Fru talman! Jag beklagar om jag till min natur är
glad och positiv. Det kanske egentligen inte alltid är
fel att vara det i kammaren. Jag vill också erinra om
något jag sade tidigare. I snabbprotokollet som kom-
mer i morgon kan Bo Könberg läsa att jag inledde
mitt anförande med att säga att jag beklagade att jag
kunde konstatera att vi hade rätt. När man beklagar en
sak är man inte jätteglad, utan då beklagar man fak-
tiskt att situationen är som den är.
Jag hade gärna sett att vi hade kunnat behålla
prisvapnet och införselvapnet även i fortsättningen.
Det har, som jag sade, varit en av grundpelarna i en
framgångsrik alkoholpolitik, som grundar sig folkhäl-
soarbete. Jag tycker inte att vi ska behöva misstänk-
liggöra varandra i de frågorna. Det vore väldigt
olyckligt.
Det hade nog inte räckt att vinka med ett finger,
utan jag tror att det hade behövts förhandlingar och
diskussioner. Men ju längre frågan drog ut på tiden
och ju längre man förhalade den, desto större blev
också irritationen hos kommissionen. Kanske ageran-
det att dra ut på det så länge i förlängningen äventy-
rande uppgörelsen.
Jag tror att man skulle ha börjat förhandlingarna
och diskussionerna redan förra hösten på ett mer
intensivt sätt. Då hade vi också haft tid att vidta andra
alkoholpolitiska åtgärder för att kunna möte de pro-
blem som uppstår.