Herr talman! Charlotte Cederschöld avslöjar med
sitt inlägg sitt synsätt och sitt perspektiv på
jämställdhetspolitiken. Det perspektivet är, som
jag tidigare sagt, kännetecknande just för
regeringens proposition i denna fråga.
Det handlar mycket om chefsutbildning, lagregler
och mer resurser. Det är naturligtvis väldigt bra.
Men det som saknas är perspektivet från vanliga
kvinnors liv. Det är de kvinnor som finns inom LO
och som har de monotona och ofria jobben, de
kvinnor som har det svårt att få det att gå ihop med
sina låga löner och de som har svårigheter att få ett
arbete på heltid. Det är de som är utsatta för
nedskärningar inom kommuner och landsting och
som får mycket svårare att utnyttja barnomsorgen,
eftersom dagisavgifterna höjs.
Allt detta saknas i Charlotte Cederschiölds
anförande. Det är det perspektiv som Moderata
samlingspartiet har på jämställdhetspolitiken. Det
handlar om rätt för kvinnliga chefer att utveckla sig
och förkovra sig. Det är inget fel i det. Men man får
inte glömma bort den överväldigande majoriteten
av kvinnor som är beroende av politiska beslut för
att kunna leva ett bra och jämställt liv.
Dessutom förnekar Charlotte Cederschiöld som
vanligt det faktum att det är den solidariska
lönepolitiken som har varit grunden för att vi i
Sverige har haft relativt små löneskillnader mellan
könen. Den stunden vi började med individuell
lönesättning ökade löneskillnaderna mellan könen.
När vi började med individuell lönesättning kom
kvinnorna efter i löneutvecklingen.
Det saknas i Charlotte Cederschiölds anförande
någon som helst tanke eller fundering om
arbetslösheten, dvs. det som är absolut viktigast för
kvinnors liv, frihet och oberoende: rätten till ett
arbete, rätten till att ha en lön som man kan leva
på.
Det är det avgörande för hur jämställdheten
utvecklas i det svenska samhället. Det räcker inte
med lagregler. Det räcker inte med
chefsutveckling, även om det är bra. Det krävs en
helt annan politik. Om detta säger Charlotte
Cederschiöld ingenting.