Herr talman! Jag kan bara konstatera att de
borgerliga företrädarna återigen vill förminska mitt
deltagande i denna debatt genom att å ena sidan
hävda att jag håller förstamajtal, å andra sidan säga
att jag är rent agitatorisk. Jag vet inte vad syftet
med detta är.
Skillnaden kan kanske vara att jag har ett oerhört
djupt engagemang i dessa frågor, att jag faktiskt
menar allvar och är övertygad om att kvinnors
ställning i det svenska samhället har försvagats. Jag
är ju inte ensam om den uppfattningen. Den finns
styrkt i en rad undersökningar, varav den senaste
kom i fredags. Så är det. Vi kan ha olika åsikter om
politikens inriktning, men jag blir något förvånad
när jag upplever det som att man tycker att
agitatoriska tal är något som bör förminskas i
debatten.
När det gäller vårdnadsbidraget fick jag frågan om
jag kunde ge ett enda exempel. Det är klart att jag
kan! Det finns inget annat förslag som har lagts
fram på senare tid som ger så oerhörda
marginaleffekter som just vårdnadsbidraget.
För det första vill jag slå fast att det varken är ett
rättvist förslag eller ett förslag som ger valfrihet.
För det andra kostar det alldeles för mycket och
bidrar inte till att fördela samhällets resurser på ett
bättre sätt.
Om man arbetar halvtid och har en lön på 6 000 kr
tjänar man ingenting alls på att arbeta i förhållande
till det vårdnadsbidrag som man får. Att arbeta blir
ointressant. Om man går upp i tid till 75 % är
arbetet värt 750 kr om lönen är 9 000 kr. Detta är
de effekter som ett vårdnadsbidrag ger.
Undersökningar som har gjorts visar ju att 450 000
av LO:s kvinnor som arbetar deltid, eller heltid
med mycket låg lön, inte tjänar någonting alls på att
förvärvsarbeta. Det är oerhört märkligt att man vill
genomföra förslag som direkt motverkar
jämställdheten i arbetslivet. Det gör detta förslag,
Rose-Marie Frebran!
Det är också märkligt att Rose-Marie Frebran inte
har satt sig in i vad ett vårdnadsbidrag egentligen
innebär för de kvinnor som är ute i arbetslivet eller
vad det innebär för jämställdheten mellan könen
och jämställdheten i arbetslivet. Det tycker jag är
det minsta man kunde begära.