Herr talman! Jag tycker att man har anledning att
vara litet bekymrad över en politisk debatt som hand-
lar om huruvida Sveriges problem började i oktober
1994 eller i oktober 1991. De TV-tittare och radio-
lyssnare som följer den här debatten i det här skedet
är förmodligen så politiskt intresserade att de minns
att det hände saker före 1991, som flera talare har
varit inne på. De måste fråga sig: Om allt var frid och
fröjd, varför lades det fram ett stoppaket med
strejkförbud? Varför hade vi rosornas krig? Varför
hade vi regeringskriser och allt sådant?
Sanningen är naturligtvis att en politisk debatt
måste föras i mer långsiktiga termer. På samma sätt
som det skulle vara fel att kritisera tillståndet i Sveri-
ge nu och påstå att det beror på något som har hänt
under fyra månader, är det fel av Ingvar Carlsson att
tillskriva sig äran av att investeringarna ökar. Sveriges
ekonomi är för närvarande i stark uppgång. Det är
inte tu tal om det.
Problemet med mandatperioden 1988-1991 var
just att socialdemokraterna vägrade se vad som sked-
de under det som syntes ske, att vi byggde upp väldi-
ga strukturella problem, att vi hade en kraftfull hög-
konjunktur, men ändå inte hade någon vidare tillväxt i
Sverige. Då grundlades många av de akuta problem vi
nu har.
Jag kan informera kammaren om att Folkpartiets
riksdagsgrupp bildades 1895 och har nu funnits i 100
år. Under den tiden har vi suttit i regeringsställning i
27 år och i opposition i 73 år. Jag är alltså fullt beredd
att ta ansvar till 27 procent för tillståndet i riket. Med
detta vill jag säga att det är klart att man måste se
mycket mer långsiktigt på situationen i landet.
När Ingvar Carlsson berömmer sig av att räntan nu
är 0,5 % lägre än dagen före valet 1994 är det natur-
ligtvis oerhört alarmerande. Valet är över, EU-
omröstningen är över, Perssonplanen är framlagd,
budgetpropositionen är framlagd, och allt detta har
ändå inte skapat mer effekt på räntemarknaden än att
räntan har sjunkit ½ %.
Sanningen är att de flesta av de punkterna har
åstadkommits de allra senaste dagarna. Om det över
huvud taget finns någon inrikespolitisk förklaring är
det att vi nu har en opposition här i landet som gör att
regeringen får igenom sina besparingar. Det enda ni
har problem att få igenom är era budgetförsvagningar.
Men även det tycks ni tyvärr ha klarat.
I det sammanhanget måste jag ställa en fråga. Det
är litet illavarslande att Ingvar Carlsson en passant
säger att RAS-reformen, eller NYS-reformen som
Centern säger, finansierar sig själv om den utnyttjas
till en viss grad. Är tanken att finansiera RAS borta?
Först sades det att man skulle finansiera genom att
sälja Nordbanken. Sedan har det talats om att den
ligger i den s.k. tuben. Men nu låter det på Ingvar
Carlsson som om den inte skall finansieras över hu-
vud taget.
Det jag tycker är poängen med den hittillsvarande
debatten är att det har klargjorts att det finns långsik-
tiga skillnader mellan en liberalt inriktad politik och
en socialistiskt inriktad politik, t.ex. när det gäller
småföretagen.
Jag måste till sist fråga Ingvar Carlsson, eftersom
han nämnde att svenska folket inte kände igen sig i
systemskiftet: Vad syftar det på? Är det att man när
man vill ha dagisplats får välja dagis eller att man när
man skall ha hemtjänst får tillfälle att välja? Vad var
det i systemskiftet som människor tyckte så illa om?