Fru talman! Runt om i världen har den svenska
jämställdheten framstått som en modell för många
kvinnor. Vi svenska kvinnor vet att det finns
åtskilliga brister i den jämställdhet som vi haft, men
vi har ändå kommit betydligt längre än på de flesta
andra håll i världen.
Det är därför nedslående att det under den senaste
tiden har skett så många försämringar och så många
förslag till det sämre. Den borgerliga regeringen
har inom den korta tid den har verkat kommit med
en rad förslag som kraftfullt försämrar kvinnors
situation i vårt land. Jag tänker naturligtvis på
vårdnadsbidraget. Jag tänker på pigavdraget. Jag
tänker på ändringen av arbetsskadebegreppet som
innebär att förslitningsskador som speciellt drabbar
kvinnor inte räknas på samma sätt.
Jag tänker vidare på hur arbetslösheten inom
landsting och kommun drabbar kvinnor, där man
medvetet ifrån regeringens och borgerliga
kommuners och landstings sida kastar ut kvinnor i
arbetslöshet i stället för att låta dem göra den
uppgift de faktiskt behövs till.
Vi kan fortsätta och göra listan lång på de olika
försämringar som den borgerliga regeringen
medvetet gör för jämställdheten och för svenska
kvinnor. Det hjälper inte att vi har en
jämställdhetsminister som väldigt ofta tar upp och
talar om dessa saker och säkert har en god vilja.
Gärningarna talar desto mer.
Jag skulle vilja ta upp en rad konkreta förslag för
att öka jämställdheten som Vänsterpartiet har
framlagt.
En väsentlig fråga som vi är klara över är
löneskillnaderna i vårt land.
Löneskillnadsutredningen har pekat på att det rör
sig om mellan 1 och 8 % i löneskillnad för exakt
samma jobb. Jag anser att det är viktigt att komma
till rätta med detta.
Den fråga som rör att kvinnor och män väljer olika
arbeten och att man får sämre löner i
kvinnodominerade yrken bör vi också komma åt.
Men det är ännu mer iögonenfallande när man
faktiskt utför samma arbete och ändå får lägre lön.
Vänsterpartiet har i en motion föreslagit att man
skall göra en undersökning utifrån lagstiftningen i
Ontario i Canada. Eftersom
jämställdhetsombudsmannen har riklig erfarenhet
därifrån tror jag det finns goda förutsättningar att
se på vilka delar av lagstiftningen i Ontario som vi
skulle kunna använda oss av.
Där har man en lagstiftning mot lönediskriminering
och könsrelaterade löneskillnader. Ett förslag
skulle kunna vara att varje företag med över 100
anställda skulle vara ålagd att göra en plan och
redovisa vad man faktiskt gör för att förändra
lönerna för att se till att män och kvinnor har
samma lön.
En annan fråga som också rör jämställdheten är att
jämställdhetsombudsmannen har väldigt små
resurser. Man får i årets budget 6,5 miljoner,
medan barnombudsmannen har 7,5 miljoner för sin
verksamhet. Jag är personligen mycket engagerad i
frågor som gäller barns rättigheter, och jag är
naturligtvis glad att barnombudsmannen har dessa
resurser. Jag vill på intet sätt nagga på dem, men
jag menar att om jämställdhetsombudsmannen
verkligen skall kunna driva frågor om jämställdhet
så krävs betydligt mer resurser.
Jag vill fråga övriga partier, de föregående talarna
Margareta Winberg och Stefan Kihlberg och andra
som skall delta i debatten: Hur ställer sig era partier
till dessa förslag?
Fru talman! Frågan om sex timmars arbetsdag är en
politisk klassiker numera. Från vårt partis sida har
vi länge drivit den. Till och från har vi fått
anhängare, åtminstone från
kvinnoorganisationerna inom de andra partierna.
Att få med sig de övriga partierna tycks däremot
vara vida svårare.
Jag vill fråga dem som ändå är positiva till detta: Är
ni intresserade av att ställa upp på det förslag som
Vänsterpartiet har väckt om en försöksverksamhet,
där företag skulle kunna ansöka om pengar för att
kunna genomföra det här? En vanlig kritik är ju att
man inte kan genomföra det eftersom det kostar för
mycket för det enskilda företaget.
Vi föreslår i vårt budgetförslag 1 miljard till en
sådan försöksverksamhet och att man skulle sikta
mot att fram till år 1997 komma ned till en arbetstid
på sju timmar om dagen.
Självklart kan sex timmars arbetsdag inte
genomföras utan några som helst extra kostnader.
Totalt sett tror jag dock att vi kommer att vinna på
att genomföra sex timmars arbetsdag, och man
måste börja någonstans.
Jag ställer alltså min fråga till både Margareta
Winberg, Stefan Kihlberg och övriga: Hur kommer
ni att ställa er till det här? Är ni villiga att medverka
till detta?
Jag skulle också vilja rikta mig direkt till Ny
demokrati och Stefan Kihlberg, som talar om att
han inte känner någon enda kvinna som skulle
stödja Gudrun Schyman eller de frågor hon driver.
Vad jag kan förstå måste det bero på att Stefan
Kihlberg rör sig i väldigt exklusiva kretsar. Jag kan
med glädje presentera Stefan Kihlberg för ett antal
kvinnor som stöder just Gudrun Schymans
politiska åsikter och det arbete hon bedriver.
Stefan Kihlberg talar om att vi andra håller oss med
floskler när vi talar om jämställdheten. Jag kunde
inte höra ett enda konkret förslag från Stefan
Kihlberg om hur Ny demokrati skulle vilja öka
jämställdheten i Sverige.