Fru talman! Låt mig börja med att be Berit Andnor
om ursäkt för att jag har anmält mig till den här
debatten. Jag har förstått att för Berit Andnor är
jämställdhet lika med kvinnokraft och
kvinnokamp. Det har ingenting med jämställdhet
att göra. I min värld handlar jämställdhet om mäns
och kvinnors lika möjligheter och lika villkor. Men
jag är inte övertygad om att Berit Andnor delar den
synen. Som förstamajtal var det dock förträffligt.
Jag konstaterar lugnt och försynt att
socialdemokratin har haft makten i över 40 år. Ser
man till resultaten inom jämställdhetsarbetet borde
man kanske vara avsevärt mera ödmjuk och försynt
än Berit Andnor. Resultatet är i sanning litet.
Beklämmande nog, Berit Andnor, har jag aldrig
mött så mycket manschauvinism och så många
mulliga mansgrisar som just inom Berit Andnors
s.k. klasser. Där har jag hört de värsta
diskussionerna och haft de största problemen att
övertyga. Sopa gärna rent framför egen dörr först!
Upplysningsvis, arbetslösheten har faktiskt drabbat
männen värre än kvinnorna. Om Berit Andnor inte
litar på mig kan hon gärna fråga Göte
Bernhardsson.
Fru talman! Det råder en bred politisk enighet -- jag
skulle nästan vilja säga total enighet -- om de
grundläggande principerna i
jämställdhetspolitiken, även om det finns de som
försöker göra gällande annat. Jag vågar påstå att
det nästan är en självklarhet för samtliga partier att
män och kvinnor skall ha lika möjligheter till
utbildning och naturligtvis lika lön för samma jobb.
Det är en självklarhet, och jag skall inte gå vidare
in på det.
Jag håller med om att det finns en del problem kvar
att lösa. Men låt oss diskutera strategin för hur vi
skall lösa dem. Vi är i grunden överens. I grunden
välkomnar vi också propositionen. Vi är överens
när det gäller 90 % av den. Det finns dock 10 % där
vi har en annan uppfattning. Det gäller delvis
strategier, men det gäller också att vi saknar ett
djup. Jag skulle vilja likna jämställdhetsdebatten
vid ett isberg. 90 % av problemen syns inte. Det
enda som debatteras är det som syns. Därför blir
debatten ofta mycket ytlig, även här i kammaren.
Jag gjorde ett allvarligt försök i den allmänpolitiska
debatten -- naturligtvis misslyckades det -- att få till
stånd en litet djupare diskussion kring
jämställdhet. Vad är jämställdhet? Hur ser ett
jämställt samhälle ut? Jag kan inte påstå att
debatten gav mycket till svar. Förvisso har vi brister
så till vida att det inte är lika lön och lika
möjligheter, men de problemen är så tydliga.
Därmed är de mycket lättare att angripa.
Jag skulle därför vilja fokusera debatten på de litet
djupare dimensionerna. Jag vill gå utöver
''plakatargumenten'', som jag kallar för symmetri.
Det anses att problemet är löst när det är 50-50,
hälften män och hälften kvinnor, delad makt och
delat ansvar. Men det är inte så. Vi kan ta bankerna
som exempel. I bankerna är könsfördelningen
bland de anställda redan 50-50. Skulle man på
bankerna vara mer jämställda än på sjukhusen,
daghemmen eller i grundskolan där man har en
enorm kvinnodominans? Jag hävdar att man inte är
ett dugg mera jämställd på banken.
Då dyker frågan upp varför det inte är så. Den
frågan tycker jag är mycket mera intressant att
diskutera. För oss innebär jämställdhet också att
man bejakar kvinnlighet och manlighet. Man måste
våga analysera och diskutera skillnaderna. De är
ofta stora, men dess värre är de okända för många,
även för dem som deltar i debatter.
Fru talman! Låt mig ta ett konkret exempel som jag
tycker är illustrativt. Exemplet kommer från
försvarsmakten -- en totalt mansdominerad värld,
en machovärld som under sekler har byggts upp av
män. Den är uppbyggd av vapen, muskler och
teknik, som verkligen är sinnebilden för
manssamhället. Försvaret var ett av de första
områden där man verkligen gav sig på
jämställdhetsfrågan på ett mera kvalitativt och
fördjupat sätt. Man gjorde stora, lyckade
satsningar för att få in flera kvinnor, t.ex. kvinnliga
officerare. Man konstaterade mycket riktigt att
efter en tid slutade kvinnorna. Militärer är bra på
analys och forskning. De gjorde naturligtvis vad
varje logiskt tänkande människa skulle göra i ett
sådant läge. De började undersöka vad det beror
på.
Jag skall inte gå in på någon fördjupad beskrivning
av resultaten. Man upptäckte bl.a., vilket i och för
sig inte är överraskande för dem som jobbar med
sådana här frågor, att de kvinnor som kom in
försökte ''bli'' män. Det är ganska naturligt i den
miljön. Däri ligger en del av problemet. Det
accepterade inte männen. Dessa kvinnliga
officerare fick, förlåt fru talman, ett rent helvete.
Är man klok försöker man ta sig ur det.
Det har gjorts studier och man har jobbat vidare
med frågan. Det har t.ex. konstaterats att vid
plötsliga förändringar är den första frågan män
ställer sig: Vem har beslutat det här? Men det är
inte den första fråga kvinnor ställer sig. Kvinnor
undrar: Varför skall det förändras? Redan på detta
enkla plan har vi en av förklaringarna -- det finns
många, många fler -- till varför det händer så olika
saker och varför det blir så fel.
Män tenderar t.ex. att acceptera hierarkier. Om det
bara är rätt chef som har beslutat så lyder man och
ställer in sig i ledet. Det är en trygghet. Tack och
lov är kvinnor klokare än så. De accepterar inte
hierarkier med automatik. Kvinnor är mycket
bättre på nätverk. Nätverk är hotande för män, och
så uppstår det problem.
Jag menar att det här finns kvalitativa dimensioner
inom jämställdhetsarbetet som vi över huvud taget
inte diskuterar. Inom försvarsmakten jobbar man
med det här. Man har naturligtvis satt in ett
omfattande åtgärdsprogram och har en mycket
kraftfull utbildning där man går in för att stötta och
utbilda både kvinnor och män. Man slår mycket
klart fast i utvecklingsprogrammen att även inom
försvarsmakten måste kvinnor förbli kvinnor och
våga bejaka sin kvinnlighet. De måste lära sig hur
de fungerar som kvinnor och hur män fungerar.
Detsamma gäller för män. Då börjar det faktiskt
kunna fungera mycket bra.
För många som inte känner till så mycket om
försvarsmakten är det kanske en paradox att man
där ligger mycket långt framme på detta område.
Man anlitar mycket riktigt t.ex. Gunnilla Masreliz-
Steen, som är utomordentligt kunnig på det här
området. Försvarsmakten ligger också långt
framme när det gäller ledarskap. Den är inte den
gamla, hiearkiska lydarorganisationen som många
fortfarande tror. Om man ser på det politiska
systemet, finner man att vi inte har lärt oss
någonting. Titta bara på riksdagen. Vi klarar inte
ens av att föra en jämställdhetsdebatt med
någorlunda balans. Jag välkomnar Hans Andersson
i sammanhanget. Det är roligt. Det är han och jag,
och resten av debattörerna är kvinnor. Så ser det ut
varenda gång. Mina vänner, kan ni inte börja städa
i era egna partier och försöka aktiviera den andra
halvan för jämställdhetsfrågorna?
Fru talman! Tänk om det ställdes flera kvinnliga
''varför'' i jämställdhetsdebatten. Det vore ett
framsteg för jämställdheten.
Jag vill ta ytterligare ett exempel som gäller de
djupare dimensionerna. Ett problem som håller på
att bli alltmera akut är att tekniska och
naturvetenskapliga utbildningar väljs av alltför få
studerande ungdomar. Varför? Det visar sig att
mycket forskning tyder på att det faktiskt bl.a.
beror på kvinnodominansen i förskola och
grundskola. Traditionellt har inte kvinnor en
teknisk/naturvetenskaplig inriktning. Detta
påverkar ungdomarna. Man konstaterar nu att det
kanske är lärarutbildningen och skolan som är den
viktigaste faktorn i fråga om jämställdheten.
Jag skall hoppa över pigdebatten eftersom jag
tycker att den är så beklämmande och förnedrande
för kvinnor och för dem som arbetar med
hushållsarbete. Jag vägrar att bemöta de billiga
argument Berit Andnor försökte föra till torgs.
Däremot vill jag ställa en fråga angående
förslitningsskador hos kvinnor. Ja, detta skrämmer
mig också. Men jag tycker att det är viktigt att ställa
sig följande fråga: Är det kanske så att vissa
arbeten inte skall utföras av kvinnor just på grund
av att de får förslitningsskador? Det finns skillnader
mellan män och kvinnor i kroppslig konstitution
och fysiologi. Det är kanske direkt olämpligt med
dessa jobb, men kvinnorna har i många
sammanhang tvingats in i dessa jobb. De har inte
haft några andra möjligheter, och så har de fått
dessa förslitningsskador.
Fru talman! Bl.a. mot denna bakgrund känns
propositionen litet tunn och ytlig. Där finns många
vackra ord, men trots allt skapar vackra ord inga
förändringar.
Pappamånaden har försvunnit ur betänkandet.
Den var med i propositionen. Alla vet att det inte
var särskilt logiskt, men den fanns med där. Logiskt
hörde den hemma i den proposition som lades fram
samma dag om vårdnadsbidrag, men Bengt
Westerbergs prestige förbjöd att den skulle finnas
med i den. Nu har inte pappamånaden hamnat i
detta betänkande heller. Den hör hemma i
socialförsäkringsutskottet. Jag sparar den debatten
till den dag det betänkandet kommer upp i
kammaren. Men kvar finns beskäftigheten som
motiverar vår reservation 13.
Fru talman! Vi vädjar: Låt föräldrarna vara i fred.
Respektera föräldrarna som vuxna ansvarstagande
människor som själva kan besluta om vem som skall
sköta om barnen och när detta skall ske. Vi tycker
att det är minst sagt beklämmande när politiker
börjar tassa in i familjen och tala om vilken
arbetsfördelning som skall råda mellan mamma och
pappa.
Sopa i så fall framför den egna dörren! Jag menar
t.ex. de kommunala daghemmen och grundskolan.
Det är politikernas sak. Dessa platser utgör en
fullständig, total kvinnovärld. Ni politiker som
gillar att peta: Där finns faktiskt ett område väl värt
att peta i. Detta är i sanning ett problem. I stället
går ni på med pekpinnarna mot föräldrarna.
Vi tror inte heller att några problem löses genom
att byråkratisera med länsvisa s.k.
jämställdhetsexperter. Det löser inga problem.
Men det kostar dyra pengar.
Fru talman! Inte ens en gång JämO är expert på
jämställdhet. Det är allvarlig men befogad kritik.
Jag har vid flera tillfällen personligen diskuterat
med och lyssnat på JämO, och jag har frapperats
över okunnigheten när det gäller
jämställdhetsarbetets djupare och kvalitativa
aspekter. Ett exempel: JämO har vid upprepade
tillfällen åkt land och rike runt och pratat om
ABB:s T50-projekt som ett jämställdhetsprojekt.
Det har inte ett skvatt med jämställdhet att göra!
Jag har upptäckt den fullständiga okunnigheten när
jag har försökt att förklara detta. Det skrämmer
mig att det gång efter annan finns en sådan
okunnighet på ett område som denna myndighet
borde behärska. Däremot duger JämO bra som
förstamajtalare. Där är kraven inte så höga
noterade vi i måndags.
Fru talman! Låt oss sopa framför egen dörr. Titta
på talarlistan. Den är beklämmande ojämställd.
Fru talman! Låt mig avslutningsvis yrka bifall till
flera varför, till mer kvinnlighet och till våra
reservationer 13 och 15.