Herr talman! Kan man kompromissa om
jämställdheten? Kan man ena dagen lägga fram
förslag som får jämställdheten mellan könen att ta
stora steg tillbaka och andra dagen försöka skyla
över det med att föreslå åtgärder som i sig är riktiga
ur jämställdhetssynpunkt men som måste betraktas
som mindre genomgripande? Uppenbarligen
försöker sig jämställdhetsminister Bengt
Westerberg på detta konststycke.
Vi socialdemokrater anser att regeringens
proposition om jämställdheten måste ses mot
bakgrund av dess politik i övrigt. Propositionen är
ett utslag av att regeringen inom jämställdhetens
mer lättskötta domäner försöker lägga plåster på en
utveckling som egentligen kräver både operation
och stödförband. Det är bara att konstatera att tre
år med regeringen Bildt inneburit att kvinnornas
ställning kraftigt försvagats och att det har varit och
är bakslagens tid för kvinnorna.
Under tre år har vi nu sett starten på ett gigantiskt
systemskifte, som i flera avseenden har drabbat och
kommer att drabba kvinnorna hårdast. Den
borgerliga regeringens politik leder till ett samhälle
med massarbetslöshet, nedrustad gemensam sektor
och ökade klasskillnader, ett tudelat samhälle, ett
råare och kyligare Sverige.
Under regeringen Bildts mandatperiod försvinner
10 % av alla jobb i Sverige. Det betyder enligt
OECD att tre gånger så många arbeten förvinner
här som i länderna i EU.
Över 600 000 människor står nu utan arbete.
140 000 personer är långtidsarbetslösa. 90 000
ungdomar är öppet arbetslösa.
Deltidsarbetslösheten ökar. Förvärvsfrekvensen
sjunker för både kvinnor och män. 139 000 kvinnor
har lämnat arbetskraften på två år. Detta är ett
förödande betyg för regeringen.
Varje människa, oavsett kön, skall ha rätt att leva
sitt liv i frihet och oberoende. När 13--14 % av
arbetskraften saknar ett riktigt jobb är detta det
verkliga hotet mot kvinnors ställning i samhället.
Ett eget arbete med en lön som går att leva på är
grunden för vår frihet och vårt oberoende, på
samma sätt som det är det för männen.
Massarbetslösheten är därför ett dråpslag mot
jämställdheten och välfärden.
Sambandet mellan den gemensamma sektorns
omfattning och kvinnors ställning i samhället är
odiskutabelt. För jämställdheten i arbetslivet är en
välutbyggd och väl fungerande gemensam sektor av
avgörande betydelse. Regeringen räknar med att
34 000 personer i år mister sina anställningar i
kommuner och landsting. Under 1992 och 1993
försvann 68 000 jobb. Detta innebär att den
gemensamma sektorn minskar med över 100 000
arbeten under dessa tre år. Ytterligare 60 000 jobb
skall bort till 1998. Det är en nedmontering av det
gemensamma som inte bara motiveras av den
ekonomiska krisen utan som också sker av
ideologiska skäl. Privatisering och minskad
gemensam sektor är ett mål i sig för regeringen
Bildt.
Förslaget om s.k. pigavdrag är en logisk följd av
regeringens synsätt. Den som inte har råd att anlita
hemhjälp skall med sina inbetalda skatter
subventionera hemhjälpen för dem som har det
bättre ställt. Segregationstendenserna är redan
tydliga inom bostadsområdet, skolan och
barnomsorgen. De skall nu fortsätta på
arbetsmarknaden genom ett system med ett
lågavlönat, privatanställt tjänsteproletariat,
sannolikt till övervägande del bestående av
kvinnor.
Regeringen försämrar arbetsrätten och skapar nya
tillfälliga anställningar. Avsikten är att göra den
anställda mer otrygg, minska löntagarnas
inflytande och stärka arbetsgivarnas ställning.
I dagens läge får allt fler en lösare anknytning till
arbetsmarknaden. Två av tre lediga jobb är
tillfälliga anställningar. Detta tillsammans med de
nya reglerna om uthyrning av arbetskraft försvårar
möjligheterna för många att få ett rejält fotfäste på
arbetsmarknaden. Detta gäller framför allt kvinnor
och invandrare.
Regeringens förslag till ny arbetslöshetsförsäkring
drabbar i synnerhet kvinnor. Vilka konsekvenser
som förslaget får för män respektive kvinnor har
inte redovisats i regeringens förslag. Analyser är
obefintliga även i detta förslag. Detta är desto mer
anmärkningsvärt som regeringen i den
jämställdhetsproposition som vi just nu behandlar
framhåller följande: ''Förslag och beslut inom olika
politikområden bör analyseras ur ett
jämställdhetsperspektiv för att klarlägga
konsekvenser för kvinnor respektive män. Det bör
ske på såväl central som regional och lokal nivå.''
I praktiken visar nu regeringen att dessa ord inte är
värda någonting alls. Ett omfattande förslag att
försämra arbetslöshetsförsäkringen, som i allra
högsta grad berör kvinnorna, innehåller inte ett
enda ord om vad förslaget innebär för kvinnor.
Regeringens förslag är ett bakslag för kvinnorna på
flera sätt. Eftersom många kvinnor har en sämre
förankring på arbetsmarknaden kommer de i
fortsättningen att få svårare att uppfylla de
arbetsvillkor som regeringen föreslår. Det blir med
andra ord svårare att få ersättning, vilket kommer
att drabba kvinnor mer än män.
Reglerna om hur normalarbetstiden skall beräknas
drabbar främst dem som arbetar deltid; 90 % av
dem är kvinnor. För 85 000 personer som i dag
fyllnadsstämplar -- nästan alla kvinnor -- är det bara
en tidsfråga innan de förlorar rätten till ersättning.
Reglerna om att s.k. jämställd tid bara berättigar
till en period en gång kommer främst att drabba
dem som finns i aktiva åtgärder och
småbarnsföräldrar. Tiden med föräldrapenning
betraktas nämligen som jämställd tid. Kvinnorna är
överrepresenterade i aktiva åtgärder i förhållande
till män och drabbas därför mest.
Detta är sanningen bakom regeringens prat om att
man nu skall införa en allmän, obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring. Det spelar ingen roll vad
man kallar saker och ting -- det är innehållet som är
det intressanta. Och när det gäller den nya
arbetslöshetsförsäkringen är sanningen att den
kommer att omfatta ett mindre antal personer
samtidigt som ersättningarna kommer att bli lägre
och begränsas i tiden. Sanningen är att det handlar
om att spara pengar. Och de som skall betala är de
deltidsarbetslösa och de som har svårt att skaffa sig
fotfäste på arbetsmarknaden -- kvinnorna.
Förslaget om vårdnadsbidrag är ytterligare ett slag
mot kvinnorna och barnen, en medvetet gillrad
kvinnofälla. Vårdnadsbidraget ger varken rättvisa
eller valfrihet. Och det syftar absolut inte till att
främja jämställdheten mellan könen. Det bygger
inte ens på omtanke om barnen. Dessutom kostar
det 3,7 miljarder och är ofinansierat!
För LO:s 450 000 kvinnor som arbetar deltid blir
det knappast lönsamt att arbeta. Det gäller också
heltidsarbetande kvinnor i låglöneyrken. Det blir
också svårare för kvinnor att ta sig in på
arbetsmarknaden och lättare att få sparken
därifrån.
Redan i dag får många unga kvinnor när de söker
arbete frågan om de tänker skaffa barn. Om de
svarar ja är oddsen för att få arbetet låga. I och med
att rätten till tjänstledighet kommer att förlängas
till tre år om regeringens förslag går igenom blir det
ännu svårare för unga kvinnor att få fotfäste på
arbetsmarknaden.
Jämställdhetspolitik får inte bara vara vackra ord
och fromma förhoppningar. Den måste finnas med
i all politik och inom alla samhällsområden. Det går
inte att säga en sak och sedan föra en politik på
olika områden som gör att jämställdhetsarbetet går
bakåt. Det är ett rent hyckleri. Om regeringen
säger att alla förslag och beslut skall analyseras ur
ett jämställdhetsperspektiv bör man väl åtminstone
hitta några antydningar åt det hållet i regeringens
förslag? Jämställdhetspropositionen måste ses mot
den bakgrund som jag nu tecknar.
Jämställdhet tycks för jämställdhetsministern och
regeringen till stor del handla om chefsutbildning,
lagregler och mer resurser till JämO. Det är
självklart viktigt, men det finns något som är
viktigare. Och det handlar om de många
kvinnornas vardagliga problem. Det handlar om de
kvinnor som finns inom LO, ofta i monotona jobb
med låga löner. Det handlar om de kvinnor som
kämpar för att få fotfäste på arbetsmarknaden. Det
handlar om de kvinnor som inte får pengarna att
räcka till och som ser dagisplatsen hotad. Det
handlar om de kvinnor som kämpar med
förslitningsskador och inte får någon rehabilitering.
Det handlar om de kvinnor som inte får den vård
de behöver för sina sjukdomar och om de kvinnor
som inte får någon hemhjälp trots att behoven
finns.
Kort sagt: det handlar om de många kvinnornas
problem som hänger nära samman med vilken
samhällsklass de tillhör. Klass och kön verkar vara
ett okänt problem för regeringen.
Dessa kvinnor vill ha ett jobb som de kan försörja
sig på, ett jobb som inte sliter ut kropp och själ. De
kämpar för att få fotfäste på arbetsmarknaden och
ser nu tryggheten hotas av en försämrad
anställningstrygghet, en sämre a-kassa och en
sämre arbetsskadeförsäkring. De ser sina
möjligheter till förvärvsarbete minska genom
nedskärningar i den gemensamma sektorn, höjda
dagisavgifter och en rekordhög arbetslöshet. De
känner att deras arbete inte är något värt när
vårdnadsbidraget gör att det inte lönar sig att
förvärvsarbeta. De ser männen komma in först till
läkaren och resurserna till företagshälsovården
försvinna. De ser att männen får en allt större del
av hemtjänsten och av andra gemensamma
resurser.
Folkhälsorapporten, som publicerades i fredags,
visar ett ökande gap vad gäller hälsan mellan olika
socioekonomiska grupper. Med andra ord: den
visar att hälsan är klassrelaterad och att
klasskillnaderna ökar framför allt mellan kvinnor.
Med en regering vars politik slår hårdast mot dem
som står längst ner på klasstrappan,
arbetarkvinnorna, förvärras situationen för dessa
oavbrutet.
Vad svarar regeringen och jämställdhetsministern
dem? Var finns alla dessa kvinnor -- de arbetslösa,
undersköterskan, lokalvårdaren, affärsbiträdet och
fabriksarbeterskan -- i regeringen Bildts Sverige?
Var finns de i jämställdhetspropositionen? Skall de
ta pigjobb och sänka sina löner för att få jobb, eller
skall de stanna hemma vid spisen? När kommer
reformerna för dessa kvinnor -- den överväldigande
majoriteten av Sveriges kvinnor?
Det är detta vi socialdemokrater menar med vår
kritik av regeringens jämställdhetsproposition.
Den är i vissa delar bra, men allt faller platt till
marken när regeringens politik i övrigt -- i de delar
som har genomgripande och avgörande betydelse
för människors liv -- direkt motverkar
jämställdhetsarbetet och hotar kvinnornas ställning
i samhället.
Vi har väntat länge på att se något initiativ från
regeringens sida inom jämställdhetsområdet. Det
började storstilat i regeringsförklaringen 1991. Då
sades det att den höga förvärvsfrekvensen bland
kvinnor är en viktig tillgång för Sveriges ekonomi
och att jämställdhet är ett centralt mål som kräver
uppmärksamhet när arbetslösheten växer.
Det var det rakt motsatta som hände. I
regeringsförklaringen hösten 1993 hade regeringen
även i ord övergivit det som man i handling för
länge sedan hade övergivit. Det fanns inte ett ord
om jämställdhet.
I riksdagsdebatterna har det däremot hela tiden
hänvisats till att det i jämställdhetspropositionen
kommer att hända saker. I den skulle förslagen
komma. Det är bara att konstatera att de konkreta
förslagen inte heller denna gång har motsvarats av
de vackra ord som har föregått propositionen.
Varken de konkreta förslagen om ändringar i
jämställdhetslagen eller om anslagen till
jämställdhetsområdet är tillräckligt långtgående.
Därför finns det till detta betänkande en rad
reservationer från oss socialdemokrater.
När det gäller förändringarna i jämställdhetslagen
anser vi att orsakerna till löneskillnaderna inte bara
skall kartläggas, utan de skall också analyseras. Om
inte det görs blir det ett arbete som stannar av
halvvägs. Därigenom försämras möjligheterna att
förändra de förhållanden som kartläggningen av
löneskillnaderna är avsedd att rätta till. Detsamma
gäller den begränsning av
kartläggningsskyldigheten som den borgerliga
majoriteten vill införa. Det är en begränsning som
skulle undanta ett stort antal arbetsplatser från
kartläggningen, framför allt inom den privata
servicesektorn där många kvinnor har sitt arbete.
Dessutom borde det vara en självklarhet att den
som anser sig otillåtet lönediskriminerad skall ha
rätt att, av arbetsgivaren, få en skriftlig uppgift om
lön eller andra anställningsvillkor och de faktorer
som har påverkat lönen. Utan en sådan regel i lagen
blir det svårt att kontrollera om en viss lön strider
mot lönediskrimineringsförbudet.
Vi anser också att regeringen borde återkomma till
riksdagen med förslag som skulle innebära att det
vid bedömningen av otillåten lönediskriminering
skulle vara möjligt att jämföra arbetsuppgifternas
lönesättning hos någon annan arbetsgivare inom
samma bransch. Lagreglerna har annars ett
begränsat värde eftersom de endast avser
jämförelser hos samma arbetsgivare.
Vi socialdemokrater anser att anslagen till JämO
bör utökas ytterligare utöver regeringens förslag.
Vi anser också att anslagen till de politiska
kvinnoorganisationerna, kvinnojourerna --
ROKS -- och RFSU bör utökas -- detta mot
bakgrund av det betydelsefulla arbete som dessa
organisationer utför.
Anmärkningsvärt är också att det i
jämställdhetspropositionen helt saknas förslag som
omfattar invandrarkvinnorna. Även i denna del har
vi en reservation.
Vi ställer upp på regeringens förslag om
länsexperter för jämställdhetsfrågor, men vi anser
att det är nödvändigt att påpeka att dessa
funktioner, om de skall vara meningsfulla, måste
integreras i de i den regionalpolitiska propositionen
föreslagna regionala resurscentrumen för kvinnor.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att
regeringens konkreta förslag till förändringar i
jämställdhetslagen, liksom anslagen inom
jämställdhetsområdet, är otillräckliga och inte
tillräckligt långtgående.
Fru talman! Vi socialdemokrater står naturligtvis
bakom samtliga reservationer, men för att minska
voteringstiden yrkar jag bifall till de
socialdemokratiska reservationerna 1, 9, 10, 11, 12,
18 och 21.