Herr talman! Låt mig inledningsvis lägga till rätta
ett inlägg av Ingvar Carlsson. Det lät på hans yttrande
nästan som om bankstödet, insättarstödet, var någon-
ting som yrkades av socialdemokraterna. I själva
verket var det så att vi under våren 1992 förberedde
den generella garantin, men vi ville inte sätta den i
sjön förrän det fanns motiv att göra det, för att inte
ytterligare försvåra utvecklingen.
Jag tycker också att det fungerade väldigt bra un-
der den tid som vi hade det vi kan kalla en samlings-
regering i de här frågorna. Men det vore väl sjutton
annars! Rimligen skall man ju hjälpa till med att rätta
till det som man har ställt till. Det var den ekonomiska
politiken under 80-talet som var grunden för spekula-
tionsekonomin. Om jag inte missminner mig, var det
Ingvar Carlssons regering som tillsatte den styrelse i
Nordbanken som under vår tid fick betala skadestånd
och erkänna att man inte skötte Nordbanken på ett
riktigt sätt. Det var alltså bra att man hjälpte till med
att rätta till det man själv ställt till.
Gudrun Schyman talade om bankskatt. Får jag ba-
ra konstatera att en bankskatt inte innebär att ränte-
marginalerna minskar - tvärtom! En bankskatt inne-
bär, oavsett hur den ser ut, att räntemarginalerna ökar
och att låntagare och insättare får det än sämre. Till
detta kommer att det råder osäkerhet om skatteregler-
na på ett sätt som missgynnar investeringar också i
andra sektorer.
Det är egentligen förvånansvärt, när man lyssnar
på partiledardebatten, att höra den självbelåtenhet
med vilken statsministern talar om vad som har skett
sedan socialdemokraterna trädde till för några måna-
der sedan. Han gör det i en miljö som präglas av en
kontinuerlig ränte- och valutakris. Han gör det i ett
läge när arbetslösheten 1998 skulle vara i storleks-
ordningen 10 %, även om regeringens sannolikt allt-
för optimistiska prognoser slår in. Detta är ingen
anledning till självbelåtenhet. Tvärtom är det en an-
ledning till självkritik.
Om det nu är så att regeringen för en riktig politik,
vad är det då som gör att investerare i Sverige och
utomlands fortfarande har ett så stort misstroende? Jo,
det beror på att man har en bristande insikt om några
saker.
För den innevarande mandatperioden har den eko-
nomiska politiken två viktiga uppgifter, som är var-
andras förutsättningar. Den ena uppgiften är att sanera
de offentliga finanserna, och den andra är att skapa
förutsättningar för de hundratusentals nya jobb i den
privata sektorn som kan eliminera risken för långtids-
arbetslöshet och ge dagens arbetslösa jobb. De upp-
gifterna är varandras förutsättningar, därför att om de
offentliga finanserna inte saneras blir räntan inte så
låg att vi får tillräckligt mycket investeringar i nya
jobb.
Om vi inte jobbar med en politik som ger förut-
sättningar också i övrigt för de nya jobben, klarar vi
inte saneringen av de offentliga finanserna. Det blir
besvärligare och jobbigare och skulle kräva längre tid
och mer besparingar.
Det gäller alltså att ha en riktig och rejäl omfatt-
ning på budgetförstärkningarna, och där har vi tyvärr
anledning att se att regeringen ligger i underkant.
Men lika viktigt som att omfattningen är tillräcklig
och ger marginaler, är att man har en riktig inriktning.
Det problem vi har i Sverige är inte att skatterna är för
låga. Det är att utgifterna på den offentliga sidan är
för stora. De är ungefär 70 % av vår samlade ekono-
mi, och skatterna är drygt 50 %. Redan där ser man ju
att problemet är de stora utgifterna, inte att skatterna
är alltför låga.
Men det är också så, att om man skulle välja skat-
tehöjningsvägen - vilket regeringen har gjort genom
att höja skatten på arbete kraftigt - blir det färre jobb.
Det är ju därför som ni emellanåt höjer skatten på
alkohol och tobak - det är alltså för att hålla konsum-
tionen nere. Det kan bli en del smuggling och hem-
bränning som följd av detta. Men höjd skatt på arbete
ger färre riktiga jobb, möjligen en del svartjobb, vil-
ket ingen tjänar på. Höjd skatt har den effekten.
Höjd skatt på kapitalbildning och investeringar ger
färre investeringar och mindre kapital att satsa på
företagen, och det är sådana skattehöjningar som gör
att man inte har tillräckligt med förtroende för rege-
ringens ekonomiska politik. Mot den bakgrunden är
det viktigt att nu skapa en insikt - förhoppningsvis
också hos regeringen, även om det förefaller svårt -
om just vikten av att de här två målen samverkar. Det
skulle vara intressant att höra vad Lars Hedfors, som
ju företräder regeringen i det här avseendet, har att
säga om detta. Trots att ekonomin verkligen är ett
viktigt debattämne har riksdagens talmanskonferens
bestämt att vi inte skall ha någon särskild debatt om
den ekonomiska politiken, vilket är mycket märkligt i
sig. Det kunde då vara intressant att höra Lars Hed-
fors resonera litet bredare kring mina invändningar
när det gäller kombinationen av sanering av offentliga
finanser och förutsättningar för att skapa nya jobb.
I det senare fallet har socialdemokraterna en poli-
tik som innebär att vi konserverar massarbetslöshet,
som många ekonomer och debattörer har sagt. Vi
moderater för däremot en politik som genom undan-
röjda skattehöjningar på arbete och eget kapital ska-
par förutsättning för att eliminera långtidsarbetslöshe-
ten.