Fru talman! Låt mig först be de föregående talarna
om ursäkt för att jag inte var här och lyssnade på
dem. Det berodde på att i den arktiska kyla som
råder i Helsingfors frös bromsarna på det flygplan
som jag skulle åka med. Det tog en stund innan
man lyckades tina upp dem, och jag blev därför
försenad.
De s.k. stödstrumporna, som för närvarande får
ganska mycket publicitet, har formulerat ett
slagord för jämställdhetskampen som jag med
lätthet kan ställa mig bakom: Hela lönen, halva
makten! Jag tycker dock att det är viktigt att till
detta lägga: Delat ansvar hemma! Jag tänker ägna
mig litet åt att diskutera utifrån dessa mål.
''Hela lönen'' handlar naturligtvis om ett
kvinnoperspektiv i produktionen. Vi vet att det
finns stora löneskillnader mellan kvinnor och män.
Löneskillnadsutredningen har påvisat att det finns
osakliga löneskillnader, som man bedömer uppgår
till mellan 1 och 8 %. Men det är kanske ändå inte
det allra allvarligaste. Det finns betydligt större
skillnader mellan kvinnor och män, som beror på
att man har olika karriärmöjligheter, olika
befattningar osv. ute i näringslivet.
Generellt gäller att kvinnodominerade yrken är
lägre värderade än mansdominerade yrken. Det
har bl.a. i vissa kommuner i Sverige gjorts en del
försök att jämföra yrken på ungefär samma
svårighetsnivå, och man har då kunnat konstatera
att arbetsuppgifter som ligger på samma
svårighetsnivå men som är mansdominerade är
bättre betalda än de kvinnodominerade yrken som
ligger på ungefär samma svårighetsnivå. Det är en
orättvisa i samhället vid sidan om de osakliga
löneskillnaderna vilken vi med alla medel måste
försöka rätta till. Som ett led i det är det viktigt att
skapa en ökad synlighet i förvaltningar och företag,
dvs. att tydligt i statistiken påvisa att dessa
skillnader finns.
Går man ut och frågar en förvaltningschef eller en
chef i svenskt näringsliv om de behandlar kvinnor
och män olika, får man praktiskt taget alltid svaret:
Nej, det gör vi inte. Vi behandlar män och kvinnor
på samma sätt. Men likväl kan man vid en
noggrannare analys av hur situationen ser ut på
förvaltningen eller företaget upptäcka att det
faktiskt är fråga om olika behandling av kvinnor
och män.
Det här är en bakgrund till att
Löneskillnadsutredningen har föreslagit en
skärpning av jämställdhetslagen med krav på att
alla företag med tio eller fler anställda skall
kartlägga de skillnader som finns mellan kvinnor
och män i företagen. Jag tycker att det är ett
utomordentligt bra förslag, som också kommer att
finnas med i den proposition om
jämställdhetspolitiken som vi kommer att lägga
fram för kammaren om några veckor.
Det är därtill nödvändigt för att skapa jämställdhet
i näringslivet och i den offentliga sektorn att man
mycket medvetet rekryterar kvinnor framför allt till
ansvarstyngda befattningar, till chefsbefattningar
av olika slag. Om man inte gör det medvetet,
kommer man inte att nå resultat. Om man tror att
det skall gå av sig självt lever man på en illusion,
eftersom det inte kommer att göra det. Det krävs
en mycket stark medvetenhet i rekryteringsarbetet.
Det andra mål som stödstrumporna har formulerat
och som vi kan instämma i handlar om halva
makten, dvs. att kvinnor och män skall dela på
makten i samhället. Så är det som bekant inte. Vi
fick rösträtt och valbarhet för kvinnor redan 1921 i
Sverige, men ännu i dag, drygt 70 år senare, finns
inte mer än litet drygt 30 % kvinnor i Sveriges
riksdag.
Det finns naturligtvis inga vettiga skäl till att det
inte är ungefär jämnt fördelat -- fifty-fifty -- i
Sveriges riksdag. Det är det inte heller i andra
politiska beslutande församlingar på landstingsnivå
och på kommunal nivå.
Ändå är den situationen bättre än den som vi möter
när vi kommer ut i företag och offentlig sektor, där
det i mycket hög grad är så att det finns mest män
där makt finns. I näringslivet dominerar männen
stort. På chefsnivå i näringslivet finns det inte mer
än knappt 10 % kvinnor. Situationen är för övrigt
ungefär densamma i USA. Det är inte lika andel
män och kvinnor, vilket Stefan Kihlberg sade förut.
Det framgår av en jämförelse som redovisas i den
nyligen framlagda utredningen om chefssituationen
i näringslivet.
I universitetsvärlden möter vi samma bild. 94 % av
professorerna vid våra universitet är män. Bara 6 %
är kvinnor. I den offentliga sektorn i övrigt ser det
litet bättre ut. Ungefär 30 % av cheferna är
kvinnor. Då skall man ha klart för sig att de
anställda till ungefär 70 % är kvinnor. Om man ser
till antalet anställda och hur chefsrekryteringen går
till är situationen inte så kolossalt mycket bättre än
vad den är ute i det privata näringslivet.
Också detta måste vi förändra. Det kommer inte att
kunna ske utan en mycket medveten
chefsrekrytering och en mycket medveten
inställning från de politiska partiernas sida. Utan
det kommer maktförhållandena inte att påverkas.
Vi kommer inte att nå målet om halva makten för
kvinnor.
Det finns sedan några år tillbaka en målsättning
som riksdagen har ställt sig bakom om att vi skall
ha en successivt ökande andel kvinnor i statliga
styrelser, kommittéer och liknande. Målet var att nå
upp till 30 % 1992. Det målet nåddes. Nu är nästa
mål 40 % 1995, och det skall vara 50 % 1998.
För varje ytterligare steg som skall tas kommer man
att stöta på större och större svårigheter, inte minst
därför att det kommer att krävas att män makar på
sig om vi skall nå dessa mer ambitiösa mål. Om
målet om halva makten skall nås kommer män över
huvud taget att tvingas avstå från en del av sin
makt. Annars kommer detta mål aldrig att nås.
Det tredje målet -- delat ansvar hemma -- är enormt
viktigt. När jag växte upp på 40-talet och under
början av 50-talet ägnade min pappa mycket litet
tid åt oss som var små barn då. När mina barn eller
i alla fall deras generationskamrater växer upp och
får barn någon gång på 90-talet är situationen
annorlunda. Det har hänt en hel del i utvecklingen
från strax efter kriget och fram till nu.
Likväl måste vi konstatera att ansvaret för
hemarbetet och ansvaret för barnen i allt väsentligt
är kvinnornas. Om man tittar på uttag av
föräldraledighet är det mindre än 10 % som
utnyttjas av papporna och färre än hälften av
papporna som över huvud taget tar ut någon
föräldraledighet.
Man kan tycka att detta är familjernas ensak och
ingenting som vi politiker skall lägga oss i. Men
faktum är att ansvarsfördelningen i hemmen
avspeglas i maktfördelningen i samhället i övrigt.
Vi kommer aldrig att kunna nå målen om hela
lönen och halva makten om vi inte också kan
påverka den arbetsfördelning som familjerna har i
hemmen.
Därför är det oerhört viktigt att vi med olika medel
kan stimulera pappor att ta ett större ansvar. Det är
naturligtvis bakgrunden till det förslag om en
pappamånad som jag har framfört i debatten under
ett år och som regeringen kommer att lägga fram i
en proposition till riksdagen om några veckor. Jag
hoppas att det skall vinna riksdagens gillande.
Det har kommit en rad invändningar under
debatten mot det här förslaget. Man har bl.a. sagt
att det finns många oumbärliga män ute på
arbetsmarknaden. Av någon konstig anledning
finns det inga oumbärliga kvinnor. Det finns män
som absolut inte kan vara borta en enda dag från
sitt arbete, men det finns inga kvinnor i samma
situation.
Sanningen är naturligtvis att både kvinnor och män
är oumbärliga för sina barn men nästan ingen
annanstans i samhället. Nästan alla män jag har
träffat som säger sig vara oumbärliga erkänner att
de ändå tar semester -- inte bara en gång i livet,
utan kanske en månad varje år. Att de då inte under
flera års tid skulle kunna ta ut en månad för att vara
hemma med sina barn är faktiskt inte riktigt
trovärdigt.
Jag tycker fortfarande att det ligger mycket i det
som Eva Moberg skrev i sin uppmärksammade
artikel om kvinnans villkorliga frigivning redan i
början på 1960-talet: Vi bör sluta att tala om
kvinnans två roller. Både män och kvinnor har en
huvudroll -- den som människor. I människorollen
ingår som nödvändighet och moralisk plikt men
också som rik tillgång, ljuv upplevelse och mycket
annat att ta väl hand om avkomman.
Det är lika sant nu, 1994, som det var 1961.