Fru talman! I gårdagens Svenska Dagbladet hyl-
lade folkpartiledaren Lars Leijonborg Nato som vår
tids S:t Göran, alltid beredd att ingripa på de svagas
sida mot demoner och diktatorer. "Nato är en säker-
hetspolitisk success story", skriver Leijonborg och
framställer bl.a. krigen i Bosnien och Kosovo som
stora segrar över Milosevic, där Nato visat kraften.
Segrar för vad och för vem, frågar man sig. Seg-
rar för förnuftet och humaniteten? Vad har Nato och
dess västallierade uppnått med tio års sanktioner mot
och 78 dagars intensiva bombningar av Jugoslavien?
Har stabiliteten i området förbättrats? Svaret är nej.
Har flyktingsituationen i området förbättrats? Svar:
Nej, den har drastiskt försämrats.
I fyrtio år har USA bojkottat Kuba med målet att
störta diktatorn Castro.
Castro sitter kvar. Folket mår illa, främst på grund
av sanktionerna.
I tio år har USA och väst bojkottat och bombat
Irak med målet att störta diktatorn Saddam Hussein.
Saddam Hussein sitter kvar, men miljoner människor,
varav många hundratusentals oskyldiga barn, har dött
av svält och brist på medicin.
I tio år har USA och EU bojkottat och under våren
1999 bombat Jugoslavien med målet att avsätta dik-
tatorn Slobodan Milosevic. Milosevic sitter kvar,
folket lider. Folket lider av brist på mat, värme och
medicin. Ett samhälle bringas på knä. Infrastruktur
och försörjning slås ut. Försvagade människor om-
kommer.
Det man gör är att plåga människor, plåga dem till
underkastelse inför maktspråk, för att citera Olof
Palmes ord från ett annat krig som drabbade männi-
skor, inte makthavare.
I mitten av januari besökte jag för andra gången
Jugoslavien. Den här gången ingående i en delegation
för kommittén Solidaritet med Jugoslaviens folk -
observera: solidaritet med Jugoslaviens folk - med
Internationella Röda korset och dess chef, Sten
Swedlund, tidigare chef för den svenska kustflottan,
som sakkunnig värd.
Vi besökte flyktingläger, soppkök och sjukhus i
Uzice, Pozega, Cacak och Novi Sad, den sistnämnda
en underbart vacker stad i Vojvodina i norra Serbien,
där 26 etniska folkgrupper lever sida vid sida i bästa
sämja och samförstånd. Den 19 januari blickar jag ut
över Donau i Novi Sad. Jag fäster blicken på de tre
sönderbombade broarna, varav en bar en huvudvat-
tenledning som förstördes av bomberna och utestäng-
de 35 000 människor på andra sidan floden från van-
ligt dricksvatten. Och så är det hela vägen.
Den sociala situationen är alarmerande. I Kosovo,
stort som Skåne och med en miljon människor, verkar
400 flyktingorganisationer. I Serbien med 10 miljoner
invånare finns blott ett trettiotal flyktingorganisatio-
ner på plats. Sedan 1991 har över 800 000 flyktingar
från Kroatien och Bosnien tagit sin tillflykt till Serbi-
en och Montenegro. Därutöver har 300 000 männi-
skor under 1999 tvingats lämna Kosovo. Smärtgrän-
sen är nära. Vårens Natobombningar har slagit hårt
mot landets försörjning, el- och värmetillförseln är
tidvis avstängd, tiotusentals arbetsplatser är utslagna.
Landet lider brist på livsuppehållande mediciner -
insulinet är snart slut. USA har med tyst samförstånd
av EU-länderna bl.a. stoppat importen av röntgenrör,
något som fått mycket allvarliga konsekvenser för
sjukvården i landet.
Jugoslavien är i dag Europas fattigaste land. Över
två miljoner - var femte invånare - lever under fat-
tigdomsstrecket. Medelinkomsten är ungefär 400 kr
per månad. Omkring en miljon människor får hjälp
genom Röda korset, som har en väl fungerande verk-
samhet med kontor på 180 platser. Det är en fantas-
tisk struktur och ett imponerande arbete både av de
anställda och av de många oavlönade frivilliga.
Var bomber, som i stor utsträckning drabbade ci-
vilbefolkningen, verkligen den enda utvägen för att
stoppa våldet i Kosovo? Varför valde inte västmak-
terna någon av de möjliga utvägarna till en fredlig
lösning i Kosovo? Frågan ställs i en intressant artikel
av Gunnar Jervas, forskare vid Försvarets forsknings-
anstalt, FOA, i Finanstidningen den 5 februari. Jervas
konstaterar att Belgradregeringen förvisso gjort sig
skyldig till allvarliga övergrepp i Kosovo men att
man tvekade att ta i med hårdhandskarna mot UCK -
den kosovoalbanska gerillan. Först sedan gerillan
hade lagt under sig betydande landområden, tagit
kontroll över viktiga vägförbindelser osv. trappade
serberna upp sina motattacker. Nato lät utan att ingri-
pa UCK smuggla in mängder av vapen, vilket ytterli-
gare skärpte motsättningarna mellan serber och ko-
sovoalbaner. Belgrad förelades ett ultimatum med
formuleringar som ingen självständig stat kunde ac-
ceptera. När Belgrad vägrade böja sig för detta ulti-
matum började Nato med EU:s goda minne att bomba
i Kosovo och Serbien. Det var då de verkliga flyk-
tingströmmarna satte i gång.
Gunnar Jervas avslutar sin artikel med en fråga:
"Som synes har det inte saknats tillfällen att lösa
Kosovokonflikten på fredlig väg. Varför inget av
dessa har tagits tillvara förblir oklart. Beror det ute-
slutande på oförmåga och inkompetens eller kan det
möjligen ha funnits inofficiella motiv till att inte vilja
pröva de fredliga framgångsvägar som faktiskt före-
legat? Kan det till och med ha varit så att starka kraf-
ter ville ta tillfället i akt och visa vem som verkligen
bestämmer?"
Den förre australiske premiärministern Malcolm
Frazer, som besökte Balkan fem gånger under 1999,
är ännu tydligare: "Det förekom inga förhandlingar.
Detta diplomatiska initiativ, det s.k. Rambouilletav-
talet, föreföll skräddarsytt för att tillhandahålla en
ursäkt för krig."
Den 25 januari i år sjönk temperaturen till minus
20 grader inom stora delar av Serbien. De bombska-
dade kraftledningarna kunde tidvis inte klara av upp-
värmningen av bostäderna. Samma dag som kölden
slog rekord i Serbien träffades EU:s utrikesministrar i
Bryssel för att diskutera om man skulle kunna gå med
på att häva delar av sanktionerna mot Serbien, vilket
begärts av Italien, Tyskland, Frankrike och Grekland.
Sådana lättnader hade kunnat tillåta export till landet
av olja för uppvärmning, mediciner och komponenter
nödvändiga för att reparera vitala delar av den civila
infrastrukturen. Men USA:s mest trogna vasaller i
Europa, Storbritannien och Holland, motsatte sig
lättnader i sanktionerna.
"Det är inte värdigt en europeisk demokrati att
lägga städer i ruiner. - - - Civilbefolkningen måste
skyddas" framgår det i regeringens utrikespolitiska
deklaration. Gäller inte detta också Jugoslavien? I
deklarationen framgår vidare: "Fjolårets Kosovoflyk-
tingar bygger upp sina förstörda hus. Svenska solda-
ter levererar mat till serber i en isolerad by."
Jag tänkte ställa ett par frågor till utrikesministern,
men jag riktar dem till utrikesutskottets ordförande
Viola Furubjelke. Hur ställde sig Sverige vid utri-
kesministermötet i Bryssel? Vad gör Sverige för att
hjälpa den miljon flyktingar som i dag finns i Serbi-
en? Det borde vara hög tid att häva de sanktioner som
drabbar en oskyldig civilbefolkning och medverka till
en återuppbyggnad av landet.
Regeringsdeklarationen talar också om att
"stabilitetspakten för sydöstra Europa är uttryck för
en politisk vision om att regionen gradvis ska inlem-
mas i det europeiska samarbetet". Det är ett tema som
utrikesutskottets ordförande Viola Furubjelke ut-
vecklat i en intressant artikel i Östgöta-
Correspondenten den 25 januari under rubriken Nor-
den förebild för Balkan. Men hur ska man kunna
uppnå stabilitet på hela Balkan om det forna Jugosla-
viens största nation - Serbien - lämnas utanför?