Fru talman! Nyligen träffade jag en kvinna som
arbetar inom vården, på en kirurgavdelning vid ett av
våra sjukhus. Avdelningen är en s.k. resultatenhet,
vilket innebär att det ekonomiska resultatet måste
motsvara arbetsgivarens krav, medan kvalitet och
andra mänskliga aspekter inte är lika viktiga.
Hon berättade att hon under ganska lång tid varit
arbetslös. Hon var mycket glad för att hon nu hade
fått jobb igen som undersköterska, men hon var sam-
tidigt mycket pressad av den arbetssituation som
rådde på sjukhuset. Hon sade att det finns dagar då
hon tar upp de sista patienterna strax före lunch. Det
finns också dagar när hon själv inte hinner gå och äta
lunch, eftersom det är en hel del att göra innan hon
tvingas lägga de första patienterna igen. Det finns
också dagar när hon gör flera timmar övertid som hon
inte vågar sätta upp, eftersom hon var rädd för att
resultatenhetens budget då skulle spricka och att i så
fall kanske hon själv skulle mista jobbet.
Visserligen, sade hon, har hon 80 % av lönen när
hon är arbetslös, men för henne var ändå jobbet, att
vara betydelsefull och att ha ett arbete att gå till, något
så viktigt att hon struntade i att hon fick jobba mer än
hon skulle, bara hon fick behålla sitt arbete.
För landstinget var detta naturligtvis lönsamt, men
samhällsekonomiskt måste man fundera över om det
här verkligen är lönsamt. Framför allt måste man
fundera över om det är lönsamt att människor som
behövs inom vård, omsorg och skola går arbetslösa
med 80 % av sin lön, människor som är utbildade för
och kunniga på sitt arbetsområde. Kan det vara sam-
hällsekonomiskt lönsamt?
De som blir kvar i vården är oftast sjuksköterskor,
som slits mellan den medicinska insatsen och tiden för
omvårdnad och som också skall göra det jobb som
tidigare undersköterskorna gjorde. Hos mig biter sig
bilden av den bortrationaliserade undersköterskan fast
- hon som egentligen behövs i vården men som på
grund av att inte vården, men däremot samhället,
anses ha råd att betala för henne inte behöver göra
något. Jag tycker att det är helt orimligt att vi i Sveri-
ge i dag skall ha en sådan situation. Det är orimligt att
kommuner och landsting inte skall kunna anställa
vårdutbildade människor samtidigt som vi vet att
vården är något som vi svenskar sätter mycket högt
när vi anger våra prioriteringar av vad som är viktigt.
Vi i Miljöpartiet tycker att en del av de pengar
som i dag går till att betala för arbetslösheten skall
användas för att personalen skall få göra det jobb som
den vill göra och är bra på och som dessutom behöver
bli gjort.
Vi kvinnor, de unga och låginkomsttagarna känner
inte längre igen socialdemokratin. Den sociala sned-
fördelningen av besparingarna i regeringens budget är
både påtaglig och skrämmande. Vi är ense med rege-
ringen om att det måste sparas, men besparingarna
måste ske på ett rättvist sätt. Det går att åstadkomma
detta. Det förväntas att socialdemokraterna skall göra
det, och vi är villiga att ta upp en diskussion med
regeringen om mera rättvisa besparingar.
Regeringen föreslår sänkningar av barnbidragen
och av ersättningarna i föräldraförsäkring och sjukför-
säkring. Samtliga dessa nedskärningar trycker ut låg-
inkomsttagarna från marknaden. Kvinnorna, barnen,
de sjuka, de arbetslösa och låginkomsttagarna, varav
de flesta är kvinnor, till stor del kvinnor med hög
utbildning och deltidsarbete, förlorar i köpkraft. De
som använder sina inkomster för att konsumera får
mindre att röra sig med. Vi har fått rapporter om att
kostnaderna för bostadsbidrag har ökat med 2 miljar-
der. Med socialdemokraternas sparmodell kommer
kostnaderna att öka ytterligare både för bostadsbidrag
och för socialbidrag.
Vi i Miljöpartiet frågar oss varför socialdemokra-
terna väljer att fortsätta på den här vägen, den väg
som den borgerliga regeringen slog in på under sin
mandatperiod och som väljarna uppenbarligen inte
gillade, varför det parti som av tradition värnat om de
svagare nu väljer att ta ut en stor del av besparingarna
just på den gruppen. Det jäser av förklarliga skäl i s-
leden. Det jäser också bland vanligt folk utanför den
s.k. rörelsen. Människor som redan i dag lever på
marginalen kommer att få det mycket besvärligt med
regeringens budgetförslag.
Jag fick ett öppet mandat, sade Göran Persson.
Räcker det som förklaring? Varför, Ingvar Carlsson,
har socialdemokratin valt modellen att spara på de
fattigaste i vårt samhälle? Miljöpartiet anser att det
går att spara på ett mer rättvist sätt. Besparingarna får
inte innebära att vi flyttar kostnaderna från stat till
kommun - då har vi inte vunnit något samhällseko-
nomiskt.
Miljöpartiet de gröna sympatiserar med tanken att
de lägst avlönade - kvinnor, barn, sjuka och handi-
kappade - skall få samma rätt till välfärd som de
starka, friska och heltidsarbetande männen. Miljöpar-
tiet de gröna anser att människor med låga inkomster
skall undantas från besparingar. De skall skyddas mot
nedskärningarna så att de kan upprätthålla eller kan-
ske t.o.m. öka sin konsumtion. Det skulle påverka
arbetslösheten och minska budgetunderskottet.
Fru talman! Miljöpartiet de gröna vill ha en mo-
dell för alla socialförsäkringar, inklusive arbetslöshet-
sersättningen, som bygger på ett brutet tak. För in-
komsterna under 144 000 kr per år får individen 80 %
i ersättning. För den inkomstdel som ligger över
144 000 kr och upp till taket på 7,5 basbelopp blir
ersättningen 40 %. Det betyder konkret att alla som
tjänar under 13 900 kr per månad tjänar på vårt för-
slag, jämfört med regeringens. Det handlar om ca två
tredjedelar av inkomsttagarna.
Vårt förslag ger mer åt dem som har det sämst,
och det sparar pengar åt staten. Besparingen är
6,6 miljarder kronor.
Miljöpartiet de gröna har också sagt nej till sänkt
barnbidrag. Vi vill i stället höja barnbidraget med
250 kr per månad, och sedan vill vi beskatta det. I
praktiken betyder det att föräldrar med låg eller ingen
inkomst får högre barnbidrag, föräldrar med hög
inkomst får lägre.
Vi tror att det är ett förslag som har stöd bland
vanligt folk. Det är lättare att acceptera att de som har
litet får behålla mer än att alla skall förlora lika
mycket. Vårt förslag innebär också en besparing på
ca 2 miljarder.
Socialdemokraternas omsvängning när det gäller
välfärdspolitiken är olycklig så länge det drabbar dem
som har det sämst. Å andra sidan kan ju detta öppna
för en diskussion och dialog med andra partier. Mil-
jöpartiet de gröna är berett att diskutera förändringar i
socialförsäkringssystemet som gör att de allra fattigas-
te får mer kvar, medan de som har det bäst får behålla
mindre. Vi ser därför fram emot arbetet i den nytillsat-
ta arbetsgruppen som skall se över just familjepoliti-
ken.
Fru talman! Vi kvinnor har mycket stort behov av
en fungerande offentlig sektor, inte bara för att den i
stor utsträckning utgör vår arbetsplats. Den är också
en förutsättning för att vi skall kunna ha ett arbete.
I dag saknas det barnomsorgsplatser i 115 av
kommunerna. Dessa kommuner kan då inte leva upp
till barnomsorgslagen. Det innebär i sin tur att kvin-
nor inte har möjlighet att arbeta. Grunden för vår
jämställdhet, kvinnans ekonomiska oberoende, hotas.
Detta är också en anledning till att vi måste kom-
ma till rätta med den höga arbetslösheten. Miljöpartiet
de gröna har olika lösningar. En av de viktigaste åt-
gärderna är sänkt arbetstid. Om vi sänker arbetstiden
med fem timmar per vecka redan i höst och delar på
jobben, kan vi under mandatperioden skapa
ca 100 000 nya jobb. Därför bör Arbetstidskommit-
téns arbete skyndas på.
Miljöpartiet vill att arbetstiden skall sänkas, och vi
är inte ensamma. Såväl Socialdemokraternas som
mittenpartiernas kvinnoförbund har sex timmars ar-
betsdag på sina program, liksom Vänsterpartiet. Det
är ganska självklart, eftersom en sänkt arbetstid gyn-
nar kvinnor och därmed jämställdheten. I dag arbetar
många kvinnor på deltid. Om också mannen jobbade
mindre, kan han ta större del av hemarbetet.
Sänkningen av arbetstiden ger fler jobb och ger en
ökad livskvalitet. Balansen i samhället ökar, och in-
dividen mår bättre. Ökad fritid ger plats för mer ge-
menskap, barn och familj. Det ökar också möjlighe-
terna för eget arbete, reparationer, odlingar, hantverk
och annat som många drömmer om att få hinna med.
Bara det kommer många att uppleva som en väl-
färdsvinst.
Kortare arbetstid ger färre arbetsskador. Stress
och förslitningsskador minskar. Projekt med sänkt
arbetstid i bl.a. Kiruna visar att sjukfrånvaron minskar
med sex timmars arbetsdag för alla.
Fru talman! Miljöpartiet har gjort en uppgörelse
med regeringen. Vi har fått igenom 2 miljarder till
allergisanering av skolor, daghem och bostäder, ett
vallöfte som vi infriat.
Vi tycker att vi har fått en bra uppgörelse. Vi har
fått igenom en del av vår politik. Vi har naturligtvis
inte fått igenom all vår politik, eftersom det inte är vi
som sitter i regeringen och eftersom det är Socialde-
mokraterna som är vågmästare i sin regeringsställ-
ning. Men vi är självklart villiga att fortsätta dialogen
för att uppnå bra politiska beslut.
Med det här beslutet har Miljöpartiet kommit in i
bastun, sade Olof Johansson - eller var det solariet?
Åtminstone var det något varmt, kanske en energikäl-
la som vi kan använda framöver. I alla fall känner vi
att vi får mer energi ju mer vi är med och påverkar,
eftersom det är vår roll i politiken.
Några har påstått att det är första gången vi påver-
kat politiskt. Det är dock inte sant. Den största påver-
kan vi som parti har gjort är naturligtvis när partiet
bildades, när vi bildade Miljöpartiet och tryckte på i
miljöfrågorna. Utan Miljöpartiet i svensk politik hade
miljöfrågorna legat långt bakom. Vi har fått upp mil-
jöfrågorna på dagordningen. Det är att på allvar på-
verka samhällsutvecklingen.