Herr talman! Låt mig börja med att ge statsminis-
ter Ingvar Carlsson ett både personligt och politiskt
råd. Att alldeles försöka att vifta bort vad framståen-
de, utländska, internationella och finansiella bedöma-
re anser om tillståndet och utvecklingsriktning i Sve-
riges ekonomi är lätt att göra i Sveriges riksdag, men
det är svårt att göra i verkligheten. Gör man det för
mycket, straffar det sig ganska ordentligt.
Faktum är att vi nu har en uppgång i näringslivet.
Men vi har också en oro när det gäller möjligheterna
att klara statsfinanserna på sikt. Den oron har sin
grund i att vi har sparat för litet och måste spara mera.
Visserligen konstaterades det i den tidigare debatten
mellan Lars Leijonborg och Gudrun Schyman att
socialdemokratin är ett socialistiskt parti. Men det
innebär inte att man måste förfalla till rent stalinistisk
historieskrivning av den art som Ingvar Carlsson var
ganska nära.
Sanningen är ju den att i början av 90-talet dök
svensk ekonomi rakt ner. Kjell-Olof Feldt har skrivit
digra böcker om haveriet för den tredje vägens eko-
nomiska politik. Det var då som vi kom in i det som
han kallade för arbetslöshetens stålbad. Det var för-
visso tuffa år. Nu är vi på väg rejält uppåt sedan ett
till ett och ett halvt år tillbaka.
Under de tre år som de parlamentariska förhållan-
dena var omvända i denna kammare minns ju alla som
inte drabbats av stalinistisk historieskrivning att de
politiska debatterna handlade om att bl.a. jag sade att
vi måste spara, för annars klarar vi inte skuld och
underskott, medan Ingvar Carlsson sade: Slösa mera,
spara mindre! Han förordade ökade underskott och
därmed ökad skuldsättning, samtidigt som han sade
att detta var vägen framåt.
Välkommen till sparbastionen, Ingvar Carlsson!
Även socialdemokratin har nu insett att utgifter måste
ner, och måste ner rejält. Annars klarar vi aldrig detta.
Under de fyra månader som Ingvar Carlsson har
regerat har han huvudsakligen ägnat sig åt att höja
skatter och åt dogmatiska återställare. Det som har
skett innebär att man har fört en politik mot företa-
gande och mot nya jobb, samtidigt som tomheten,
tunnheten och innehållslösheten i den socialdemokra-
tiska arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiken har
visats.
Det sades att arbetslösheten skulle ner till 5 %
praktiskt taget omgående. Nu har vi fått regeringens
egna kalkyler som visar att vi 1998 med jättefina
antaganden ligger nästan nere under 10 %. Enligt
Långtidsutredningen, som publicerades tidigare i dag,
kan det bli aktuellt med 5 % först 2010. Det blir väl
med detta som med kärnkraftsavvecklingen, dvs. det
blir väl inte så mycket med det heller. Men det är
samma tidshorisont som nu gäller för de socialdemo-
kratiska löftena vad gäller såväl sysselsättningspoliti-
ken som kärnkraftsavvecklingen.
Göran Skytte, som Lars Leijonborg har återgett,
skildrar väl småföretagarnas förtvivlan över den si-
tuation som har uppstått. Nu får de dessutom beskedet
av Ingvar Carlsson att AP-fonderna skall börja att
köpa aktier i småföretag. Glöm inte löntagarfondsde-
batten! Det är ju detta som det återigen handlar om.
Tror ni att detta är vägen att göra småföretagarna
glada och lyckliga, misstar ni er ännu en gång.
Sedan har vi revolten från de rådgivare som Ing-
var Carlsson själv har utsett. De säger så här: Enligt
vår mening kommer regeringens politik med stor
sannolikhet inte att ge den tillväxt som löser proble-
men, utan man hamnar ständigt i en situation där
problemen blir bestående, där vi lever med arbetslös-
heten, där räntorna blir fortsatt höga. Det har Ingvar
Carlsson inte kunnat rätta till på fyra månader, men
den kurs som han har haft under dessa fyra månader
är en kurs som dess värre leder Sverige åt fel håll.