Fru talman! Möjlighet att fritt forma sitt liv är ett
eftersträvansvärt mål för kvinnor såväl som för
män. Det är långt kvar innan det målet kan
förverkligas. Samtidigt är vi beroende av varandra.
Tillvaron är inte svart eller vit; den är inte så enkel.
Framför allt är den olik för var och en av oss.
En del tror att kvotering är allena saliggörande,
medan andra tror mer på kompetensutveckling. Vi
moderater har alltid tagit ställning för höjd
kompetens och konkurrens. Det har lett till att
moderata kvinnor går bra i våra provval.
Storstadsregionerna går före i denna allt
kvinnovänligare trend. Moderaterna har fler
kvinnliga kommunstyrelseordförande än övriga
partier tillsammans. 40 % av våra kommunalråd i
Stockholms län är kvinnor. Våra kvinnor har
ordförandeposten i landets tre största
parlamentariska församlingar.
Vi tror inte att det hjälper att kvotera fram kvinnor
om man inte hunnit få den erfarenhet som krävs för
uppdraget. Tvärtom ser vi gärna att kvinnorna tar
chanser när de får dem, att de skaffar sig den
kompetens som behövs och därmed blir valda.
Visst behöver mycket göras när det gäller att stötta,
utveckla och skapa möjligheter. Men det går i alla
fall framåt.
Det är heller inte riktigt bra för landet med ständigt
nya medieproducerade partier. Det senaste
tillskottet, Kvinnolistan, utgör inget undantag.
Under åratal har i denna kammare beslutats om fler
utgifter än vi haft råd med, och därför har vi nu en
ekonomisk situation som kräver partier som är
beredda att ta ansvar. Den turbulens som nu
uppstått i riksdagen beror just på att denna fråga
blivit skärningspunkten i ett parti. Om turbulensen
breder ut sig och parlamentet får beslutsvånda,
drabbas vi alla genom försvagat internationellt
förtroende för Sverige. Den goda utvecklingen av
kronkursen riskerar då att skadas.
Medier med samhällsansvar borde mer koncentrera
sina resurser på politiker som talar om blod, svett
och tårar än på dem som vidareutvecklar det
jultomteteorem som vi redan sett misslyckas!
Det är just bristen på realism som är så
framträdande i Kvinnolistans önskelista eller s.k.
partiprogram.
Felet med den politik som bedrevs på
jämställdhetens område under många år var att den
grundade sig på föreställningen att jämställdheten
var genomförd, eller nästan genomförd.
Inskränkningen av JämO:s tillsyn till en knapp
tiondel av arbetsmarknaden, dvs. endast till
arbetsplatser som saknar kollektivavtal har
kritiserats hårt av oss moderater. Vi har velat ge
resurser för att driva jämställdhetsärenden även
inom kollektivavtalsområdet. En JämO utan
verktyg fyller föga funktion.
När det fattades beslut om den nya
jämställdhetslagen försökte vi moderater att få in
även sextrakasserierna, men det förslaget föll på
grund av juridiska betänkligheter. Men nog skulle
det bättre behöva belysas om brottsbalken här är
till fyllest.
Sedan länge har vi drivit EU:s regelverk för lika
lön. Vid lönesättningen skall man bl.a. ta hänsyn
till den anställdes utbildning, erfarenhet, ansvar,
arbetsinsats och situation. Både gamla JämO och
nya JämO stöder många av dessa moderata förslag.
Facket har fått ta hand om jämställdhetsfrågan på
de flesta arbetsplatser. Frågan är om det resultatet
är alldeles lyckat. Snarare vore det av värde om
JämO kunde får mer erarenhet av
jämställdhetsärenden innan det blir aktuellt att
driva jämställdhetsärenden i EG-domstolen. Då
måste JämO:s kompetens vidgas.
Det räcker att läsa SoU 1994:3 Mäns
föreställningar om kvinnor och chefskap för att
man skall inse att förmågan att ta till vara befintlig
kvinnlig kompetens är föga utvecklad, med de
ekonomiska konsekvenser detta får. Enkelt
uttryckt: Män ser män. Men kvinnor ser både män
och kvinnor. Det framgår tydligt i denna utredning.
De största jämställdhetsfrågorna ligger sannolikt
inte i jämställdhetslagstiftningen. Attityder,
samhällsanda och arbetsmöjligheter avgör så
mycket mer. Många lagstiftningar berörs. En av de
känsligaste, när det gäller synen på kvinnan, är
naturligtvis hur lagen skyddar henne vid sexuella
övergrepp. Det har aldrig varit moderat politik att
släppa ut våldtäktsmän efter halva tiden. I
konflikten mellan den våldtagna kvinnan och
våldtäktsmannen har vi moderater alltid tagit
kvinnans parti och prioriterat hennes skydd.
Vi har framför oss ett viktigt beslut att fatta om
jämställdheten, nämligen pensionsfrågan.
Moderata kvinnor har i decennier drivit frågan om
delad pension. Den dag pensionerna i familjen
delas, dvs. är gemensamma precis som möbler och
annat giftorättsgods får kvinnors arbete en verklig
uppvärdering, både på arbetsmarknaden och i
hemmet.
Pension betraktas som uppskjuten lön och borde
egentligen ha samma ställning som det som köps för
lönen i familjen. Nu föreslås en möjlighet att dela
pensionen i de familjer som så önskar. Men man
kunde kanske tycka att giftorätt borde vara norm
även på pensionssidan, detta i all synnerhet som
15/30-årsreglerna föreslås ändras till livslångt
intjänande.
Canada är verkligen ett föredöme i
jämställdhetsfrågor. I Canada delas
pensionspoängen om någon av parterna så önskar.
Skulle det kanske kunna bli nästa steg i
utvecklingen mot ett rimligare pensionsskydd?
Det är dags att sluta lagstifta som om
jämställdheten redan vore här. Det gäller att
lagstifta så att det stimulerar till ett jämställt
beteende. Men den som då gör misstaget att tro att
alla kvinnor vill leva på samma sätt riskerar att
delvis hämma jämställhetens utveckling.
Åtgärderna måste innebära att det hålls öppet för
olika sätt att leva, arbeta och ordna sin barnomsorg
och att de inte hindrar personliga lösningar för den
som har speciella arbetstider eller speciella
personliga förhållanden.