Herr talman! Låt mig upprepa att det inte är någon
arbetsgivare, inte heller de med färre än tio
anställda, som är befriade från kraven på att främja
jämställdhet. Det finns generella krav som
omfattar alla arbetsgivare.
Lönediskrimineringsförbudet gäller likaså alla
arbetsgivare.
Men frågan är vilka som skall lägga fram en
jämställdhetsplan och i denna redovisa
kartläggningen av löneskillnader och de åtgärder
som skall vidtas. Vi har valt att gå på samma gräns
som socialdemokraterna tidigare gjorde när kraven
på jämställdhetsplan infördes. Vi tycker att den är
rimlig. Det finns också särskilda hänsyn till
enskilda, deras krav på integritet osv., som gör att
ju mindre företagen är desto svårare blir det att ta
dessa hänsyn. Jag tycker att det talar för att den
gräns vi har valt är rimlig.
Hans Andersson ställde också frågor om vilka
effekter annan lagstiftning kan ha. Låt mig säga
följande om lagen om anställningskydd.
Innebörden av undantagskretsen är att
arbetsgivaren får undanta två personer som enligt
arbetsgivarens bedömning behövs för att företaget
skall kunna fortleva. Det är inte så att arbetsgivaren
får plocka ut två personer som arbetsgivaren vill bli
av med. Jag har svårt att se att denna möjlighet för
arbetsgivare -- som är betydelsefull för de små
arbetsgivarna -- skulle kunna användas för att
diskriminera kvinnor. Det är två personer som
behövs i företaget som får undantas. I övrigt gäller
de vanliga turordningsreglerna. Det är de som
utgör skyddet för de enskilda kvinnorna. Där har
det i praktiken inte skett några förändringar. De
komplikationer Hans Andersson talar om tror jag
inte existerar på denna punkt.