Fru talman! Det politiska livet har sina prövning-
ar. Nu skall vi partiledare försöka se om vi klarar av
att dansa efter dessa nya TV-och talmansanpassade
noter.
Sedan mitten av 1993 befinner sig den svenska
ekonomin i klar och tydlig uppgång. Under fjolåret
såg vi hur den öppna arbetslösheten kontinuerligt
minskade. Vi såg hur industriproduktionen passerade
strax före sommaren den historiska toppnivån. Budge-
tunderskottet sjönk kontinuerligt. Det skedde snabba-
re än vad de flesta prognosinstitut hade förutspått.
Vi har alltså fått en situation där en ekonomi som i
början av 1990-talet var i fritt fall, framåt mitten av
1990-talet var i en klar och tydlig uppgång.
Men samtidigt var det uppenbart att vissa av de
långsiktiga problemen ännu inte var lösta. Trots
mycket betydande sparande i de offentliga utgifterna
under de senaste åren, var det nödvändigt att spara
mer för att bryta utgifts-och statsskuldsutvecklingen.
Trots uppgången i näringslivet var det nödvändigt
med än starkare insatser för att långsiktigt förbättra
för företagen och skapa förutsättningar för nya och
trygga jobb.
Det var detta vi moderater talade om i valrörelsen,
dvs. de absolut nödvändiga besparingarna, de absolut
nödvändiga förbättringarna för företagen för att skapa
nya jobb. Men Socialdemokraterna ville egentligen
göra tvärtom. Det som har inträffat sedan dess är att
de till större delen har gjort tvärtom.
Den socialdemokratiska regeringen valde i höstas
vänstervägen i sitt politiska arbete. Man inledde man-
datperioden med massiva skattehöjningar på allt och
alla. Det var dogmatiska återställare som genomför-
des i pakt och förbund med de f.d. kommunisterna i
det nuvarande Vänsterpartiet. När man så småningom
i budgetpropositionen insåg att även sparande var en
nödvändighet, var det för litet och för sent i förhål-
lande till de krav som ställs om vi skall få svensk
ekonomi upp på fast och säker mark.
I dag ligger räntorna cirka tre procentenheter hög-
re än vad de gjorde för ett år sedan. Räntemarginaler-
na gentemot omvärlden är en bra bit högre än vad de
var då. För dagen märks inte detta så mycket eftersom
vi har den tydliga uppgången i ekonomin. I uppgång-
en verkar allt mer eller mindre ljust. Men för morgon-
dagen kan detta, om vi inte aktar oss, bära förebud om
storm. Då kan mörkret och problemen vara över oss
snabbare än vad vi anar. Vi har påmints om detta
under de senaste veckorna i en finansiellt ganska
orolig värld.
Den ekonomiska politik som då förs utan varje
tillstymmelse till marginaler innebär risktagning som
är vida utöver vad man bör utsätta en nation för. Det
är enligt min mening just vad Socialdemokraterna
gör.
I dagens Financial Times kan man läsa hur IMF på
sitt styrelsesammanträde i början av februari kom att
sätta upp en lista på de nationer som är i allvarlig fara
och som bör utsättas för speciell övervakning. Den
listan är inte offentlig. Men i de spekulationer som
finns på Financial Times första sida återfinns Sverige
bland de nationer som nu befinner sig i den interna-
tionella finansiella riskzonen och kommer att utsättas
för speciell översyn och övervakning. Det är ett före-
bud som gör att vi inte kan ha en ekonomisk politik
med så knappa marginaler som nu.
Sverige behövde en längre period av stark expan-
sion i näringslivet, för att skapa nya riktiga jobb, för
bättre vinster och högre investeringar, för inkomster
till stat och kommun. Men detta får vi inte med höjda
skatter på arbete, sparande och företagande. Vi får gå
tillbaka till första världskrigets krisår för att hitta
motsvarigheten till den skattechock som har ordine-
rats för den svenska ekonomin. Att detta bromsar
borde vara uppenbart för alla.
Vi får inte heller denna starka expansion när rege-
ringen går emot varje typ av Europarekommendation,
genom att mer eller mindre på facklig order återregle-
ra arbetsmarknaden med de konsekvenser det blir,
inte minst för de mindre företagen. Det är faktiskt
dramatiska försämringar av förutsättningarna för det
företagande som skall ge oss de nya jobben som har
skett sedan vänsterpolitiken tog över i höstas. Vi har
fått se konkreta uttryck för detta i rådgivarnas revolt:
De företrädare för näringslivet som statsministern
själv utsåg underkände och närmast fördömde i ett
brev för någon vecka sedan den förda politiken.
Därmed finns risken för att vi på andra sidan upp-
gången 1995 och 1996 i stället kommer att se stagna-
tion och inflation - stagnationen på grund av att skat-
terna bromsar upp, inflationen också på grund av
skatterna och en kronförsvagning som har blivit allde-
les för stor. Då går det illa. Då har den rödgröna röran
i dag gett oss arbetslöshet, nedgång och skuldkris i
morgon.
Jag varnade, som bekant, i valrörelsen för den
rödgröna röran. Då sade Ingvar Carlsson att det skulle
aldrig komma att ske. Han skulle bilda en samlingsre-
gering över blockgränsen. Men ack! Hur falskt var
icke detta? Sedan dess visade det sig snabbt att folk-
partisterna betraktades på sin höjd som "nyttiga idio-
ter" - för att använda Svante Nycanders formulering i
DN. Det visade sig att konfrontation med Centerpar-
tiet upphöjdes till närmast ett egenvärde i den förda
politiken. Kristdemokrater sågs som föga mer än
nickedockor. Moderat ansvarstagande för tuffa be-
sparingar bemöttes med föraktfulla kommentarer.
Ingvar Carlsson föredrar att sitta med satelliten
Schyman - för dagen i rollen som försmådd friare -
och den relativt sällskapssjuke herr Schlaug.
Den politik som Socialdemokraterna själva före-
slår är, enligt min mening, ofta illa nog. När den se-
dan skall vridas ännu mer åt vänster i denna rödgröna
röra blir illa oftast ännu värre.
Nu förkunnas plötsligt nya utgifter i uppgörelsen
med Miljöpartiet. Tidigare uppgörelser med Vänster-
partiet har också kostat pengar. Det sparas och det
slösas samtidigt. Det är svårt att finna några sakliga
skäl för den uppgörelse vi såg häromnatten. Vad jag
vet tror ingen att Sundströms politik har några förut-
sättningar att skapa de nya jobb han talar om. Vad jag
vet tror ingen att Birger Schlaug inger förtroende i
företagsamheten. För denna uppgörelse finns enbart
politiska skäl av sämsta sort. Den ene misslyckan-
desminister behövde den tillfälliga räddningen, den
andra hittills utestängde behövde en stund av dans i
värmen och glansen. Men med seriös politik för att
skapa de nya, riktiga jobb som Sverige så desperat
behöver har denna rödgröna röra slätt ingenting alls
att göra.
Vi moderater har i vår stora motion Vägen vidare
visat på nödvändigheten av att fortsätta att förstärka
den reformpolitik som inleddes under de borgerliga
regeringsåren. Vi föreslår sänkta skatter för främst
nya jobb i företagen, avregleringar för ca 46 miljarder
kronor och sänkta utgifter för bl.a. lägre räntor för ca
62 miljarder kronor.
Vi går bestämt emot regeringens förslag till ned-
skärningar av avgörande framtidssatsningar inom
högre utbildning och forskning. Att spara på detta,
Carl Tham, är att äventyra viktiga framtidsområden.
Vi kommer att fullfölja denna vår politik under denna
vårriksdag.
Men låt mig innan jag slutar säga en enda sak, så
att det är sagt i denna kammare: Tro inte att vi stän-
digt ställer upp för alla smärtsamma beslut som måste
fattas, om dessa pengar skall slösas bort i dumheter
som avskaffade karensdagar eller som smörjmedel i
ständiga uppgörelser i denna rödgröna röra!