Fru talman! Det finns en förklaring till passivite-
ten. Vi har ägnat mandatperioden åt att försöka be-
kämpa den omfattande arbetslösheten. Vi har restau-
rerat när det gäller en del försämringar som gjordes
tidigare, och vi har satt i gång ett utredningsarbete på
vissa områden. Så visst finns det ett slags färdrikt-
ning, men det är valhänt. Jag påstår detta, och jag står
för det.
Det är riktigt att den större delen av arbetsrätten i
sig inte skapar tillväxt. Det är helt andra saker. Det är
därför det är så tragiskt att borgerligheten tror att man
kan skapa tillväxt genom att sänka skatterna, avregle-
ra och plocka bort trygghetsregler och inflytande. Det
är inte det som det handlar om, tror jag.
Tillväxt handlar mycket om att ha stor innova-
tionsförmåga, förse näringslivet med hög kompetens,
ha riskkapital inte för spekulation utan för riskfyllda
projekt gällande framtida teknikgenombrott, osv., och
regional tillväxt. Det finns väldigt mycket i det som
vi har diskuterat andra gånger.
Men arbetsrätten handlar till stor del om skydd för
den svaga parten. Därför försöker man minimera
godtycket. Det är egentligen därför det blir ett så
våldsamt oväsen. Vad är det Berlusconi angriper,
t.ex.? Det är framför allt artikel 18 i deras statuto del
lavoratori. Det är möjligheten att få pröva om upp-
sägningar är sakligt grundade. Det handlar om återan-
ställningsrätten. Det är det som det gäller.
Det är väl inte mycket, säger en del. Det är bra om
man tar bort det, så blir det bättre tillväxt. Jag menar
att det nästan skulle orsaka revolution i samhället
därför att samhällsmakten ändras i grunden.
Jag talar också om den positiva kraft som ligger i
att integrera arbetare och tjänstemän i utvecklingsar-
betet och ge dem verkliga beslutsbefogenheter. Det
saknar vi i många fall. Exemplen Degerfors och Gi-
slaved, som jag nämnde, talar ett mycket tydligt
språk. Man gav helt enkelt humhum i löntagarna.