Fru talman! Eva Zetterberg ställde några frågor till
mig. Jag skall försöka svara, men det är inte alldeles
enkelt. Av frågorna förstod jag att Eva Zetterberg
inte har lyssnat eller förstått mitt anförande. Visst
fanns där förslag.
Innan man kommer med förslag till hur man skall
öka jämställdheten måste man ju definiera den.
Med hjälp av RUT och JämO har jag letat efter en
definition, men det finns ingen som går att
använda. Det går inte att mäta och avgöra när vi har
nått jämställdhet. Det är detta som är så förtvivlat
tråkigt. Det är viktigt att visa respekt för frågans
komplexitet. Jag har en djup respekt för den, och
jag har ett djupt engagemang som är mycket
gammalt. Detta är inte en partifråga för mig. Den
är alldeles för viktig för att det skall förekomma
partipolitiska piruetter kring den.
Jag har jobbat mycket praktiskt med detta. På den
tiden när de flesta företag började bilda
jämställdhetskommittéer satt jag som
utbildningschef på en stor affärsbank. Vi startade
ett jätteprojekt som kallades för Tjejprojektet. Det
var mycket lyckosamt och mycket lärorikt. Det var
då jag fick respekt för frågornas verkliga
komplexitet.
Om vi tittar på de anställda på bankerna t.ex. är det
50 % män och 50 % kvinnor. Om vi sedan tittar på
toppchefstjänstemän ser det förödande illa ut. Det
är 95 % män och 5 % kvinnor. I USA är det 50--50
tvärsöver, även när det gäller topptjänstemännen.
Då kan man undra vad sådant beror på. Sverige är
inte världsledande i jämställdhet, långt därifrån. Vi
har tvärtom mycket att lära av andra länder, inte
minst från USA där kvinnor har ett betydligt
starkare skydd mot diskriminering i lagstiftningen.
Jag har ett litet förslag till, Eva Zetterberg. Jag tror
att vi var de första som skrev i en motion att det är
självklart att man skall kunna dela pensionsrätten.
Vi slåss för det. Nu har Pensionsberedningen tagit
upp frågan, men den är fortfarande kontroversiell.
Vi tycker att det är fullständigt självklart att man
skall kunna dela pensionspoäng.