Fru talman! Jag vill börja med att instämma i det
yrkande om bifall till reservation 3 vid betänkandet
som Ingvar Svensson redan har framfört.
Jag vill sedan ta er med till min uppväxt någon-
stans i Sverige - jag har flyttat från plats till plats. Det
gäller två goda kamrater. Den ena var en grabb som
jag var väldigt god vän med. Han hade aldrig sällskap
med några flickor, och jag såg honom inte heller titta
i några porrtidningar som vi andra grabbar gjorde.
Han och jag pratade inte heller om vem vi skulle
dansa med eller något sådant. Men för hans skull har
jag fått näsblod, för någon kallade honom "den där
bögen". Det var min kompis, och för en kompis stäl-
ler man upp även om det kostar näsblod.
Den andre kamraten gick till en fyrkantig låda i
byn där jag bodde. Den var vit på utsidan. Jag var
aldrig in i den, så jag vet inte hur det såg ut i den. Det
stod "Filadelfia" på utsidan. Han fick inte svära, och
jag tror inte att han fick titta i porrtidningar; det vet
jag inte säkert. Han blev föraktad för att han trodde
på en svart bok som ingen av oss andra läste. Den
fanns väl någonstans i hemmet, men den var obekant
för oss.
En gång när jag gick i nian skälldes han för att va-
ra religiös och konstig. Han fick t.o.m. en gliring från
en lärare. Då ställde jag upp för honom. Det kostade
mig inte näsblod den gången, men det hade gärna fått
göra det.
Även om jag då inte själv delade någon av de
övertygelser som människor kan ha - nu delar jag en
av dem - tyckte jag att det skulle vara fruktansvärt
om någon skulle bli terroriserad, mobbad eller på
annat sätt illa behandlad av ett sådant skäl. Jag var då
beredd att kämpa mot detta och är det fortfarande.
Fru talman! För att komma till saken vill jag säga
att all hets mot en människa, också mot den homo-
sexuelle, självfallet är att fördöma. Jag beklagar djupt
att det inte fanns möjligheter till en samsyn och att
hitta någon liten motivering som skulle göra det möj-
ligt att få med Kristdemokraterna. Vi såg religionsfri-
heten hotad, och vi ser den fortfarande hotad. Jag har
inte blivit lugnare av att höra på debatten.
Det som regeringen har gjort i propositionen, det
som konstitutionsutskottet har gjort i betänkandet och
det som vi nu säger i kammaren och vi alla har lyss-
nat till från företrädarna för partierna, allt detta till-
sammans, kommer att utgöra ett förarbete den gång
en präst, en pastor, en imam eller en rabbin står inför
rätta för att ha sagt att det är synd att leva som homo-
sexuell. Den risken är uppenbar.
Vår kollega Tasso Stafilides, som snart ska få or-
det efter mig, säger på första sidan av tidningen Nya
Dagen att det ska bli straffbart att kalla homosex för
synd. Har han rätt? Är det verkligen så?
Man blir inte mycket klokare efter att ha hört Per-
Samuel Nisser, Ingvar Svensson och Åsa Torstensson
säga att det är fråga om en inskränkning av yttrande-
och religionsfriheten.
Nisser och Svensson är negativa till inskränkning-
en medan Åsa Torstensson är mycket positiv. Per
Lager yttrade sig inte om huruvida det är frågan om
en inskränkning. Helena Bargholtz sade mycket tyd-
ligt att det inte är en inskränkning av yttrandefriheten
och förkunnelsefriheten och att hon inte kan begripa
hur någon annan kan tolka det på det viset. Barbro
Hietala Nordlund medgav mycket tydligt att det är en
inskränkning av yttrandefriheten, men att den är rim-
lig. När det gäller religionsfriheten får vi det tröstan-
de och lugnande beskedet att det vanligtvis inte är
några problem. Det blir inte lätt för en domare att
säga om situationen är vanlig eller inte vanlig eller
var gränsen går. Jag kunde inte se om Kenneth Kvist
menade att det var en inskränkning eller inte.
Det är alltså olika tolkningar. Tasso Stafilidis
tolkning är lika god som någon annans. Han sitter i
lagutskottet. Jag är rädd att den tolkningen riktig. Den
som säger att Bibeln säger att den handlingen, det
sättet att leva, är syndigt skulle säga någonting som är
missaktning. Vi talar inte bara om hets, inte bara om
hot och inte bara om det grova. Vi talar om att säga
någonting som sårar en annan människa. Det är vad
som är missaktning.
Jag kan mycket väl tänka mig att en homosexuell
känner sig sårad och känner att det är det är missakt-
ning om någon ifrågasätter hans livsstil. Men jag
menar att jag i ett demokratiskt samhälle måste kunna
få medge att andra sårar mig eller säger något
missaktande om mig och min religiösa tro eller val av
livsstil. Också den homosexuelle måste acceptera att
den här kritiska hållningen finns. Men det får natur-
ligtvis aldrig gå över i det som jag vill definiera som
hets med hot, våld och otidigheter.
I majoritetstexten står det, som vi har hört flera
gånger citerat: "När det gäller predikosituationen
torde det, enligt utskottets mening, normalt komma
att ligga utanför det straffbara området att citera reli-
giösa urkunder och endast uppmana åhörarna till att
följa urkundernas inriktning." Tänk vad vi hade spa-
rat tid och mejl om det inte stått "torde", "normalt"
och "endast".
Dessa tre ord har av mer än en åhörare eller talare
sagts vara petitesser. Om de inte stått där hade Krist-
demokraterna med glädje accepterat detta. Men frå-
gan är vad som är "normalt", vad som är "vanligtvis"
- som Hietala Nordlund sade - och vad det innebär
att endast uppmana. Vi får inga bra svar. När Ingvar
Svensson i replikerna gång på gång har begärt svar
har de uteblivit.
Det skulle ha varit bra om det funnits en öppning
hos majoritet att säga: Dessa tre små ord kan vi dis-
kutera i en återremiss. Hänger det bara på det ska vi
väl kunna tala oss samman. Det finns ingen sådan
öppning, såsom jag har registrerat det. Jag hade väl-
digt gärna sett att den fanns. Jag hade mycket gärna
varit glad och tacksam om jag noterat att Helena
Bargholtz definition av utskottsbetänkandet verkligen
stämde. Om hennes uppfattning och tolkning var
riktig har vi inget problem. Men den tolkningen är
hon uppenbarligen ensam om.
Den andra stora frågan är en demokratifråga. Det
är mycket vanskligt att konstitutionsutskottet inte kan
skiljas från den här frågan på ett klarare och tydligare
sätt än att ledamöterna själva inte kan göra klart för
sig här i kammaren vad som gäller. I de mejl vi har
fått - som jag till skillnad från Åsa Torstensson inte
har sett någon hets i, men jag kanske inte heller har
fått alla mejl - har det varit osäkerhet. Svaren har inte
rett ut frågetecknen. Det är upprörande, och det är
illavarslande för framtiden.
När man ändrar en grundlag, visserligen i ett väl-
lovligt syfte, måste det vara klart så att man innan
man ställer sig i en talarstol, skriver en insändare eller
talar på en arbetsplats vet var gränserna går. Det vet
vi inte nu. Ingen har klart kunnat säga: Här går grän-
sen, gå inte över den. Det är ingen av oss som vill
hetsa. Jag utgår från att ingen av mina meningsfrän-
der i kyrkosamfunden vill hetsa. Så har man i varje
fall försäkrat i mejlen.
Så är det detta med statsministerns besked den 4
april under frågestunden med Ingvar Svensson, som
Ingvar Svensson så väl relaterade. Statsministern
säger: "Min uppfattning är den att man ska ha breda
majoriteter när man ändrar spelreglerna. Jag skulle
uppleva det som utomordentligt konstigt om exem-
pelvis en stor minoritet; låt mig avstå från att precise-
ra hur stor, blev överkörd av en majoritet och att vi
sedan skulle uppleva ett riksdagsval däremellan som
kastar om majoriteterna. Det skulle snabbt föröda
förtroendet för det som är grundläggande i demokra-
tin, nämligen konstitutionen. Jag är anhängare av
samsyn och samförstånd."
Jag hade önskat att konstitutionsutskottet skulle
kunnat handla i denna anda. Då hade det, såvitt jag
kan begripa, inte varit något problem. Det är inte för
sent ännu. Ni har hört både Ingvar Svensson på ett
utomordentligt sätt räcka ut handen för ett samför-
stånd. Men den handen har inte tagits. För vad min
hand är värd räcker jag också ut den.
Om förslaget i betänkandet går igenom i lagen
kränks religionsfriheten som är lagfäst i regerings-
formens 2 kap. 1 § 6, och den är inte inskränkbar
enligt 12 § samt enligt artikel 9 i Europakonventio-
nen, som är svensk lag sedan den 1 januari 1995. Där
sägs uttryckligen att religionsfriheten innefattar rätten
att utöva sin religion och tro genom gudstjänst, un-
dervisning och sedvänjor. Till undervisning hör na-
turligtvis både predikan och konfirmationsundervis-
ning.