Fru talman! Nej, Bengt Westerberg, vi har inte
samma politik för att nå full sysselsättning. Där
skiljer sig våra partier åt och för all del också
regeringen och socialdemokratin. Man kan ju välja
två vägar i den ekonomiska politiken.
Man kan välja att göra som regeringen har gjort och
gör, nämligen att prioritera inflationsbekämpning
och prisstabilitet. I andra länder kan vi se vad det
leder till. Det är väl känt att det leder till stor
arbetslöshet, till massarbetslöshet.
I stället kan man välja att prioritera full
sysselsättning, och det har varit arbetarrörelsens
mål så länge vi har funnits till. Vi var på god väg
att lyckas när ni tog över regeringsmakten. Men det
gick fort att nå kontinentala arbetslöshetssiffror när
man valde den andra vägen.
Det är inte sant att vi i vårt budgetalternativ
prioriterar manliga sysselsättningar. Vi lägger
exempelvis pengar på att de vårdbiträden,
undersköterskor och städerskor som nu varslas på
grund av att det dras åt i kommuner och landsting
kan få vara kvar.
I vårt budgetalternativ har vi också pengar till
30 000 utbildningsplatser, som skall höja
kompetensen hos de många kvinnor som måste gå
vidare för att inte fastna på okvalificerade och lågt
betalda arbeten.
Jag vill också ta upp vårdnadsbidraget. När man
började diskutera det sade Alf Svensson: Det blir
inte så dyrt, därför att många kommer att välja bort
barnomsorgen. 2 000 kronor är inte så mycket, men
det är en början. Så såg han på det: Man kommer
att välja bort barnomsorgen, och det är en början.
Jag vill fråga jämställdhetsministern: En början på
vad då?
I mitt inledande anförande beskrev jag nämligen
hur detta systemskifte, som drabbar kvinnor så
hårt, just nu pågår.