Jämställdhetspolitiken

Herr talman! Ibland har 90-talet kallats kvinnornas

decennium. Många har tvivlat på att det skulle bli

så. Men jag tror faktiskt att vi år 2000 kan se

tillbaka på 90-talet som den tid då kvinnorna gjorde

inbrytningar över en bred front inom alla sektorer

i samhället och att det var då som kvinnorna också

nådde topparna.

Mycket beror på de beslut som vi fattar här i

riksdagen. Men ännu mer beror det på den

opinionsbildning som vi politiker och många andra

bedriver. Kvinnors otålighet börjar ge resultat.

Under lång tid har det rått stor enighet om målen

i jämställdhetspolitiken. Kvinnor och män skall ha

samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter

inom alla väsentliga områden i livet. Samtidigt har

vi ofta stått ganska handfallna eftersom det mesta

inte går att lagstifta om. Det handlar i stället om

attityder, och de är svårare att påverka.

Oräkneliga är de skrivningar vi gjort i de olika

utskotten i riksdagen t.ex. om skolan, forskningen,

yrkes- och utbildningsval osv. Men de har bara lett

till ett begränsat resultat.

Vi kan ta exemplet med flickor och teknik. Det

räcker inte med att bara tycka att fler flickor skall

ägna sig åt teknik. Det gäller att väcka intresset och

få flickor att inse varför det är viktigt och att det är

någonting för dem. Detta måste ske i skolan hela

vägen från förskolan och uppåt, och inte minst i

lärarutbildningen.

Det är förvisso fortfarande lång väg kvar till ett

jämställt samhälle, men nu händer det ganska

mycket. Kvinnorepresentationen i politiken

kommer att öka kraftigt efter valet. Det visar alla

rapporter från nomineringarna. Det är inte bara

Maria-Pia Boe thius och hennes ''stödstrumpors''

förtjänst, även om de säkert fungerar som en

blåslampa. Det är också resultatet av ett mycket

medvetet arbete ute i partierna.

Centern har nu den största kvinnorepresentationen

av alla partier i riksdagen, vilket vi självfallet är

mycket stolta över. Vi går vidare med målet

''hälften var'' för ögonen. Det är viktigt ur både

rättvise- och demokratisynpunkt.

Kvinnor och män är olika. Vi har olika

erfarenheter, och vi ser på världen på olika sätt. Vi

har olika syn på organisationer och hierarkier. Vi

kvinnor är inte bättre än männen -- ibland tvingas

vi att vara det för att klara oss -- men jag vill påstå

att vi är precis lika bra, fast på olika sätt. Båda

behövs för att samhället skall bli bra att leva i för

alla. Vi måste tillsammans lösa de svåra problem

som vi kommer att ställas inför nu och i framtiden.

Vi centerkvinnor i riksdagen har lämnat en

omfattande kvinnomotion med Karin Starrin som

första undertecknare. Jag kan med glädje

konstatera att mycket av det som vi framför där är

tillgodosett i det betänkande som vi behandlar här

i dag.

Den politiska representationen är en sida av

myntet. Det är minst lika viktigt att öka kvinnors

möjligheter på alla nivåer ute i arbetslivet, i

företagens, bankernas, fackföreningarnas och

arbetsgivarorganisationernas styrelser. Där är det

sämre beställt med kvinnorepresentationen.

Jag är alldeles övertygad om att om det funnits lika

många kvinnor som män i bankernas styrelser och

på toppbefattningar i bankerna under 80-talets

spekulationsyra hade inte lånekarusellen nått dessa

oanade höjder. Därmed hade inte heller fallet blivit

så stort. Vi kvinnor är nog litet mer försiktiga i det

avseendet. Det hade varit en fördel för oss alla. Vi

hade undvikit en del av alla de problem som

bankkrisen förde med sig. Det är ett exempel på

vikten av bättre jämställdhet på alla nivåer.

Den näringslivsakademi som föreslås i

propositionen är ett viktigt steg på vägen att öka

kvinnors möjlighet att nå chefsbefattningar och

komma in i den ekonomiska maktens rum.

Ibland har jämställdhetsdebatten en tendens att

koncentrera sig på kvinnors underläge. Det är synd

om kvinnor, och kvinnor drabbas på det ena eller

andra sättet. Vi kvinnor nedvärderar ofta själva

vårt eget arbete, vilket jag tycker är synd.

Pigdebatten är ett exempel på hur en sådan

diskussion kan urarta. Berit Andnor förstärkte

detta ganska kraftigt här. Jag tycker att det är synd.

Dessutom tar hon upp en rad exempel på andra

saker som skulle drabba kvinnor. Berit Andnor har

nog inte insett att både kvinnor och män gynnas av

att företagen går bra. Det är med starka företag och

tillväxt i ekonomin som både kvinnor och män kan

få jobb. Det är också därigenom som vi kan

upprätthålla vår välfärd.

Jag anser att detta självömkande och denna

nedvärdering absolut inte är någon framkomlig

väg. Vi skall i stället ta det som en självklarhet att

vi är lika bra, att vi har kompetens och att vi skall

ha samma möjligheter inom alla områden. Vi skall

föra en positiv och offensiv debatt. Vi skall

självfallet samarbeta om att matcha fram kvinnor

på olika områden. Det behövs eftersom männen

alltid har matchat fram varandra.

Om man frågar några på gatan tror de alldeles

säkert att kvinnors arbetslöshet är högre än

männens. I den allmänna debatten låter det så.

Berit Andnor förstärkte den bilden också, vilket

måste ha varit mot bättre vetande. Så är det ju inte.

Under hela denna lågkonjunktur är det männen

som drabbats värst. Skillnaden mellan mäns och

kvinnors arbetslöshet har hela tiden varit några

procentenheter till männens nackdel. Först förra

månaden när arbetslösheten minskade med ungefär

0,5 % minskade skillnaden från 3,7 % till 3,0 %.

Jag vet att det finns en viss osäkerhet i dessa siffror.

Det finns en del andra faktorer som påverkar

också. Men trots allt är det så här.

Jag förringar ingalunda kvinnors arbetslöshet. Den

är alldeles för hög. Problemen med att många

traditionella kvinnojobb försvinner i takt med

teknikutvecklingen och av andra skäl är och

kommer att bli stora. Nästa stora

rationaliseringsområde blir troligen inom den

administrativa sektorn, både i privat och offentlig

sektor. Där jobbar många kvinnor.

Det är viktigt att hela tiden vara vaksam och

erbjuda kvinnor utbildning så att de kan vara med

och slåss om de nya jobben. Men jag anser också

att vi måste vara rättvisa i den här debatten om

arbetslösheten. Annars blir inte

jämställdhetsarbetet trovärdigt.

I det här betänkandet finns en rad förslag förutom

näringslivsakademien, som jag nämnde tidigare,

som kommer att öka kvinnors möjligheter. Det

kanske viktigaste är att det slås fast att

jämställdhetsaspekterna skall beaktas i alla

politikområden.

De länsexperter, man kan kalla dem mini-JämO,

som nu skall inrättas i varje län kommer också att

bli ett betydelsefullt redskap för att öka

jämställdheten ute i hela landet. Tillsammans med

de regionala resurscentrum för kvinnor som nu

kommer att inrättas för att bl.a. främja kvinnors

företagande kan de göra en kraftfull insats för att ta

vara på den outnyttjade resurs som kvinnors

kunskaper och kreativitet är.

Andelen kvinnliga företagare måste öka från

nuvarande 15 % till minst 30 % inom en

femårsperiod. Det är ju en mycket rimlig

målsättning. Av tradition finns det en rad fördomar

och hinder för kvinnors företagande. Tillgången på

riskvilligt kapital är ett exempel. T.o.m. under den

tid när bankerna öste pengar över folk hade

kvinnor svårt att låna till sina företag. De lånade

alldeles för litet. Den tendensen finns nu också.

Nu står det väldigt mycket i regeringens proposition

om regionalpolitiken om att kvinnors företagande

skall stöttas och att alla stödformer och låneformer

skall anpassas till kvinnors företagande. Det är

mycket bra, och det är nödvändigt också.

Det är bra att JämO nu får utöva tillsyn över hela

arbetsmarknaden och att lagen blir tvingande, även

om det egentligen inte är något som vi önskar. Det

bästa vore naturligtvis att arbetsmarknadens parter

skötte detta genom avtal. De fick chansen genom

den nya jämställdhetslagen, men de tog den inte.

Erfarenheterna har visat att det inte har fungerat.

Därför tas nu det här steget, och det är nödvändigt.

Jag tror att farhågorna för att jämställdhetsarbetet

ute på arbetsplatserna av den orsaken skulle

avstanna är mycket överdrivna. I stället blir detta

en pådrivande faktor -- man vill vara bra, så att

JämO inte har något att klaga på.

Lika lön för kvinnor och män är en av 90-talets

viktigaste frågor. Arbetsmarknadens parter måste

nu ta sitt ansvar. Ingen försvarar skillnaderna i

lönenivå, men ändå består de.

Det är mycket bra att löneskillnaderna nu skall

kartläggas varje år på alla arbetsplatser med mer än

tio anställda. På det sättet ökar trycket på parterna

att genomföra förändringar. Egentligen skulle man

vilja gå längre, men Arbetsmiljöfonden har en hel

del uppdrag just när det gäller arbetsvärdering och

liknande, vilket också tas upp i betänkandet. Nu

gör vi det här, med den mycket tydliga avsikten att

kartläggningen skall följas av åtgärder som syftar

till att få bort löneskillnaderna. Det är mycket

angeläget att sedan noga följa upp resultaten.

Herr talman! Den socialdemokratiska retoriken

gick, som så många gånger tidigare, på högvarv i

Berit Andnors inlägg. Det går inte att komma ihåg

alla beskyllningar hon utsatte regeringen för, men

som en sammanfattning av hennes inlägg kan man

säga: Allt drabbar kvinnor värst. Kvinnor förutsätts

vara svaga och kan tydligen inte hävda sig på några

områden alls. Dessutom tycks det enbart vara den

offentliga sektorn som är bra för kvinnor. Det har

ju faktiskt varit så under lågkonjunkturen,

eftersom arbetslösheten till den allt överskuggande

delen faktiskt är en följd av krisen i det privata

näringslivet.

Jag hävdar alldeles bestämt att en väl fungerande

arbetsmarknad inte är könsuppdelad och att vi skall

arbeta för att bryta den könsuppdelning som finns

i Sverige och som kanske är den största i världen.

Men vi kan faktiskt också konstatera att denna

könsuppdelning nu har lett till att männen drabbas

värst av arbetslösheten.

Berit Andnor sade också något om

vårdnadsbidraget. Jag skall inte gå in på den frågan.

Vi vet att vi har alldeles olika uppfattningar. Jag

delar inte Socialdemokraternas uppfattning att

vårdnadsbidraget skulle vara någon kvinnofälla.

En sak som Berit Andnor sade om

vårdnadsbidraget tycker jag ändå är värd att

kommentera, nämligen att vårdnadsbidragen

innebär att man inte bryr sig om barnen. Jag förstår

inte var hon får det ifrån. Skulle det vara skadligt

för barnen att få vara mer tillsammans med sina

föräldrar under de första åren? Det är obegripligt.

Berit Andnor fanns inte här i riksdagen när vi hade

jämställdhetsdebatter under den förra regeringens

tid. Då hade vi att kämpa i ganska stark motvind.

Då gjordes inte särskilt mycket. Då ökade

klyftorna mellan kvinnor och män. Inflationen och

alla spekulationerna svarade för den största

omfördelningen från fattiga, alltså framför allt

kvinnor, till rika, alltså framför allt män, som

någonsin har skett.

Om det skulle bli så illa att det till hösten blev ett

regeringsskifte -- vilket jag inte tror -- skulle det

vara intressant att höra Berit Andnor här från

talarstolen försvara Socialdemokraternas

ekonomiska politik. Berit Andnor angriper de

förändringar i t.ex. a-kassan som

Socialdemokraterna själva har accepterat. Jag

hoppas att det var en felsägning -- Berit Andnor

känner väl till sin egen politik? Det är ganska

allvarligt att i debatten föra ut missledande

information.

Socialdemokraterna hade faktiskt inte särskilt

många invändningar mot det här betänkandet.

Deras invändningar var mycket marginella och

motiverar inte att man går ut så hårt som Berit

Andnor gjorde. Vi är egentligen ganska eniga om

målen, och vi är eniga om mycket av det som skall

göras. Det som skiljer oss åt är väl egentligen en del

detaljer. I politiken i övrigt har vi givetvis olika

uppfattningar, och det är väl där som

meningsskiljaktigheterna är störst.

Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till

utskottets hemställan på samtliga punkter.