Fru talman! Jag skulle vilja börja med att yrka bi-
fall till reservation nr 11 och reservation nr 12. Själv-
klart står jag emellertid bakom samtliga de reserva-
tioner där mitt namn förekommer, men jag nöjer mig
alltså så här långt med att yrka bifall till nr 11 och
nr 12.
Fru talman! Jag hoppas att vi som är närvarande i
den här kammaren som företrädare för skilda politis-
ka partier till att börja med kan bli överens om tre
saker.
För det första hoppas jag att vi kan bli överens om
att jordbruket är drivkraften och motorn på den
svenska landsbygden, dvs. en verksamhet som håller i
gång andra verksamheter.
För det andra hoppas jag att vi kan bli överens om
att det är viktigare nu än någonsin tidigare att vi inger
den svenska jordbruksnäringen hopp och framtidstro,
så att man återfår investeringsviljan.
För det tredje hoppas jag att vi kan bli överens om
att det behövs en nyrekrytering av företagare till nä-
ringen så att näringen inte successivt tunnas ut och
kanske rentav avvecklas.
Min fråga blir följaktligen i första hand till före-
trädarna för utskottsmajoriteten om vi är överens om
de tre påståenden som jag har gjort?
Jag skulle därtill vilja utveckla det här lite grann
och konstatera att jordbruket är en av förutsättningar-
na för en levande landsbygd i hela landet. Jordbruket
genererar sysselsättning och service till andra, sådana
som inte är direkt sysselsatta inom jordbruksproduk-
tionen. Det kan gälla offentlig service i form av så-
dant som dagis och skolor. Men det kan också gälla
kommersiell service, som ju är mycket viktig för
möjligheten till ett bra liv på landet, i form av t.ex.
affärer och reparationsverkstäder.
En nyrekrytering av företagare och en återkomst
av investeringsviljan leder ju också i sin tur till att
vårt lands ekonomiska tillväxt totalt sett ökar och till
att vi kan behålla sysselsättningen inte bara i produk-
tionsledet, i den direkta primärproduktionen i jord-
bruket. Det leder också till att vi kan behålla, och
kanske t.o.m. utveckla, sysselsättningen inom livs-
medelsindustrin och bland underleverantörerna till
det svenska jordbruket.
Totalt handlar det i dag som bekant om inemot
300 000 människor som är sysselsatta kring jordbru-
ket i vårt land. Det är alltså en väldigt stor verksam-
het. Jag tycker att vi bör göra allt för att hålla i gång
och utveckla den här delen av vår arbetsmarknad -
dels för arbetsmarknadens skull, dels också för den
svenska landsbygdens skull.
Jag anser att regeringen och majoriteten i utskottet
har underlåtit att vidta de åtgärder som krävs för att
inge hopp och framtidstro för näringen totalt sett,
men framför allt för att inge hopp och framtidstro till
de unga som skulle kunna vara beredda att gå in i
näringen. En del av dessa avstår av de här skälen och
ägnar sig åt andra verksamheter. För en del finns det
tyvärr inga andra verksamheter. Det leder i sin tur till
sysslolöshet och arbetslöshet för de människorna.
Då leder detta resonemang till min andra stora
fråga. När kommer det besked om den Björkska ut-
redningen, besked som kan innebära att näringen
inges hopp och framtidstro? Händer det över huvud
taget något på det här området? Det är ju nu drygt ett
år sedan den statliga utredning som Gunnar Björk
ansvarade för lade fram sitt förslag. Normalt borde
den tiden ha räckt till för att lämna besked omkring
vad regeringen och dess stödpartier har för avsikt att
göra med anledning av den statliga utredningen. När
kommer beskeden?
Det vanliga svaret på den frågan brukar ju vara att
de kommer i skatteöverläggningarna. Dessa har som
bekant pågått en tid nu, och de kan efter vad jag för-
står pågå länge än. Det är alltså dags att upprepa den
fråga, eller det påstående, som jag tog upp vid vår
förra ganska omfattande debatt i det här ämnet: Är
regeringen inte beredd att lyfta ut den här frågan, att
ta sitt ansvar och inge hoppet och framtidstron i sam-
band med att man nu måste presentera en vårproposi-
tion? Därmed skulle man så att säga avsluta den här
delen av den på sitt sätt ganska destruktiva debatt
som vi har haft i Sverige.
Så över till den andra stora frågan kring jordbru-
ket för närvarande. Den rör de s.k. agendaförhand-
lingarna. Det skall då först konstateras att lönsamhe-
ten i det svenska jordbruket är mycket låg för närva-
rande. Lönsamheten har därtill sjunkit till ungefär
hälften av vad den var under 1980-talet. Lönsamheten
är ungefär en tredjedel jämfört med de övriga nordis-
ka länderna.
Nu har Sverige som land bidragit till att det blev
ytterligare prissänkningar genom de förhandlingar
som vi gemensamt har genomfört nere i Europa.
Därmed blir det ytterligare sänkt lönsamhet. Själv-
klart innebär detta ytterligare ett mycket allvarligt hot
mot det miljövänliga svenska lantbruket, mot den
miljövänliga svenska livsmedelsproduktionen, mot
de inemot 300 000 personer som är sysselsatta i och
kring jordbruket och mot det öppna svenska odlings-
landskapet, som jag hoppas att vi alla värnar om.
Det är oerhört tungt för Sveriges bönder att åse
hur Sverige har skött agendaförhandlingarna och
slagits för större prissänkningar än vad som trots allt
blev fallet i jordbruksförhandlingarna. Detta skulle,
om man hade lyckats från Sveriges sida, ha lett till att
Sveriges bönder och det svenska jordbruket hade
drabbats än hårdare beroende på bl.a. vårt nordliga
läge och vårt höga skattetryck.
Nu har alltså regeringen snart att presentera sin
vårbudget. Jag förutsätter att det i denna proposition
finns förslag om borttagande av hela den skatterygg-
säck som belastar det svenska jordbruket.
Som framgått av min redovisning kommer jord-
brukets intäkter att sjunka från en redan låg nivå.
Särskatterna måste alltså avvecklas nu. Annars kom-
mer det, tror jag, att bli ytterligare slag i ansiktet från
regeringen och från den riksdagsmajoritet som kan
bildas mot att avveckla det särskattetryck som det
svenska jordbruket har - med oöverskådliga konsek-
venser för sysselsättningen, det öppna landskapet och
den rena, högkvalitativa, svenska livsmedelsproduk-
tionen som jag därtill vet är uppskattad av den svens-
ka konsumenten.