Jämställdhetspolitiken

Fru talman! Jag är glad över att i riksdagens

talarstol kunna säga fru talman. Stefan Kihlberg

välkomnar mig i denna debatt. Jag brukar efterlysa

män som tar del i jämställdhetsdebatten. Men efter

att ha hört Stefan Kihlberg ber jag att få reservera

mig något. Det är väl inte så att fler män i sig bidrar

till diskussionen.

Vänsterpartiet välkomnar initiativ som synliggör

brister på jämställdhet. Propositionen Delad

makt -- delat ansvar är av olika karaktär. Det finns

inslag som Vänsterpartiet välkomnar, som är

positiva och som innebär litet mer operativ

inriktning av jämställdhetsarbetet i arbetslivet. Det

finns klara nackdelar i propositionen som kommer

fram, negativa konsekvenser. Mycket är

otillräckligt. I Sverige har vi kommit en bra bit,

men väldigt mycket återstår. Enligt min uppfattning

är det kvinnornas egen kamp för frigörelse och

jämlikhet som givit upphov till den relativt

jämställda situation som vi har i dag. Men oerhört

många problem återstår, och hoten att kvinnorna

håller på att tappa mark är flera.

Det finns, fru talman, olika perspektiv i

diskussionen om jämställdhet. Man kan betona

likheten, vilket vi ofta gör i politik. Det är självklart

att vi är lika. Det är självklart att människovärdet

skall stå lika. Det är självklart att chanserna,

möjligheterna, rättigheterna och friheterna skall

vara lika. Det är ett perspektiv.

Men det kan också leda fel -- det kan också leda rätt

så att lagstiftning som betonar likhet föreskrivs.

Men det kan leda fel genom att vi inte uppfattar de

skillnader som verkligheten erbjuder praktiskt

taget överallt, exempelvis i näringslivet, i

fackföreningsrörelsen, i hemmen. Då kan till synes

lagar om likhet bli ojämlika lagar i verkligheten. På

samma sätt finns det ett ojämlikhetsperspektiv.

Män och kvinnor är olika på en del sätt. De har

också olika roller i det biologiska och samhälleliga

livet. Det kan innebär en styrka att lyfta fram

olikhetsperspektivet, dvs. att understödja kvinnor

t.ex. i förhållande till barn och barnavård. Men det

kan naturligtvis också innebära att man fokuserar

på just de frågor som konserverar kvinnors roller.

Jag menar att vi ser exempel på båda dessa

förhållanden i dag.

För oss i Vänsterpartiet är det inte en tillfällighet

att vi prioriterar kvinnofrågor. En urkälla för vår

politik är solidaritetstanken, jämlikhetstanken och

rättvisetanken. Det gäller både på klassområdet

och på könsområdet. Vi sticker inte under stol med

att det behövs både klasskamp och kvinnokamp i

vårt samhälle för att åstadkomma rättvisa.

Kvinnornas situation är i dag underordnad. Det

gäller såväl maktmässigt som lönemässigt. Det

handlar om ohälsa, dubbelarbete, arbetstid osv.

Feminismen är ett sätt att lyfta upp

kvinnoperspektivet och att hävda kvinnornas rätt.

Det innebär en kamp för välfärd, för fred och

humanistiska värderingar.

Rättvisekampen ställer i dag kvinnornas situation i

fokus. Den manliga dominansen, det manliga

maktperspektivet kommer faktiskt att hotas. Det

handlar både om makt och om privilegier.

Feminismen hotar rådande ordning, vilket jag är

glad för i den mån feminismen kommer att lyckas.

Verkligheten är ju en verklighet i ojämlikhet när

det gäller fördelning av makt och resurser, när det

gäller ansvar för hem, barn och omsorg samt vård

och när det gäller dubbelarbete och utnyttjande av

arbetstid -- oavlönat och avlönat. Verkligheten är

ojämlik när det gäller arbetsmarknaden, som är

mycket segregerad i Sverige. Det gäller både den

vertikala skiktningen på arbetsmarknaden, med få

kvinnliga chefer inte minst i näringlivet, och den

horisontala skiktningen, dvs. placeringen. Männen

finns särskilt i produktion, och kvinnorna finns i

reproduktion, omsorg och vård.

Kvinnorna har också lägre pensioner. Kvinnorna

drabbas värre av nedskärningarna i

sjukförsäkringen, vilket visades häromdagen i

Sjuk- och arbetsskadeberedningens första rapport.

Kvinnorna drabbas också mest av arbetsskador,

förslitningsskador.

Lönediskrimineringen som kanske är huvudfrågan

i dag är skrämmande. I Sverige har vi en lagstiftning

på detta område sedan 1980, och kvinnorna

diskrimineras fortfarande när det gäller löner.

Diskrimineringen visar sig på många sätt. Den kan

ske genom ett slags kollektiv diskriminering, därför

att kvinnor och män finns i olika yrkesområden.

Den kan ske befattningsmässigt, genom att männen

finns i de högre skikten. En diskriminering kan

också vara rent individuell på grund av kön. När

man inte hittar någon annan förklaring finner man

att kvinnor faktiskt har lägre lön.

Men det kan också handla om sexuella trakasserier,

våldtäkter, kvinnomisshandel, dvs. bristen på

kvinnofrid i vårt samhälle, i Sverige på 90-talet. Det

handlar, precis som Berith Andnor också

påpekade, om hotet mot sysselsättningen, om

nedskärningarna i kommunerna när det gäller

välfärdsapparaten vård och omsorg. Det drabbar

kvinnor direkt genom att jobb försvinner. Det

drabbar kvinnor genom att den offentliga sektorn

är en nödvändighet för att kvinnor skall ha en

jämställd position i arbetslivet.

Så är verkligheten. Hoten är i dag mycket

konkreta. Genom den EU-anslutning som många

partier förespråker föreligger ett klart hot, detta

inte minst med tanke på hur den offentliga sektorn

och världfärdssystemet ser ut i övriga Europa, men

också med tanke på de ekonomiska

konsekvenserna av ett EU-medlemskap.

Hoten handlar också om kraven på vårdnadsbidrag

som skall föra hem kvinnorna till hus och härd och

om idéerna om ett pigsystem. Stefan Kihlberg vill

inte ens diskutera det. Om sådana förslag läggs

fram kommer vi att diskutera dem på fullaste allvar.

Hoten handlar också om attackerna mot

kvinnornas rätt till sin egen kropp, mot aborter. De

handlar om pensionssystemet, där kvinnorna under

Pensionsberedningens gång ideligen har varit i

underläge. Ideligen har man fått föra en kamp för

att för upp rättmätiga krav. Hoten handlar också

om försämringarna i anställningsskyddslagen, vilka

framför allt drabbar kvinnorna, vilket vi i dag kan

konstatera. Nedskärningarna inom kommunerna

har jag redan nämnt.

Den situation som vi i dag har, med allt färre

människor som jobbar alltmer, och som har oerhört

mycket övertid, drabbar kvinnor, med det speciella

ansvar som kvinnor tyvärr fortfarande har för barn

och hem.

Andra partiers totala ointresse att vilja diskutera

arbetstidsförkortningar är andra aspekter.

Försämringarna i a-kassan drabbar särskilt

deltidsarbetande, vilka är kvinnor.

Arbetsskadeförsäkringens försämring spelar också

en roll. Sjukförsäkringen, med karensdagarnas

införande, slår allra hårdast mot kvinnorna, vilket

alla utredningar visar. På det sättet bedriver

regeringen en djupt kvinnofientlig politik i den

allmänna politiken.

Varannan damernas är mycket bra, men det räcker

inte alls. Det är de politiska besluten som är

avgörande. Det finns en stor risk, vilken jag gång

på gång påpekat i jämställdhetsdebatten här i

kammaren, att politiken blir ''snuttifierad'', dvs. att

kvinnofrågan, jämställdhetsfrågan blir en

temafråga, som några ledamöter kan prata om i

kammaren och skriva motioner om, men som inte

alls svarar mot den allmänna politik som bedrivs i

landet.

Kvinnopolitik får inte bli ett alibi, för en politik som

i själva verket går åt andra hållet. Den får inte bara

bestå av vackra ord. Vi i Vänsterpartiet menar att

så är fallet i dag.

Fokuseringen i propositionen ligger på arbetslivet.

Det är egentligen skandalöst att vi kan notera i

serier av utredningar och rapporter att vi har en

komplett, obefogad och dessutom olaglig

lönediskriminering av kvinnor. Det hänger ihop

med ojämlikheten och ojämställdheten på

arbetsmarknaden i stort.

Fru talman! Vi har en mycket segregerad

arbetsmarknad där män och kvinnor arbetar med

olika saker inom olika områden. Det finns en

oerhört stark bist på kvinnliga chefer. Jag nämnde

att det särskilt är fallet inom näringslivet. Men det

gäller också inom fackliga organisationer. Det är

faktiskt skamligt.

Vi har diskuterat jämställdhetslagen många år

tidigare. Vänsterpartiet har då sagt att

jämställdhetslagen har varit för tandlös och att den

inte räcker till. Vänsterpartiet har sagt att den

kommer att medföra menlösa jämställdhetsplaner

och när det finns kollektivavtal kommer det inte att

finnas mycket mer att säga för

jämställdhetsombudsmannen.

Precis så har det gått. I utskottsbetänkandet kan vi

läsa: ''När det gäller Jämställdhetsnämnden

konstateras att nämnden, som tillkom 1980,

fortfarande inte har meddelat något enda

vitesföreläggande. Bristen på ärenden hänger

enligt propositionen samman med det faktum att

kollektivavtal om jämställdhet har täckt större

delen av arbetsmarknaden och att JämO därmed

har saknat möjlighet att utöva tillsyn.'' Det är precis

det Vänsterpartiet förutsade.

Det är inte utan besvikelse som

arbetsmarknadsutskottet nu kan notera vad som

uppges i propositionen om att några nya centrala

avtal inte har tillkommit sedan ikraftträdandet av

den förändrade jämställdhetslagen den 1 januari

1992 och att heller inte några tillägg har gjorts i

befintliga avtal. Vi kan också notera att

kollektivavtalen är hållna i allmänna ordalag och

att de i endast få fall innehåller några klart

förpliktigande regler. Därför hälsar vi med

tillfredsställelse att lagen nu görs mer tvingande.

Det har inte varit stort intresse för

jämställdhetsfrågor. Aktörerna på

arbetsmarknaden har faktiskt misskött sitt

åliggande från riksdagen och dessutom från

kvinnorna och fackföreningsmedlemmarna. Men i

en lågkonjunktur, eller i en högkonjunktur där

arbetsgivarsidan starkt driver frågan om

marknadslöner och angriper kollektivavtalsrätten,

är det klart att det inte är så lätt att hävda

jämställdhetsintresset.

Från Vänsterpartiets sida vill jag bara slå fast att

lönediskriminering är fullständigt oacceptabelt.

Därför är vi kritiska mot propositionens förslag och

utskottets betänkande. Det är en förbättring mot

tidigare, men fortfarande är det tandlöst. Det är

inte särskilt operativt och inte särskilt

åtgärdsinriktat.

Den kartläggning som skall ske av löneskillnader

undantar företag med mindre än tio anställda.

Varför är för mig fullständigt obegripligt, inte minst

eftersom vi räknar med att omfattningen av den

typen av företag kommer att öka -- allt fler kommer

att bli anställda där. Det handlar inte minst om den

privata tjänstesektorn.

Att inte kräva mer än en allmän kartläggning och

att inte heller försöka precisera i termer av krav på

analys är också obegripligt. Att inte tillåta

jämförelser utanför företaget för att få

branschmässiga indikationer på om

lönediskriminering kan sägas förekomma är

obegripligt. Att inte klarare peka på värdet av en

könsneutral systematisk arbetsvärdering som

säkerligen är det instrument som kommer att kunna

leda till ett mer jämställt löneläge i svenskt arbetsliv

är för mig också ofattbart. Bristen på skriftliga

uppgifter, att verkligen kunna få information för att

kunna hävda sina intressen om man anser sig vara

utsatt för lönediskriminering, är likaså obegriplig.

Operativa planer och konkreta åtgärder är vad vi

saknar. Vi tycker fortfarande att det är en tandlös

situation.

Vänsterpartiet försvarar alltid

kollektivavtalsrätten. Vi försvarar de fackliga

organisationernas möjlighet att självständigt forma

en linje och att träffa avtal som reglerar läget på

arbetsmarknaden. Men i viktiga fall måste man

tillgripa lagstiftning. Vi har förespråkat detta när

det gäller etnisk diskriminering och i

jämställdhetsfrågan.

Vi menar att en lagstiftning som är mer operativ

och som ställer högre krav på arbetsmarknadens

parter i själva verket befrämjar de intressen som är

eller borde vara fackföreningarnas, nämligen att

åstadkomma jämlikhet och rättvisa. Det skall inte

finnas omotiverade löneskillnader. Det handlar om

att undvika en diskriminering. Vi har föreslagit en

modell som går väsentligt längre. Exemplet har

hämtats från Canada, den s.k. Ontariomodellen.

Där har man en likalönelag som innebär att man på

basis av könsneutral systematisk arbetsvärdering

för större företag med mer än 100 anställda

genomför och tvingar igenom åtgärder och

avtalslösningar med direkt inriktning på att

eliminera lönediskrimineringen. Därefter får

mindre företag följa detta inom en mycket snar

tidpunkt.

Det är att gå mycket långt i förhållande till den

svenska avtalsmodellen, fru talman. Men det är

också en fråga om att upphäva en diskriminering

och att respektera lagstiftningen.

JämO:s insatser har under de gångna åren lämnat

mycket i övrigt att önska. Fall har inte drivits, det

finns ingen rättspraxis, trots att det råder

lönediskriminering för fulla muggar på vår

arbetsmarknad. Vi menar att JämO nu får ett större

ansvar och att JämO:s anslag skall höjas. Liksom

Berit Andnor menar vi att kvinnoorganisationer

och organisationer till stöd för misshandlade

kvinnor såsom ROX, RFSU etc. gör ett storartat

arbete för att hävda jämställdheten i Sverige.

Därför bör de få ökade anslag.

På samma sätt borde frågan om

invandrarkvinnornas situation uppmärksammas,

vilket Berith Eriksson kommer att göra senare i

debatten. De klassaspekter som är inbakade i

könsproblematiken bör också uppmärksammas

mer, vilket vi har hävdat och som tas upp i min

meningsyttring.

När det gäller utbildningsområdet är det också

mycket viktigt att jämställdhetslagen får en bredare

täckning. Utbildningsområdet är snarlikt

arbetslivet. Där förekommer mycket som strider

mot jämställdhet och likställdhet.

Det viktiga jämställdhetsperspektivet och

konsekvensanalyser för kvinnor saknas ofta i

statliga utredningar och i propositioner. Vi har ett

yrkande som aknyter till detta. Det är nödvändigt

att starkt fokusera på jämställdhetsaspekten i den

allmänna politiken och i utredningar.

Fru talman! Jag skall försöka att spara tid för

kammaren vid voteringarna. Jag står naturligtvis

bakom min meningsyttring i betänkandet som

omfattar en stor mängd av olika områden. Men jag

nöjer mig med att yrka bifall till reservationerna 1,

9, 10, 11, 12, 18 och 21 samt dessutom till min

meningsyttring vad gäller momenten 2, 23 och 44.