Fru talman! Det är inte underligt att det finns en
debatt utanför detta hus om att bilda ett nytt parti --
ett kvinnoparti!
Det är inte underligt, därför att kvinnor ser vad som
händer, upprörs och känner vanmakt. De ser hur
kvinnorepresentationen har minskat. De ser hur
pengar dras in från kommuner och landsting,trots
att vård och omsorg behövs. De ser hur steg tas
bakåt genom vårdnadsbidrag och genom förslag om
skatteavdrag för pigor. De ser hur löneklyftorna
ökar, hur kvinnors underordning består och till och
med förstärks.
Kvinnor känner vanmakt när de hör en
jämställdhetsminister som pratar vackert, men som
medverkar i en regering som driver i rakt motsatt
riktning. Hur kan man då förklara det som sker?
Vari består vår grundläggande kritik?
Vi s-kvinnor valde väg för ungefär 25 år sedan. Vi
myndigförklarade kvinnorna när vi hävdade att
alla, kvinnor och män, skall ha sin frihet. Den får
man genom det egna arbetet, den egna inkomsten.
Då kan man välja liv, välja att leva ensam eller att
bo ihop av kärlek och inte för att bli försörjd.
Utifrån detta individperspektiv organiserades
sedan samhället. Varje vuxen har ansvar,
rättigheter och skyldigheter. Men samhället ställer
å andra sidan upp med service. Vård och omsorg
som tidigare utförts oavlönat i hemmet, blev
avlönat arbete i den gemensamma sektorn. Barnen
fick sitt eget utrymme i tillvaron, förskolan blev det
viktiga komplementet till familjen. De äldres
integritet förstärktes genom en mångfald av
boende- och omsorgsnivåer.
Detta sätt att organisera samhället bygger på en
kvinnlig, eller mänsklig om man så vill, ekonomi.
Motsatsen är ett samhälle där familjen är minsta
ekonomiska enhet och där familjen förutsätts, ja, i
Tyskland t.o.m genom lagen tvingas, att ta hela
ansvaret för barn och gamla. Det är ett samhälle
där omsorgen är privatiserad i hemmet, där kvinnor
är ofria och sina mäns fruar och där allt fler kvinnor
nu hänvisas till lågbetalda lågproduktiva arbeten.
Detta vill inte vi ha. Vi var på god väg mot ett
jämlikt och jämställt samhälle. Men det som sker i
Sverige i dag är ett återtåg till de gamla tingens
ordning.
När de tidigare målen för den ekonomiska politiken
och kampen för full sysselsättning ersätts av mål
som inflationsbekämpning och prisstabilitet,
drabbas kvinnors rätt till arbete och därmed frihet.
När massarbetslösheten tillåts stiga och urholka
statsfinanserna, drabbas den service som är
nödvändig för att vi kvinnor skall kunna gå trygga
till jobbet med barnomsorgen och äldreomsorgen
ordnad.
Då ligger det i tiden att utreda om inte
skattesubventionerade pigor kan bli en utväg ur
arbetslösheten. Pengar kan tas från den
gemensamma sektorn och föras över till vissa
välbärgade familjer. Man hjälper de stackars
arbetslösa, eftersom det väl ändå är bättre med ett
lågbetalt, lågproduktivt arbete än inget alls? Och så
tas nya steg mot att, som Margret Thatcher en gång
sade, tämja löntagarna. Man vill få dem mjuka i
ryggen så att de inte kräver så mycket vare sig av
lön eller andra rättigheter.
De stackars dubbelarbetande, välbetalda
kvinnorna med trilskande män kan släppa den
privata kampen för ett jämställt hemliv. Det köps
och finansieras av andra, inklusive de
ensamstående mammorna.
Då ligger det i tiden att ge en del andra, de som inte
har råd med denna hjälp, ett litet vårdnadsbidrag.
Alf Svensson säger att det inte kommer att bli så
dyrt, eftersom många kommer att avstå från
barnomsorg. Han sade vidare i en intervju att det
visserligen inte är så högt, men att det är en början.
Om jämställdhetsministern hade varit här hade jag
frågat honom om vad det är en början på.
Fru talman! Det här är början på ett systemskifte.
Det är början på det andra samhället, det som vi s-
kvinnor en gång valde bort. Detta är vad som
upprör så många kvinnor.
Det är dags att avslöja jämställdhetsministern
Bengt Westerberg. Att vara den ropande rösten i
öknen, dvs. i den här borgerliga regeringen, håller
ett tag. Men det är över nu. Verkligheten säger sitt
och kvinnorna likaså.