Herr talman! Jag vill påstå att den allra största faran
för kvinnors arbete och för jämställdheten är det
ras i ekonomin som vi upplevde till följd av den
ekonomiska politik som fördes på 80-talet. Det var
då som tillväxten sjönk, vi prissatte oss ur
marknaden, vi förlorade vår konkurrenskraft,
inkomsterna minskade, vi fick svårt att hävda den
offentliga sektorn och de jobb som finns där, och vi
såg också hur arbetslösheten ökade inom hela
näringslivet därför att industrin inte kunde sälja
sina produkter. Det är faktiskt det som är grunden
för att man skall kunna upprätthålla en bra tillväxt
och ge företagen möjligheter, så att de kan anställa
personal. Det är också det som är grunden för att
en offensiv jämställdhetspolitik skall vara möjlig.
Berit Andnor säger att helheten saknas. Jag läste i
Socialdemokraternas motion om de mål man ställer
upp. Det rör sig faktiskt inte om stora skillnader.
Jag kan inte se var det skulle finnas någon
avgörande skillnad mellan det som står i
regeringens proposition och det som
socialdemokraterna säger. Där behandlas ökad
kvinnorepresentation, att kvinnornas andel av
landets arbetsinkomster skall öka, att kvinnorna
skall finnas i samma utsträckning i arbetslivet som
män osv. Detta tycker vi ju allihop, och det är det
som vi kämpar för.
Jag vill påstå att kvinnans ställning i stället för att
ha försvagats faktiskt har stärkts under den gångna
tiden. Trots alla de svårigheter som har funnits och
som finns på arbetsmarknaden har kvinnornas
ställning inte försvagats.