Fru talman! Vad är jag orolig för, frågar Helena
Bargholtz? Vad är det som man ska kunna säga, och
som jag är orolig för? Det jag är orolig för är helt
enkelt vad Sören Andersson sade i en debatt med mig
i P3 den 12 april och även i Dagens Nyheter samma
dag. För att pröva var gränsen går för en ny lag ska de
homosexuellas intresseorganisation RFSL spåra upp,
kartlägga och polisanmäla präster osv. som förkunnar
någonting som de homosexuella upplever som
missaktning.
Det var klart att det var fråga om att bara säga att
homosexualitet inte är förenligt med den religion det
är fråga om. Om man säger att vi rekommenderar
avhållsamhet och menar att det inte går ihop att bara
utöva någon sexuell riktning och en viss religion
skulle det vara tillräckligt för missaktning. Det är jag
rädd för.
Jag är rädd för hur det blir varje gång en konfir-
mand under konfirmandundervisningen frågar prästen
si och så om det sjätte budet: Nå hur är det egentli-
gen. Ska vi experimentera på det här området? Det
jag är rädd för är inte vad präster och pastorer, ima-
mer osv. säger. Det jag är rädd för är den totala tyst-
naden som följer av det beslut som vi i dag går till
mötes.
Det blir en tystnad i sex- och samlevnadsfrågor,
där det allra minst ska vara tyst. Det behövs i stället
talas om att människor behöver varandra. Vi behöver
livslånga relationer och ett äktenskap. Tystnaden är
faran, inte att vi talar.