Fru talman! När man har kommit så här långt i
talarlistan finns det risk för att en hel del av det som
redan har sagts kommer att upprepas, men jag
antar den utmaningen.
Det är positivt med den nytändning av
jämställdhetsfrågorna som vi nu har fått här i vårt
land. Vi kan kanske till stor del tacka den
massmediala diskussionen och hotet om bildandet
av ett kvinnoparti för detta. De olika politiska
partierna har mer eller mindre tvingats anstränga
sig för att ta jämställdhetsfrågorna och kravet på
halva makten och lika lön på allvar.
Kvinnornas ökade intåg på arbetsmarknaden är en
av de mest genomgripande förändringar som
svenskt arbetsliv har genomgått under de senaste
decennierna. Det har givit kvinnorna större
rörelsefrihet och gjort att vi är mer ekonomiskt
oberoende och mer delaktiga i samhället än vi har
varit tidigare. I lagar, förordningar och avtal står
det att kvinnor och män skall ha samma rättigheter.
Den svenska arbetsmarknaden skall således vara
jämlik mellan könen. Statistiska data visar dock att
det inte är så. Detta har belysts tidigare i debatten.
Löneskillnaderna tycks inte heller minska mellan
kvinnor och män. De ökar i stället.
Löneutvecklingen varierar också mellan olika
sektorer på arbetsmarknaden. Generellt gäller att
det kvinnor utför är mindre värt än det män utför.
En bidragande orsak till den stora skillnaden
mellan kvinnors och mäns löner är just
könssegregeringen på arbetsmarknaden. Vi har en
kvinnlig och en manlig arbetsmarknad. Kvinnors
arbeten värderas lägre därför att de ofta är en
direkt förlängning av hemarbetet i den offentliga
sektorn.
Arbetsmarknaden har inte heller fullt ut tagit
hänsyn till att kvinnor och män har olika fysisk
konstruktion. Arbetsredskap och annat har varit
och är fortfarande utformade efter männens
konstitution och villkor. Bl.a. den medicinska
forskningen har utgått och utgår fortfarande från
mannen som norm. Med det synsättet är kvinnan
således en onormal avvikelse.
Löneskillnaden mellan könen och situationen inom
arbetslivet påverkar effektivt hur mycket framför
allt kvinnor och män med små barn förvärvsarbetar
och hur arbetstiden fördelas mellan arbetsliv och
hem. När ett barn blir sjukt ligger det nära till hands
att den av föräldrarna som gör den minsta
ekonomiska förlusten stannar hemma med barnet.
Beslutet att den som tjänar minst också är den som
väljer deltidsarbete baseras i hög grad på
familjeekonomiska överväganden. Detta har också
påverkat kvinnors möjligheter att få chefstjänster,
att avancera och att göra karriär. Det är också en
viktig bidragande orsak till att kvinnor och män,
trots att de har samma utbildning och yrke, finns på
olika lönenivåer och inte har lika kvalificerade
arbetsuppgifter. Det obetalda och nedvärderade
hemarbetet präglar framför allt kvinnornas
möjligheter på arbetsmarknaden.
För att komma till rätta med den orättvisa
lönesättningen och de ökade löneskillnaderna
mellan kvinnor och män krävs kraftfulla åtgärder. I
den pågående översynen av jämställdhetslagen
måste ingå att jämställdhetsombudsmannen ges
sådana befogenheter att den osakliga
löneskillnaden kan försvinna från
arbetsmarknaden, dvs. i de fall då kvinnor som
individer eller grupp betalas mindre än män av
orsaker som egentligen inte har någonting att göra
med deras arbete. Kvinnor måste också få större
möjligheter att få ledande positioner inom
näringsliv, offentlig sektor och samhället i övrigt,
vilket har sagts här tidigare i dag.
Arbetsmarknaden måste bli mycket mera flexibel
än vad den är i dag. Det finns många positiva
förslag om hur man skulle kunna öka flexibiliteten
genom att bl.a. individualisera arbetstiden mera för
både kvinnor och män.
Det som i dag finns inbakat i regeringens
familjepolitik kan just bidra till ett mer flexibelt
samhälle. Genom förslaget till vårdnadsbidrag
uppvärderas och synliggörs hemarbetet. Det anser
jag är en jämställdhetsfråga. Varför skall arbetet i
den s.k. osynliga sfären inte ha något värde? Jag
kan inte förstå socialdemokraternas ängslan för
vårdnadsbidraget. Anser inte socialdemokraterna
att arbete, även om det utförs i hemmet, har ett
värde? Jag fattar inte hur man från centralt
socialdemokratiskt håll så kan gå emot den egna
väljarkåren, vilken vid flera olika mätningar
uppenbarligen har ansett att hemarbetet och
vården av barn måste uppvärderas. Vad är man
rädd för? Är man rädd för att familjen skall få
bestämma över sin egen situation och att
kollektivet inte skall få bestämma hur familjerna
skall ordna sin barnomsorg? Eller är man rädd för
att valfriheten skall öka?
Att säga att vårdnadsbidraget skulle vara negativt
för kvinnan är att nedvärdera familjers förmåga att
planera. Jag vill också påstå att den negativa synen
på vårdnadsbidraget är ett uttryck för en negativ
gradering av olika arbetsuppgifters värde.
I stället för att motarbeta positiva förslag borde
kinnoorganisationer och politiska partier samfällt
påverka arbetsmarknadens parter till en förändrad
syn på arbetstagarnas, kvinnornas och männens
totala situation, dvs. helheten. De flesta av oss
lever i ett socialt sammanhang tillsammans med
människor som på olika sätt är beroende av oss.
Hitintills har debatten om jämställdhet i stort
enbart gällt kvinnans situation på arbetsmarknaden
i förhållande till mannens. Barnen och deras behov
berörs sällan i den debatten.
Den situation som har rått och råder på
arbetsmarknaden när man värderar kvinnors och
mäns arbetsinsatser så olika, medför att jag kan
ställa upp på bl.a. regeringens förslag om en
pappamånad. Det är ett bra förslag, och det kan
påskynda att männen tar sitt ansvar för hem och
familj.