Jämställdhetspolitiken

Fru talman! Berit Andnor höll verkligen ett

förstamajtal. I hennes begreppsvärld finns

ingenting av alla de missgrepp som har gjorts under

decennier när det gäller ekonomiska realiteter. Det

går inte att på så kort tid som tre år klara av att rätta

till alla felaktigheter. Den nuvarande regeringen

ärvde en ekonomi i nästan fritt fall.

Berit Andnor har också en väldigt lättsinnig

inställning till förslagen i

jämställdhetspropositionen, speciellt när det gäller

frågan om lönediskriminering. Berit Andnor talar

hela tiden om arbetslösheten, som tyvärr är en

effekt av många års misslyckanden. Men

lönediskrimineringen måste vi komma åt vilken

form av konjunktur som vi än har.

Av de två tidigare talarna utgör Stefan Kihlberg,

trots att han inte tycks förstå det, verkligen ett

exempel på den manliga överordningen. Bockfoten

sticker fram, när han så nedvärderande talar om

t.ex. Jämställdhetsrådet, bara därför att där finns så

få män.

För 75 år sedan, i maj 1919, fattade riksdagen

beslut om kvinnlig rösträtt. Inget nytt under solen,

brukar man säga, och ett faktum är att ett

kvinnoparti bildades 1927: Föreningen

Kvinnolistan. Det var dels en rad frisinnade

kvinnor, de flesta med anknytning till den s.k.

Fogelstadgruppen, dels en rad kvinnor som

företrädde kvinnliga fackliga organisationer.

Bakgrunden till det då djärva försöket med

kvinnolistan var den besvikelse som man på

radikalt kvinnligt håll kände över att den efter så

mycken strid uppnådda kvinnorösträtten inte hade

medfört några större förändringar i riktning mot

likaberättigande mellan könen. Bl.a. rasade

kvinnorna mot ett krav från socialdemokratiskt håll

om att man skulle förbjuda gift kvinna att inneha

statstjänst. Här finns naturligtvis roten till synen på

mans- och kvinnolöner.

Steget är naturligtvis långt från det Fattigsverige,

där kvinnoreformerna än gång tog sin början, fram

till dagens välfärdssamhälle. Men det finns ändå ett

slags oföränderlighet i det förändrade.

Könsrelationerna verkar fortfarande enligt

gammalt mönster, dvs. med en kvinnlig

underordning om än på en högre materiell nivå.

Man kan se att arbetet för jämställdhet hela tiden

har varit enkelriktat och begränsat till kvinnornas

villkor. Det var deras frigörelse från familjen och

deras uttåg till arbetsmarknaden som alla reformer

handlade om. Männens liv skulle inte påverkas.

Delvis var nog detta en medveten och kanske

nödvändig strategi från den tidiga kvinnorörelsens

sida. Kvinnornas chans att få gehör för

förändringar berodde på deras försäkringar om att

allt annat skulle förbli oförändrat. Den tanken är

naturligtvis absurd. Man kan inte ändra

livsvillkoren för den ena halvan av befolkningen

utan att den andra halvan påverkas. Eller med

andra ord: Om man gör lönearbetet tillgängligt för

de traditionellt uteslutna, kvinnorna, utan att

samtidigt göra familjeansvaret till en plikt för de

traditionellt befriade, männen, blir följden

dubbelarbete samt ständigt dåligt samvete och

frustration för de yrkesverksamma kvinnorna. Så

har det ju också blivit. Vi har fått s.k.

sandwichkvinnor, som kläms från två håll: på den

ena sidan hemmet och familjeansvaret och på den

andra sidan arbetet.

Hur ser det ut i dag? Man träffar ofta unga flickor

som säger: Vi lever i ett jämställt samhälle, och det

är er generation som inte kunde ta till vara era

möjligheter. Om jämställdhet rådde i vårt land,

skulle kvinnors och mäns fördelning vara tämligen

jämn när det gäller sådana saker som yrken,

arbetsvillkor och inkomst. Men de yrken som

kvinnor är verksamma i skiljer sig från männens i

hög grad. Arbetsmarknaden har en kvinnosida och

en manssida. Vidare finns kvinnorna i ett betydligt

mer begränsat spektrum av yrken än männen.

Inflytandet över arbetets uppläggning och

arbetstiderna är dessutom mindre och lönen lägre

för kvinnor.

Försörjartanken lever fortfarande kvar i

värderingen av mäns roller, även om de flesta

familjer inte klarar sig på en lön utan har två

försörjare. Men som en omedveten värdering finns

försörjartanken ändå kvar. Det är mannen som

skall tjäna mer. Hans arbete skall vara mer

värdefullt än kvinnans.

Om jämställdhet rådde i vårt samhälle skulle

kvinnors och mäns fördelning vara tämligen jämn

när det gäller sådant som hushållssysslor och

barnavård. Men den genomsnittliga tiden totalt sett

för hemarbete är mer än tio timmar längre per

vecka för kvinnor än för män. När det gäller

hushållsarbete och barnomsorg är skillnaden

särskilt markerad -- kvinnornas insats är mer än

dubbelt så stor som männens.

Av en undersökning av professor Marianne

Frankenhaeuser framkommer att kvinnornas

stresskurvor inte går ned när kvinnorna kommer

hem från arbetet, utan de ligger kvar på en hög

nivå. Motsvarande kurvor för männen sjunker

däremot drastiskt. Dessa faktorer ligger

naturligtvis bakom den ökande ohälsan bland

kvinnor.

Om jämställdhet rådde skulle kvinnors och mäns

fördelning vara tämligen jämn beträffande ägande

och representation i politiska och i andra

församlingar. Men det har visat sig att kvinnorna

inte på långa vägar når upp till männens kontroll

över produktionsresurserna.

När det gäller representationen i olika församlingar

går det knappast att tala om en könsmässigt jämn

fördelning vare sig i politiska eller i fackliga

församlingar.

I vårt samhälle har män makten, och de ingår

därmed i den överordnade grupp vars normer blir

samhällets normer för hur man bör vara och vad

man bör göra för att bli betraktad som normal.

Det blir allt fler kvinnor som är missnöjda med

alltför stora orättvisor och med hur långsamt det

går att få till stånd förändringar. Allt fler män

vantrivs i mansvärldens tvångströjor. Detta att

kvinnor och män är olika skulle inte behöva vara ett

problem. Det skulle i stället kunna vara en källa till

ett berikande samarbete. Kvinnors inre ''manliga''

aspekter behöver bejakas, liksom mäns inre

''kvinnliga'' aspekter.

Den här processen mot jämställdhet tar tid. Det

handlar till syvende och sist om att förändra

människors attityder och värderingar. Alla har vi,

även vi som sitter här, invanda värderingar som

spelar spratt för oss. Till det positiva som hänt hör

Bengt Westerbergs förslag om skärpta insatser för

jämställdheten.

Det utskottsbetänkande som vi nu behandlar

bygger på jämställdhetspropositionen Delad

makt -- delat ansvar. I propositionen sägs det att

jämställdhetsarbetet framöver i ökad utsträckning

måste ta hänsyn till det ojämna maktförhållandet

mellan könen och till kvinnors och mäns skilda

villkor i samhället. Det innebär att kvinnors

inflytande måste öka och att deras villkor, t.ex i

arbetslivet, måste förbättras. Det innebär också att

männen måste dela ansvaret för arbetet med hem

och barn.

Det övergripande målet för jämställdhetspolitiken

är att kvinnor och män skall ha samma rättigheter,

skyldigheter och möjligheter på alla väsentliga

områden i livet. För att uppnå detta måste makt och

inflytande, liksom ansvaret för arbetet med hem

och barn, fördelas jämnt mellan könen. Kvinnor

och män skall ha samma möjligheter till

ekonomiskt oberoende och lika villkor och

förutsättningar i arbetslivet liksom lika tillgång och

möjligheter till utbildning. Ett mål är också att

uppnå frihet från sexualiserat våld.

Den otålighet som finns -- i synnerhet bland

kvinnor, men också bland män -- inför den

långsamma takten i jämställdhetsarbetet måste tas

på allvar av statsmakterna, av organisationer och

enskilda och, inte minst, av enskilda män, skriver

regeringen i sin proposition. I detta instämmer

utskottet.

JämO förstärks. I motsats till Stefan Kihlberg har

jag stor tilltro till vår nya JämO. Jag tycker att hon

redan nu har synliggjort väldigt mycket av

skillnaden mellan hur män och kvinnor behandlas.

Jag känner också stor tillfredsställelse över att hon

har förklarat sig villig att driva

lönediskrimineringsärendena.

JämO får i fortsättningen rätt att övervaka att

jämställdhetslagen följs på hela arbetsmarknaden,

också i de fall där parterna på arbetsmarknaden

träffar kollektivavtal om jämställdhet. Med dagens

regler kan JämO inte utöva tillsyn när det gäller

arbetsgivarnas skyldighet att bedriva ett aktivt

jämställdhetsarbete på arbetsplatser där det finns

sådana här kollektivavtal. Det har onekligen varit

så att kollektivavtal har träffats som haft som enda

syfte att undgå JämO. Bristen på jämställdhet samt

de orättvisa kvinnolönerna har ofta byggt på ett

motsatsförhållande mellan kvinnor och män. Där

har manliga arbetsgivare och manliga arbetstagare

haft gemensamma intressen.

Det är väldigt glädjande att Socialdemokraterna

äntligen har gått med på den här förändringen av

jämställdhetslagen. Men, Hans Andersson, ni var

inte med från början på den här båten. När

Folkpartiet och Centern drev dessa frågor 1979 var

faktiskt både Vänsterpartiet och

Socialdemokraterna emot inrättandet av JämO. Ni

tyckte då att det var en byråkratisk apparat. Sent

skall syndaren vakna, som det heter.

I jämställdhetslagen införs det också en regel om att

arbetsgivare med tio eller fler anställda årligen skall

kartlägga löneskillnaderna mellan kvinnor och män

på arbetsplatsen. Kartläggningen skall avse en

jämförelse av lönerna för kvinnor och män i skilda

typer av arbete och för olika kategorier av

arbetstagare. Naturligtvis skall resultatet

analyseras och diskuteras. Vad vi har gjort är att vi

har tvekat inför införandet av en sådan lagregel.

Det måste ju vara svårt, för att inte säga omöjligt,

att med vite tvinga fram något som kunde förtjäna

att benämnas analys. Kravet finns dock

fortfarande.

JämO får också rätt att i samma rättegång föra talan

på annan grund än könsdiskriminering, t.ex talan

enligt anställningsskyddslagen eller

föräldraledighetslagen -- som nu ofta av

arbetsgivare används i diskriminerande syfte.

Arbetsmiljöfonden kommer att få i uppdrag att

avsätta medel för forskning, utvecklingsarbete och

kunskapsspridning i frågor som rör just

löneskillnader mellan kvinnor och män,

lönebildning och arbetsvärdering. Det finns ju en

mängd olika typer av arbetsvärdering. Olika typer

passar olika på olika arbetsplatser och inom olika

områden.

En annan sak som jag tycker är väldigt viktig och

som ingen har tagit upp här är att det görs särskilda

satsningar för att förbättra villkoren för kvinnor

med funktionshinder och för att öka deras

inflytande på olika områden i samhället.

Vidare kommer man att föreslå en utredning om

kvinnors makt, eller brist på makt, och om en

näringslivsakademi för att stimulera till en ökning

av andelen kvinnliga chefer.

I jämställdhetspropositionen föreslås också

förändringar i föräldraförsäkringen. Bl.a. gäller det

införandet av en s.k. pappamånad. Förslaget

innebär en markering av barnets behov av båda

föräldrarna, av mannens rätt att vara med sina barn

och av kvinnans rätt att bli betraktad som en

jämlike på arbetsmarknaden. Förslaget om

införandet av en pappamånad har vi i

arbetsmarknadsutskottet dock överlämnat till

socialutskottet för behandling. Därför kommer den

frågan inte att behandlas i dag.

Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i

utskottets betänkande.