sin reservation i den-
na fråga än Moderaterna. Vi pekar på bristen på insikt
i att kompetenta kvinnor finns och att de vill vara
chefer. Men de vill vara det på sina villkor.