Fru talman! Jag är väldigt väl medveten om att
man har olika synsätt i olika EU-länder i fråga om
både alkoholpolitik och narkotika. Det är därför som
den här typen av frågor bör vara en nationell angelä-
genhet och inte en gemensam EU-fråga. Det är också
därför vi har artikel 152 i Romfördraget, en artikel
som vi bör arbeta för att försvara.
Då säger Ulla Vester: Vi är där vi är. Vi måste nu
anpassa oss. Varför vågar man inte från regeringens
sida vara lite bråkig - ja, lite bråkig - på EU-nivå och
försvara något som är väldigt viktigt ur svensk syn-
punkt? Det här är något som gäller alla frågor där
Sverige måste backa, där man aldrig vågar driva
något. Det här är en fråga där man verkligen borde
försöka göra något, för här finns det en stor förank-
ring i Sveriges riksdag.
Sedan handlar det också om hur EU-samarbetet
fungerar. Är det verkligen bra när en EU-
kommissionär är den som någonstans ska besluta om
en så här viktig fråga? Hur driver Sverige på för att
förändra den ordningen, alltså att det fattas beslut på
som jag tycker väldigt dåliga grunder, beslut som kan
variera från tid till tid och från kommissionär till
kommissionär?
Jag tycker att vi ska stå upp här, vara rakryggade,
försvara artikel 152 i Romfördraget och våga driva
den här frågan framåt. Det handlar också om hur EU
samarbetar. Den svenska ståndpunkten bör vara att
man inte ska acceptera att EU-kommissionen i en
sådan här fråga har den makt den har - eller den makt
den faktiskt får på grund av att medlemsländerna inte
agerar annorlunda än vad den svenska regeringen vill
göra i dag.