Fru talman! Trots debatten här i dag vågar jag på-
stå att det är en ganska bekväm sist för Socialdemo-
kraterna. Det ena oppositionspartiet efter det andra -
för att inte säga allihop - skriver i sina motioner att de
är beredda att spara.
När Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och Göran
Persson väl lämnade sitt oppositionspolitiska koncept
och gick över till att, som i detta budgetsammanhang,
använda sig av "den enda vägen" som besparingsvä-
gen, kan man i varje fall räkna med att Moderata
samlingspartiet finns där som en mycket pålitlig be-
sparingskompanjon.
Det måste förstås vara svårt för väljarna att förstå
eller veta om det är socialdemokratisk politik eller
högerpolitik att sänka bidragsnivån, bestämma att
ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemen skall
ned till 75 %, försämra för pensionärer och ta än mer
pengar från kommunerna. Det kan inte vara lätt för
väljaren att veta om detta är socialdemokratisk politik
eller högerpolitik.
"Väljarna ville ha en vänsterpolitik" säger Gudrun
Schyman gång efter annan. Det kan man säga, men
vad är då vänsterpolitik, Gudrun Schyman? Är det
vänsterpolitik som ni är med om att stötta och stödja
och göra uppgörelser runt, dvs. att sänka, försämra
och dra ned? Jag tror i varje fall inte att folk i allmän-
het tidigare har kallat det för vänsterpolitik.
Jag säger inte detta, fru talman, för att ironisera.
Jag säger det enbart för att visa vilka rekyler eller
bumerangeffekter socialdemokrater ute i landet nu
måste uppleva. De idéer som Socialdemokraterna
förkastade under förra mandatperioden återanvänder
man nu med råge i regeringsställning. Man kan fak-
tiskt tala om ett slags politikens kretslopp. Borgerliga
idéer återanvänds av Socialdemokraterna.
Vi vet allihop att varken den förra regeringen eller
den nuvarande regeringen sparar av någon illvilja.
Man gör det för att verkligheten kräver det - för att
Sverige inte skött sin ekonomi under 20-25 år.
Jag tror att det skulle vara politiskt hälsosamt och
debattsanerande om regeringspropositionen och de
ekonomisk-politiska motioner som nu lagts fram kun-
de få visa människor att Socialdemokraternas opposi-
tionspolitik och etiketterande i mångt och mycket bara
var ett sprakande spel för galleriet, ett taktiserande för
att inbilla folk att inga besparingar var nödvändiga.
Vi påstår inte att det är fel att socialdemokrater
och moderater nu faller i varandras armar i ett slags
sparandets symbios. Vi bara noterar att nedskärningar
är nedskärningar vare sig de är skrivna i rött eller
blått.
Jag tror nog att man ute i samhället, på gator och
torg, framför TV-apparater, runt frukostbord och på
verkstadsgolv kan acceptera åtstramningar och uthär-
da dem, bara man ser att åtstramningarna är någor-
lunda rättvisa. Det är inte Socialdemokraternas ned-
skärningar.
Fru talman! Sverige befinner sig för närvarande i
en uppåtgående konjunktur. Exportindustrin sjuder av
kraft. Men det gigantiska problemet kvarstår. Många
människor upplever sig inte vara efterfrågade. De får
inte känna att de behövs. De utsätts inte för förvänt-
ningar. Vi måste alla därmed tillsammans se till så att
många fler får meningsfulla arbetsuppgifter och får
uppleva delaktighet i samhället. Vi måste få fart på
kompetensutveckling, locka flera till att skaffa sig
ytterligare kunskap osv.
Det vore klokt, tror jag, om regeringen kunde ta
sig ur sin egen blockering på arbetsmarknadspoliti-
kens område. Naturligtvis känns det tungt för social-
demokrater, som så gärna vill monopolisera syssel-
sättningspolitiken åt sitt parti och som lovade att
halvera arbetslösheten och få ned den till 5 % 1995,
att nu tillstå att man inte alls klarar detta. Men vinn då
en seger över er själva i regeringen! Tillstå att ni inte
har någon patentmedicin att ordinera. Likaväl som ni
givit upp idéerna om att arbetslöshetsersättningen inte
skulle behöva sänkas och likaväl som ni socialdemo-
krater nu kan ta initiativ till att sänka ersättningsnivå-
er i socialförsäkringarna, likaväl borde ni kunna ta er
ur föråldrade föreställningar om arbetsmarknadspoli-
tiken.
Vi kristdemokrater tycker - hör och häpna - att
det vore rimligt med ett slags politikens förbrödring
för att se hur vi kan få fram nya riktiga jobb. Men det
fordrar att vi tar kol på en rad gamla vanföreställning-
ar. Företag måste få göra vinster för att kunna investe-
ra och skapa nya jobb. Arbetslagstiftningen måste stå
på nyanställandets sida. Tjänstesektorn måste släppas
loss och få skapa arbete. Det riskvilliga kapitalet får
inte diskrimineras, och uppfinningar och innovationer
måste tas till vara.
Fru talman! Under valrörelsen talade Ingvar
Carlsson om sin egen barndom och om hur knapert
och slitsamt barnfamiljer hade det då. Det var berät-
telser som många kände igen sig i och som många,
tror jag, tog till sig. Det var berättelser från en tid som
ingen vill ha tillbaka.
När vi nu läser den socialdemokratiska regering-
ens budget kan vi inte bli annat än förvånade. Jag har
själv grubblat och undrat, och jag måste få fråga Ing-
var Carlsson: Hur kan det komma sig att ni lägger så
tunga bördor på barnfamiljerna? Det stämmer inte alls
med berättelserna från valrörelsen då ni lovade att
skona de ekonomiskt svaga grupperna.
Nu kommer er politik att driva flerbarnsfamiljer
till socialen, som det brukar heta. Detta måste väl
ändå upplevas smärtsamt för en socialdemokratisk
regering.
Fru talman! Det är vår bestämda uppfattning att
flerbarnstilläggen måste tillbaka till den nivå som
rådde innan ni socialdemokrater tog regeringsmakten.
För oss kristdemokrater kommer det aldrig att va-
ra något annat än självklart att föräldrar skall kunna
välja den omsorgsform som de anser vara bäst för det
egna eller de egna barnen. Är det inte, fru talman,
mycket märkligt att det skall behöva sägas i vårt land,
i en demokrati som vår? Föräldrarna, som är experter
på sina barn, skall betros av Sveriges riksdag och
regering att få välja just den omsorgsform som de
tror, är övertygade om och har resonerat sig fram till
är den bästa omsorgsformen för det finaste de har -
barnen. Nu har ni, med hjälp av barnomsorgslagen,
försatt föräldrar och kommuner i en mycket brydsam
och ekonomiskt påfrestande situation. Barnomsorgs-
lagen kostar kommunerna 5 miljarder, säger man på
Kommunförbundet. Den kostnaden nämner ni social-
demokrater aldrig med ett kommatecken.
Glöm heller inte att ni socialdemokrater försökte
jaga livet ur oss kristdemokrater för att vi var med om
en besparing på något över 3 miljarder på kommuner-
na, när ni nu själva skall ta av kommunerna bortemot
20 miljarder utan att darra på manschetterna. Jag
säger det igen: För oss kristdemokrater är det en ideo-
logisk självklarhet att värdera familjens och föräld-
rarnas förmåga att välja och besluta.
För oss är det också viktigt att nu, när ekonomin
fordrar besparingar, på något sätt behovspröva barn-
bidraget. Vi har alltid försvarat det generella barnbi-
draget. Men skall barnfamiljer nu uppleva något slags
rättvisa, så är det nödvändigt, tror vi, att besparingar-
na på barnbidraget inte går ut över de barnfamiljer
som i dag lever på marginalen.
När det gäller behandlingen av de ekonomiskt
sämst ställda pensionärerna känner vi heller inte igen
socialdemokraterna. Man undrar vad som har tagit åt
er. Vi är många som kommer ihåg socialdemokrater-
nas tal om att bära varandras bördor. Ni hade faktiskt
en hel kampanj om detta, i tidning efter tidning, där ni
citerade orden "bära varandras bördor". Men hur kan
ni då, Ingvar Carlsson, behandla de äldre på det sätt
som nu föreslås i budgeten? Överge era idéer som
innebär att pensionärer med små inkomster drabbas.
Gör det, Ingvar Carlsson! Överge de idéerna och låt
de ekonomiskt sämst ställda pensionärerna skonas
från era hårda neddragningar.
Fru talman! Svenska staten har en gigantisk skuld.
Budgetunderskotten är förskräckande. De här debatt-
dagarna i riksdagen kommer inte minst att handla om
hur vi skall få stopp på skuldutvecklingen. Det är en
nödvändighet, anser vi kristdemokrater, att vi alla är
med och tar ett ansvar. Men för oss kristdemokrater är
det också angeläget att få stopp på utvecklingen av
miljöskulden. Det verkar nästan som om ni i regering-
en har lämnat över miljöfrågorna till Finansdeparte-
mentet och fogligt finner er i att miljöskulden noncha-
leras. Vi kristdemokrater tycker, som det har sagts
från annat håll tidigare, att skatteväxlingen för miljön
skall påbörjas nu. Inför en avfallsskatt och ta de
pengarna till att sänka arbetsgivaravgifter. Satsa också
en del av de pengarna på ytterligare insatser för att
rädda Östersjön och en del på att kalka försurade
landskap och på eftersatt miljöforskning.
Fru talman! Välfärd handlar om pengar, om att
socialförsäkringssystemen fungerar, om att vi männi-
skor har det materiellt acceptabelt. Men välfärd
handlar verkligen också om att få andas ren luft,
dricka rent vatten och äta mat som gör skäl för be-
teckningen livsmedel. Vi vet ju alltför väl att lycka
och trivsel inte står i någon absolut relation till bank-
konton eller lönekuvert. Men frågan är allt om den
insikten tillräckligt speglas i våra debatter och vår
opinionsbildning.
Fru talman! Är det inte så att vi politiker borde,
mer än vad som ofta hittills varit fallet, bilda opinion
för de goda idealen? För oss kristdemokrater är det en
självklarhet, som ni vet, att ivra för att skolan skall ge
eleverna motivation att söka det som är rätt och sant,
att de etiska värderingar som står för det demokratis-
ka människovärdet och för respekt och omtanke om
medmänniskan skall genomsyra undervisningen. Är
det inte vår uppgift, som politiker, att visa på fram-
tidsvisioner? Framtidsvisioner handlar om en hel
världs situation. För oss kristdemokrater kan aldrig u-
länderna, de globala rättvisefrågorna skjutas åt sidan.
Och vi begriper inte hur ni socialdemokrater kan dra
ner på omtanken om jordens allra fattigaste. För oss
är fred och frihet, engagemang för medmänniskor och
initiativ för att värna miljöer en ideologisk självklar-
het.
Fru talman! Vår svenska demokratiska debatt be-
höver vitaliseras. Ointresset för politik och politiker
får inte rota sig ännu djupare. Varje människa måste
få känna respekt för sin integritet. Därför är kraven på
jämställdhet de självklaraste krav i världen för alla
som står upp för demokratins människovärde. Därför
måste vi alla få uppleva att det går att påverka den
egna situationen och ta ansvar för medmänniskors.
Jag tror inte på en framtid fylld med politiskt förmyn-
deri.
Jag nämnde jämställdhet. Jag kan gärna säga att vi
kristdemokrater inte har varit så bra som vi ville och
borde vara. Men jag lovar att vi skall engagera oss
mycket mer framöver i de frågorna.
Fru talman! Vi får inte glömma att bakom allt tal
om miljarder och paragrafer, bakom finansplanens
många diagram, finns den lilla människan, och till den
lilla människan bör vi allt räkna oss allihop. Det är
därför vi kristdemokrater så mycket talar om de små
nära miljöerna, om familjemiljöns oersättliga roll och
om individens okränkbara värde. Den politiska debat-
ten måste också rymma insikten om att det inte hjäl-
per en människa om hon vinner hela världen men
förlorar sig själv.
Fru talman! När tidningarna slår upp rubriker om
att kroniska cancerpatienter inte kan få behålla en
sängplats och få önskad vård, när det påstås att lång-
vårdssjuka får stoppa i sig lugnande tabletter för att
personalen inte hinner bry sig om dem, när talesmän
för läkarkåren börjar orda om att man nog måste börja
prioritera inom vården och satsa på de samhällseko-
nomiskt lönsamma - då passar det inte att någon av
oss ordar om välfärd. Då får det inte handla om att
den ene skall slå den andre i huvudet med motionslun-
tor och självberöm. Då tycker jag att vi allihop, obe-
roende av partitillhörighet eller blocktillhörighet, rätt
och slätt skall tillstå att prioriteringarna är fel, att talet
om välfärdssamhälle inte bara haltar utan håller på att
övergå i cynism för en del.
Fru talman! Är det kanske så att en ekonomisk-
politisk debatt mer borde rymma inslag av det ovär-
derliga? När ensamheten, som är ett av vårt lands
största sociala problem, plågar, så är det den rikedom
som gemenskap ger som eftertraktas. Innehållet i
propositioner eller ekonomisk-politiska motioner kan
då te sig långt borta. När barnmisshandeln ökar och
när tidningssidor fylls av våld och otrygghet, då är det
något slags motkraft som fordras. Då är det de värden
som står för trygghet och respekt för medmänniskan
vi söker. Det etiskt neutrala samhället kan aldrig bli
något välfärdssamhälle.
Fru talman! Jag tror inte att kommunen kan vara
mamma och staten pappa. Jag är övertygad om att vi
måste bli mer medborgare, lära oss och varandra att
det är vi människor som tillsammans skapar välfär-
den. Jag tycker att vi skall fråga oss: Var gick det
snett? När kom rättighetskraven att helt överskugga
våra skyldigheter? När började vi inbilla oss att sam-
hället klarar sig utan idealitet?
Om politiska partier, om fackföreningsrörelser,
om alla dessa oumbärliga folkrörelser, om kyrkor och
samfund, om lärarkolleger och elevgrupper, om famil-
jer och släktrelationer inriktade sig på att skapa vär-
me, trygghet, bry sig om - skulle då våldsdebatten
mojna, skulle intresset för vanvettiga videofilmer
avta? Ja, jag tror det. Skulle ensamhet och tristess
släppa greppet om medmänniskor? Det tror jag också.
Fru talman! Den ekonomisk-politiska debatten kan
inte fylla medborgarnas vardag med livskvalitet. Men
jag vet att besluten här i kammaren kan skapa goda
förutsättningar. Det är för att skapa de förutsättning-
arna vi kristdemokrater vill engagera oss, väl medvet-
na om att det fordras något mer än enbart exercis om
kronor och ören.