Fru talman! Jag vill ta tillfället i akt att redogöra
för Vänsterpartiets politik. Vår ekonomiska politik
grundar sig på ungefär samma bedömningar som
regeringens. Vi tycker att de tre ben som politiken står
på är bra. Att vi skall få ner arbetslösheten, att vi skall
få ner budgetunderskottet och att vi skall fördela
rättvist är tre infallsvinklar som vi tycker är bra.
Vi använder också samma ekonomiska ram som
regeringen gör, dvs. vi skall minska underskottet med
20 miljarder kronor. Men vi har en litet annan för-
delning. Vi tycker nämligen att det fattas väsentliga
delar i regeringens politik. Vi tycker att regeringen
har för låg ambition när det gäller arbetslösheten. Vi
tycker att det saknas miljöinriktade insatser. Vi tycker
att det är illa ställt med jämlikhetssträvandena, Mona
Sahlin. Därför har vi lagt fram förslag när det gäller
dessa tre frågor.
Vi tycker också att det finns två förslag som vi ab-
solut inte kan acceptera. Det ena gäller nedskärning-
arna av biståndet. Det är beklämmande att en social-
demokratisk regering vill konjunkturanpassa stödet
till de fattigaste människorna i de fattigaste länderna.
Vi tycker också att det är ett uppseendeväckande
dåligt förslag att säga till våra ungdomar som är 18-
20 år och som är myndiga att de inte kan få någon a-
kassa. Det är fullständigt idiotiskt.
Men vi är alltså överens om de stora ramarna. Vi
har förslag på mera aktiva insatser för att få ner ar-
betslösheten. Vi har förslag på hur vi skall fördela
besparingarna mera rättvist. Vi har utformat vår skat-
tepolitik så att vi fortsätter att ta in skatter, Carl Bildt.
Vi anser att det fortfarande finns ett utrymme för det.
Det utrymmet finns i de inkomstskikt som har höga
inkomster, 300 000, 400 000 och 500 000 kronor om
året. Det är inkomstgrupper som i dagens läge kan
avvara ännu mer pengar. Det finns företag som går
mycket bra. I Sverige har vi en extremt låg företags-
beskattning. Vi tycker att vi kan EU-anpassa den litet
grand, dvs. höja den till 30 %.
Men vi sänker faktiskt också skatter, som jag sade
till Carl Bildt tidigare. Vi sänker skatter på låga in-
komster genom att höja grundbidraget. Vi sänker
skatter för små företag och för egenföretagare genom
räntesubventioner på investeringar och genom att
befria de först intjänade 40 000 kronorna för egenfö-
retagare från egenavgifter. Vi tror att detta är mycket
klokt för att stimulera kreativitet, eget ansvarstagande
och egna initiativ. Det riktar sig till de företagare och
de företag som vi vet kommer att använda dessa
pengar och som faktiskt behöver dem.
Våra insatser på arbetsmarknadsområdet innebär
att vi satsar mer pengar. Vi har en högre ambition. Vi
tycker att det är rimligt att ha ambitionen att få ner
arbetslösheten minst till 5 % under den här mandat-
perioden. Därför satsar vi mer pengar på det. Men vi
vill rikta dem på ett effektivt sätt. Det är därför vi har
sagt nej till regeringens förslag om det som vi brukar
kalla för ras.
I ett läge när vi skall spara och gneta tycker vi att
det är oansvarigt att så här vidlyftigt kasta ut sju mil-
jarder, eller om det nu är fem miljarder. Men då skall
i alla fall två miljarder till 75 % betalas av kommu-
nerna. Kommunerna skall alltså pytsa in sex miljarder
när det gäller förslaget om allergisanering. Man kan
fråga sig var man skall ta de pengarna ute i kommu-
nerna. Vi tycker att det är oansvarigt av regeringen att
vara så vidlyftig med dessa pengar när vi samtidigt
skall gneta inom familjepolitikens område och få ihop
tre miljarder i besparingar.
Låt oss ställa dessa saker mot varandra. Tre mil-
jarder skall vi gneta ihop på flerbarnstilläggen, barn-
bidragen, bostadsbidragen, bidragsförskotten och
kanske föräldraförsäkringen. Vi har sagt ja till det.
Men då är det märkligt att uppleva att det kommer ett
förslag om att sju miljarder skall gå rakt ut. Man vet
faktiskt att detta är mycket ineffektivt. Det ger möjli-
gen träffsäkerhet när det gäller 30-40 %. Vi tycker
inte att det är ett bra förslag. Därför har vi sagt nej till
det.
Vi har andra förslag som handlar om arbetsmark-
naden. En viktig fråga när vi talar om att öka syssel-
sättningen tycker vi är att begränsa övertidsuttaget. Vi
har ett oerhört stort övertidsuttag i Sverige. Vi vet att
det motsvarar ungefär 40 000-60 000 jobb om vi
skulle räkna rakt av. Vi vill begränsa det och halvera
taket. Vi vill göra övertidsuttagen dyrare.
Vi vill satsa mer på utbildning. Vi vill satsa på ar-
betshandikappade. Vi vill ge investeringsstöd till de
mindre företagen. Vi vill ha gröna investeringar i
energi, trafik och miljö. Vi vill ge kommunerna stöd.
Vi är tyvärr ensamma i kammaren om att vilja ge stöd
till kommunerna så att de inte behöver säga upp mer
folk. Det handlar ju ofta om kvinnor som arbetar i
barnomsorgen, i äldreomsorgen och i sjukvården. Vi
behöver ha en pott i statsbudgeten för detta för att
slippa ökad arbetslöshet och för att bevara kvaliteten.
Vi har kallat det för kommunakut. Vi är tyvärr en-
samma om det.
Vi har också andra förslag som kanske inte täcker
så stora belopp, men som är nödvändiga i dessa be-
sparingstider. Då tänker jag på det som många männi-
skor ute i samhället faktiskt diskuterar, nämligen detta
med bankerna. Vad är det som gör att regeringen
absolut inte vill medverka till att bankerna skall betala
tillbaka några pengar? Det är obegripligt för mig.
Jag tycker att det vore rimligt att vi satte oss ner
och funderade över hur vi på det mest konstruktiva
sättet kan se till att bankerna successivt kan betala av
de lån och utfästelser om pengar som de har fått. Vi
har ett förslag som innebär att man tar ut 1 % i avgift
på bankgarantin. Det skulle inbringa 1-2, möjligen 3,
miljarder kronor per år. Det skulle vara en mycket
konstruktiv avbetalningsplan. Vi tycker att det är
rimligt. Jag begriper inte att regeringen inte tycker
det.
Vi har andra förslag som rör de fantasilöner som
finns ute i samhället, i det privata näringslivet men
också inom statlig förvaltning. Det handlar om fan-
tasilöner, fluffiga fallskärmsavtal och ett privilegie-
system som sticker i ögonen - med all rätt, anser vi.
Att vi kommer till rätta med detta innebär inte att vi
löser skulderna, men det är moraliskt viktigt att vi har
ett samhällsklimat där alla känner att vi alla är med
och betalar.
Staten skulle kunna föregå med gott exempel som
arbetsgivare genom att t.ex. sätta ett lönetak. Vi har
föreslagit 65 000 kronor i månaden. Det är vad fru
talmannen och statsministern har. Det finns väl ingen
som kan vara värd mer än de antar jag. Vi kunde ha
det som riktpunkt.
Vi har också sagt att det måste bli stopp på en
massa arvoden som figurerar när människor som har
en mycket anständig lön åker ut och pratar om saker
som de ändå jobbar med. Det finns mycket att röja
upp i här. Skälet till att göra det är att ingen skall
kunna misstänka att det finns ett privilegiesystem som
växer sig stort samtidigt som många människor både
måste dra åt svångremmar och gräva i sina fickor efter
pengar. Detta är en viktig samhällsmoralisk fråga. Vi
har också omsatt den i motioner.
Slutligen vill jag ta upp en annan fråga. Det bekymrar
mig att den inte är bättre uttryckt någonstans i budge-
ten. Den handlar om jämställdhet. Nu har Mona Sah-
lin gått ut, men hon får läsa protokollet. Vi är ganska
överens i det här landet om att vi behöver öka jäm-
ställdheten och att det finns brister där. Jag vet att
jämställdhetsministern själv har sagt att det skall
göras analyser även ur könssynpunkt när man lägger
fram förslag. Men de här analyserna lyser med sin
frånvaro just när det gäller den ekonomiska politiken.
Vi löser inte jämställdheten bara genom ökad kvinno-
represenation eller genom att fler generaldirektörer
eller landshövdingar blir kvinnor, utan vi måste också
få inflytande över den ekonomiska politiken. Det
innebär att varje ekonomisk fråga måste analyseras
också ur jämställdhetssynpunkt.
Budgetförslagen innebär att nedskärningarna inom
offentlig sektor, t.ex. inom socialförsäkringssystemen,
naturligtvis drabbar oss kvinnor mer, eftersom vi
använder dessa mer och är mer beroende av att väl-
färden fungerar. Vi har i stor utsträckning ett försörja-
ransvar som många män inte har. Alltså slår nedskär-
ningarna olika. Detta måste man vara medveten om
när man lägger fram förslag. Ekonomin är inte köns-
neutral. Det här har vi tagit upp i en motion.
Jag vill också lyfta fram en annan fråga som vi har
aktualiserat, nämligen kvinnors hälsa. Fortfarande är
det inom detta område mannen som är norm. Det
innebär att värden som blodtryck och annat som mäts
på kvinnor framstår som aparta och onormala i förhål-
lande till mannen, som är normen.
Jag vill citera ur en text från medicinutbildningen
som belyser synen på kvinnan inom medicinen. Jag
skall läsa högt ur en mycket aktuell lärobok i gyneko-
logi och obstretik, som faktiskt fortfarande används
inom medicinen. Det heter där:
De gynekologiska besvären förekommer "hos
kvinnor med en expansiv personlighetskaraktär. - - -
Typexemplet är den överambitiösa, disharmoniska
kvinnan. Hon är ofta en kampnatur: seg, energisk,
framgångsrik karriärkvinna. Karaktäristiskt är en inte
alltid särskilt väl dold tagg mot män i allmänhet och
mot maken i synnerhet och en önskan att vilja konkur-
rera och överglänsa. Det kvinnliga är dem ofta mot-
bjudande."
Det här får alltså våra medicinstuderande fortfa-
rande lära sig. Det finns en institution, Kvinnohälsan
vid Karolinska institutet, som har uppmärksammat
detta och många andra liknande exempel. Den insti-
tutionen vill vi stödja. Vi tycker att det här behövs
krafttag.
(Applåder)