Fru talman! Ärade kammarledamöter! Det finns i
dag mycket av oinfriade förväntningars missnöje i
vårt land. Vi märker det redan, och det är en allvarlig
fråga. Det har naturligtvis att göra med det som tidi-
gare har sagts, inte minst i valdebatten.
Trots att Sverige har en vänstermajoritet och en
socialdemokratisk regering har inte arbetslösheten
upphört. Trots att Sverige har en socialdemokratisk
regering kvarstår obalanserna i de offentliga finanser-
na.
Räntan är fortsatt hög. Ner går den bara när den
går ned i USA och Tyskland. Kommunerna har inte
erhållit några nya miljarder. Skatterna har höjts kraf-
tigt, men inte ens socialdemokraterna kunde utplåna
budgetunderskottet genom enbart skattehöjningar.
Förvåningen måste då vara ganska stor. Detta
stämmer ju inte med retoriken från den tid när folk
bussades till Stockholm för att protestera mot den
förra regeringen. Detta stämmer inte heller med vad
de flesta socialdemokrater lovade under valrörelsen,
dvs. att kommunerna skulle få mer pengar och att
arbetslösheten bara var en fråga om fyrklöverrege-
ringens illvilja och arbetsmarknadsministerns ovilja.
Inför valet begärde socialdemokraterna ett öppet
mandat av väljarna. Det har minsann kommit till an-
vändning. Barnbidragen sänks. Vårdnadsbidraget rivs
upp. Miljön avlövas. Regional utveckling blir av-
veckling. Studenternas resekort skall tas bort, etc.
Mönstret känns igen. Men det har talats mycket tyst
om detta tidigare. Barnfamiljer med smala ekonomis-
ka marginaler är inte mest högljudda i debatten. Regi-
onal utveckling bekymrar mestadels folk i skogslänen,
långt från Stockholm och Rosenbad. Arbetslösa ung-
domar under 20 år är ingen särskilt välorganiserad
lobbygrupp. Och vem bryr sig om studenterna? Det
gör i alla fall inte regeringen. Med miljön är det ännu
enklare; varken djur eller natur protesterar på DN
Debatt. Kommande generationer gör det inte heller;
de får betala miljöskulden.
Flitig användning av det öppna mandatet har redan
gjort de socialdemokratiska stödtrupperna nervösa,
ibland irriterade. "Som man bäddar får man ligga."
Löftespolitiken från förra valperioden har testats mot
verkligheten. Retoriken före valet stämmer inte över-
ens med verkligheten. Regeringen slår då in på kon-
frontationens och på återställandets väg. Riv upp det
andra har gjort! Av "samarbetets regering" har blivit
en regering som i huvudsak ägnat sig åt att försämra
villkoren för företagande - som vi hörde i det tidigare
replikskiftet - och åt att riva upp rättvise- och valfri-
hetsreformer som vårdnadsbidrag och allmän arbets-
löshetsförsäkring.
Fru talman! Centerpartiet har lagt fram ett budge-
talternativ som är stramare än regeringens. Det är
samtidigt rättvisare. Människor med smala ekonomis-
ka marginaler, inte minst pensionärer med låg inkomst
och barnfamiljer med låga inkomster, måste få ett
återflöde av pengar när ingrepp görs i ersättningssys-
temen. Därför skyddar vi pensionärer med låg in-
komst, men inte andra. Därför skyddar vi barnfamiljer
med låga inkomster, medan skatten tar tillbaka hälften
av barnbidraget för familjer med höga inkomster,
inom vårt förslag om barnkonto.
Centerns förslag är inriktat på att skapa nya jobb i
småföretagen, i den gröna sektorn och över hela Sve-
rige. Välfärden måste inriktas på mer av grundtrygg-
het. Flyttlasspolitik och orättvisa besparingar avvisas.
Löften från folkomröstningen om EU-medlemskap
står vi fast vid. Miljön sparar vi inte på. En skatte-
växling med lägre skatt på arbete och högre skatt på
koldioxidutsläpp, uran etc. måste inledas.
Fyrklöverregeringen fick ta över när alla ekono-
miska kurvor pekade fel. En djup internationell låg-
konjunktur hade parats med en fundamentalt felaktig
ekonomisk politik under 1980-talet från den tidens
socialdemokratiska regeringar. Sverige hade prissatts
ut ur världsmarknaden. Nedgången tog fart 1989-
1990. Då ökade t.ex. antalet varsel från 20 000 år
1989 till 145 000 år 1991, som var det sista året med
socialdemokratiskt regeringsansvar. Varsel om upp-
sägning var vid den tiden liktydigt med avsked.
Fyrklöverregeringens politik vände utvecklingen.
Strukturåtgärder vidtogs - inte alltid populära. 1994
hade antalet varsel under perioden januari-oktober
pressats tillbaka till 32 000. Nu producerar dessutom
industrin återigen - och det här är viktiga siffror -
lika mycket som 1989-1990, men med 230 000 färre
anställda. Lägg därtill att närvaron på jobbet har ökat
med motsvarande flera tiotusentals jobb - en föränd-
ring som borde drivits fram under 1980-talets högkon-
junktur.
Börje Hörnlund införde ungdomspraktik inom
fyrklöverregeringens politik. Den socialdemokratiska
regeringens alternativ heter nu ungdomsintroduktion -
en åtgärd som nått himlastormande 1 500 ungdomar
hittills. Vart de 57 000 ungdomar tar vägen som fram
till den 1 juli skall fasas ut ur ungdomspraktiken vet
ingen. Den fråga som uppstår är naturligtvis: Varför
byter ni ut ett system som fungerar mot ett nytt, som
ni inte vet om det fungerar?
Fyrklöverregeringen tilldelade länsstyrelserna 800
extra miljoner för nya jobb. Det var inte helt okontro-
versiellt, inte heller i den regeringen. Det har skapat
nya jobb till en kostnad av 60 000-70 000 kr per
person - 60 000-70 000 kr per jobb. Mot detta ställer
regeringen NYS, nyanställningsstödet, som i värsta
fall ger bara 5 000-10 000 jobb, enligt AMS. Om
bedömningarna stämmer kommer varje jobb med
NYS att kosta mellan 500 000 kr och 1 miljon kro-
nor - om man räknar bort de bidrag som går till jobb
som ändå skulle komma, eftersom omsättningen ju är
betydande på den svenska arbetsmarknaden; det
handlar om 50 000 jobb om året. Man må säga att det
blir en ordentlig skillnad i kostnad per arbetstillfälle.
NYS genomförs nu till största delen ograverat.
När arbetsmarknadsministern höll på att drunkna i
kritiken kastade Miljöpartiet ut en frälsarkrans. Det
måste ha skett av barmhärtighet - och det är ju en fin
egenskap. 0,1 % av företagen utesluts, och 6 miljarder
skall lockas fram från bl.a. fattiga kommuner och
landsting av ett 25-procentigt bidrag för allergisane-
ring. Skatteväxlingen försvann i ett töcken.
Fru talman! Den 9 februari förra året stod Ingvar
Carlsson här i kammaren och ondgjorde sig över att
fyrklöverregeringen gett alla barnfamiljer del av sta-
tens barnomsorgsstöd. Vårdnadsbidraget beskrevs då
som det mest fasansfulla för Sveriges ekonomi. Rätt-
visa och valfrihet har ju aldrig varit något för social-
demokraterna, annat än i ord. På ettårsbasis kostade
vårdnadsbidraget mindre än hälften av den summa
som socialdemokratin nu med Miljöpartiets hjälp
delar ut!
NYS har dömts ut av företagarna, av AMS-chefen
och av alla politiska partier utanför regeringskansli-
et - tills Miljöpartiet ville in i värmen och sola sig.
Det blir en för skattebetalarna dyr behandling i soci-
aldemokraternas solarium - 5 000 miljoner kronor,
som kunde ha använts till något mycket bättre, t.ex. en
påbörjad skatteväxling, med rejält och uthålligt sänkta
arbetsgivaravgifter för de mindre företagen.
Centern står inte med mössan i hand, utan vi stäl-
ler krav. Det var väl därför som samtalen mellan oss
och Arbetsmarknadsdepartementet slutade i intet. Om
regeringen vill föra en politik som främjar småföreta-
gens möjligheter att anställa fler, som utvecklar nä-
ringslivet i hela landet, som förbättrar miljön och som
skapar tiotusentals nya jobb är vi beredda att föra
samtal. Våra förslag ligger på riksdagens bord. De
handlar om kraftigt sänkta arbetsgivaravgifter för
småföretagen, om en förenklad arbetsrättslig lagstift-
ning, om förbättrad riskkapitalförsörjning för företa-
gen och om långsiktigt hållbara spelregler, inte det
kortsiktiga hattande som är regeringens främsta kän-
netecken i arbetsmarknads- och näringspolitiken. Om
socialdemokraterna vill föra en politik i de arbetslösas
intresse är Centerns förslag en bra början.
Fru talman! När direktiven till Bankstödsnämnden
antogs hösten 1992 fastlades att statens och därmed
skattebetalarnas stöd till den finansiella sektorn skulle
återföras i så stor utsträckning som möjligt. Centern
viker inte från det löftet. Vi accepterar inte det som
skedde under 1980-talet, dvs. att spekulanter får en
gräddfil till arbetsfria inkomster. När svenska folket
får betala finanskrisen dubbelt upp, dels genom stats-
stöd, dels genom våldsamma räntegap, måste också de
som har ställt till det och de vars existens hängt på
bankgarantin vara med och betala tillbaka.
Finansministerns och regeringens tvekan på detta
område är oförklarlig, särskilt mot bakgrund av vad
som upprepas och vad som står skrivet i budgetpro-
positionen, bil. 8, s. 126: "Målen för bankstödsverk-
samheten är att - - - stödet så långt möjligt skall
återvinnas." Men finansministern kanske inte hann
läsa sin egen budgetbilaga fram till sidan 126.
Regeringens bristande vilja att återkräva bankmil-
jarderna skall också ses i sammanhanget att socialde-
mokrater genom åren gladeligen ställt upp med statli-
ga kreditgarantier till miljöskadliga projekt. Det är
samma politiska krafter som står bakom byggandet av
Öresundsbron mot opinionens vilja och byggandet av
motorvägslederna över Stockholms grönområden. När
det gäller att sätta svenska folket i skuld för att lägga
mer betong över Sverige finns ingen tvekan. Det
handlar om garantier, precis på samma sätt.
Jag skulle vilja fråga både Carl Bildt och Ingvar
Carlsson hur de med den nu bedömda utvecklingen
för realräntan - den ligger på ca 7 % - tror att eko-
nomin i Öresundsbron skall hålla utan att statens
garanti faller ut eller att trafikflödet måste öka långt
utöver alla nivåer som är acceptabla för miljön. Sve-
riges räntenivå är starkt beroende av omvärldens - det
vet alla. Hur kan vi då tillåta kalkylräntor för Öre-
sundsbroprojektet som inte har någonting med verk-
ligheten att göra? De ligger på 4 % i stället för 7. Vad
väljer ni - statsgarantier eller miljöskador.
Kärnkraften har som bekant varit subventionerad
på samma sätt - med statsgarantier under hela sin
låneperiod. Och när det gäller kärnkraftsavvecklingen
går nu kärnkraftshökarna i facket till attack på nytt.
Energiministern mumlar litet försiktigt att "det blir
svårt" till 2010. Då måste statsministern ge besked
om att starten skall ske under innevarande mandatpe-
riod - annars riskeras 2010 som slutår.
Det var inte Centern som vann folkomröstningen
1980 - det var Socialdemokraternas och Folkpartiets
linje 2. Men alla, inklusive kärnkraftsetablissemanget,
respekterade den uttolkning som riksdagen gjorde
1980: 25 års livslängd, slut år 2010. Då, 1980, då
riksdagen behandlade den första propositionen, fanns
inga invändningar mot den beskrivningen av folkom-
röstningen. Det är därför dags att Ingvar Carlsson ger
besked om vad som gäller.