Fru talman! Jag vänder mig i grunden mot den
basvärdering som ligger i jämställdhetsbegreppet,
nämligen att man inte kan vara jämställd om man
inte förvärsarbetar. Jag tycker att det är kränkande.
Det innebär att kvinnor eller män inte kan vara
jämställda i samhällen som inte har vår calvinska
arbetskultur. Jag tycker att det är ett oändligt
mycket djupare begrepp än så.
Vidare har vi frågan om chefer. Jag har jobbat civilt
med denna fråga. Kvinnor är generellt sett, med de
krav som ställs i dagens samhälle, ofta mycket
bättre chefer. I det gamla, diktatoriska peka-med-
hela-handen-ledarskapet var män bra. Men med
dagens mål- och relationsorienterade sätt att leda är
kvinnor ofta mer framgångsrika. Jag vet att många
män blir skräckslagna när de ser kvinnorna komma.
Men fortfarande är ett av problemen att många
kvinnor avstår. Det beror på de uppoffringar som
krävs. Att ha en chefspost på toppnivå är ett
fruktansvärt krävande jobb. Jag tycker att det är en
utmärkt lösning -- det tycker Maria Leissner också,
vi är väldigt överens på den punkten -- att ge
förvärsarbetande män och kvinnor en chans att
slippa detta helvetes dubbelarbete. Förlåt att jag
svor. Men det är så. De upplever ett inferno. Låt
dem få köpa tjänsterna. Låt dem ha butlers, pigor,
privatchaufförer och drängar. Varför är det så
hotfullt? Varför är det så kränkande? De blir också
jämställda. De får också en förvärsinkomst.
Men denna diskussion går knappast att föra i
Sverige. Då blir det den s.k. pigdebatten. Det är ett
bottenmärke i modern tid och kränkande mot män
och kvinnor. Då får man vidare höra att de skall
välja bort barnomsorg. Nej, man väljer bort
institutionell barnomsorg och väljer kanske i stället
äkta omsorg, kärlek och omtanke om sina barn.